Lättare att vara pappa än mamma(?)
Alltså, Det är jävligt enkelt att vara en lekpappa. En sån farbror som är roligast på lekplatsen, som tar med grannungarna på glass och som brottas och gör pangljud och bara är den största idolen för sitt barn.
Det är enkelt.
Men är det att vara pappa?
Låter mer som en god barnvakt.
Sanningen är den att dessa 'barnvakter' är ganska högt representerade i föräldrarollen som pappor. Det är många män som har hittat ett schysst sätt att leka med sina barn, att få ungarna att skratta och att kolla på riktigt nice videos tillsammans med dem. Men att vara pappa är så mycket mer.
Å ena sidan ser vi kvinnor som ser sin mammaroll som helt ouppnålig, dvs man ställer så enormt höga krav på sig själv att det är omöjligt att lyckas. I detta skapas en enorm stress och känsla av otillräcklighet.
Männen å andra sidan ställer otroligt små krav på sin roll. Att vara lite festlig ibland, se till att "Det finns mat på bordet" och "ibland gå upp på morgonen och dammsuga" är på den högre delen av skalan på aktiviteter för att vara en lyckad förälder, lyckad pappa.
Av dessa två varianter på att se sin föräldraroll kan man utläsa två sanningar
1. Kvinnor har för stora krav på sig själva beträffande mammarollen
2. Män har för små krav på sig själva beträffande papparollen
Jag tycker att, nu på 2000-talet så har kraven förändras också på oss män. Det duger inte att bara ta hem mat på bordet (om inte man tjänar jättemycket pengar, då duger det längre) Det är en positiv trend som infinner sig.
Men det är inte nödvändigtvis en positiv trend för bara kvinnorna, det är också det för oss män. Men de stora vinnarna är barnen. Barnen som får två föräldrar som de kan lita på och ha förtroende för. Inte två föräldrar som de kan leka med.
För att vara vuxen jämtemot ett barn är visserligen att kunna ha roligt tillsammans med dem, men det absolut viktigaste är att förmedla känslan av trygghet, och att barnen blir sedda för vilka de är. Det finns inga lekpappor som ger sig i kast med dessa delmoment, så därför är det dags för alla pappor där ute att kliva fram och bli riktiga pappor. Säg inte att ni tar ansvar - Ta ansvar istället.
ett par tre ord!
is not one of blood
but of respect and joy in each others life
rarely do members from one family
grow up under the same roof.
"Illusions" Richard Bach
homoäktenskap
Nu får kyrkan viga homosexuella par. Eller jag vet inte om det går att genomföra redan idag, men tanken är väl att i det närmaste så ska det vara tillåtet. Härligt!
Om kyrkan ska finnas kvar behöver den hänga med en del i svängarna, å andra sidan förstår jag inte att man som homosexuell behöver den här bekräftelsen från just kyrkan. Det är givet att det är en stor moralisk vikt för mig, där kyrkan också accepterar homosexualitet som ett tillstånd av kärlek likaväl som heterosexualiteten. Men för gemene homo kan det ju inte vara särskilt attraktivt att gifta in sig i en religion som fortfarande har utövare vilka "ber för" homosexuella och deras tillfrisknande.
Läste också att det var vissa orter som hade enat sig och gått samman för att ej viga homosexuella par. Det är nämligen så att prästerna själva får välja om de vill utföra ritualen eller ej - där igen - vem vill bli välsignad av någon som inte vill välsigna. Inte jag i alla fall!
Jag tycker att det är härligt med den kyrka vi har i Sverige, men jag tycker inte att vi ska hunsa för mycket med den heller. En religion som inte stödjer kärlek, oavsett form är en religion som skapar förtryck. Det är för mig helt främmande att man skulle kunna skilja kärleksrelationer från varandra, dessutom torde varenda präst i sverige idag välsignat minst 1 äktenskap som spruckit, å det är väl ren hädelse bara det.
Gör om skattereglerna kring kyrkan, låt oss välja vilja präster som ska få ta del av kyrkoskatten eller inte. (För er som fortfarande betalar kyrkoskatt, jag är stolt betalare) så kan man kanske låta homofoberna arbeta gratis. Jag menar, det kan de gott göra för guds skull. Vem behöver ett arvode om man har självaste herren i sovrummet?
Sjukdomar som går i arv
Aftonbladet, Wendela avdelningen pratar om att ätstörningar verkar gå i arv. Det är någon forskare som har kommit fram till det. Jag är VÄLDIGT trött på arv/genetikforskning på psykiska sjukdomar. För i dagsläget är väl alla överens om att ätstörningar är en psykisk sjukdom? Eller finns det fortfarande folk som i sin enfald tror att detta är en speciell gen som har gjort att man har haft oturen att inte kunna konsumera mat, jag tror inte att det är så.
DET SOCIALA ARVET är ALLTID det som är det mest relevanta. Även i de sjukdomar eller bara dåliga beteenden som kommer mer av arvet. För det är det sociala arvet som vi kan påverka. Vi kan imorgon bitti börja påverka vad vi låter våra barn ärva ner från oss, vi behöver inte vänta på en diagnos, inte på tabletter. Vi kan bara gå upp imorgon och försöka vara bättre människor. Jag säger däremot absolut inte att det är lätt.
Det här gäller ju även för fysiska sjukdomar. Det är inte bara de psykologiska sjukdomarna som är relevanta för detta, alltså om vi vet med oss att vi föds med ett hjärta som har benägenhet att få infarkt t.ex. Då vet vi ju idag, i vårat fantastiska informationssamhälle med oss, att faktiskt är det så att motion, minskad stress, rätt sorts kost minskar risken för att få dessa sjukdomar. Alltså är det här vi ska lägga fokus. Att vi skulle se oss själva som offer för en åkomma som ligger på en genetisk nivå hjälper oss ingenting, och jag ifrågasätter varför vi lägger så jävla mycket forskningspengar på det delmomentet.
När det då gäller de psykiska sjukdomarna är jag beredd att säga att det sociala arvet är ännu större och ännu mer av vikt att det påverkas på rätt väg. Om jag som mamma har en ätstörning behöver jag definintiv stöd i att inte överföra min relation till mat på mina barn, för om jag inte medvetet arbetar för att detta inte ska ske så kommer det med största sannorlikhet att inträffa. Det är inte magi. Det är inte otur. Det är ren jävla logik.
Frugan berättade häromkvällen för sonen att hon ibland måste gå in på nätterna och hjälpa honom att lägga sig åt rätt håll samt få täcket på sig, för han ligger huller om-buller. Lave svarade; "Jag är som pappa, jag ligger naken med benen rakt ut"
Han hade identiferat sig med mina otroligt ocharmiga sömnmönster, vad mer kommer han inte att identifera sig med då?
Det finns en stor skräck i att säga att det sociala arvet är JÄTTEVIKTIGT. För när man säger det så måste man helt plötsligt börja ta ansvar på riktigt
Mila har en framtid som störig snusande tjurskalle om min teori stämmer. Kul
Vaccinationsdags?
På ena sidan har vi den bildade eliten, Smittskyddsinstitutet och doktorer och sjukvård.
På den andra sidan har vi de som absolut inte tror på samhällsåtgärder av den här typen.
Jag pratar om svininfluensan och denna vaccinations varande eller icke-varande.
Många människor är jätterädda för den här sjukdomen, vi har sett flera dödsfall men vi har också sett människor som bara gått förbi utan att ens vara påverkade av sjukdomen. Vanliga unga människor utan tidigare sjukdom som gått bort, eller blivit dödssjuka. På den här sidan har vi människorna som blivit nog skrämda att ta ett beslut att skydda sin kropp via vaccination, öka motståndskraften och kanske t.om slippa helt att insjukna.
På andra sidan har vi människor som har exakt samma rädsla. Bara det att de är jätterädda för vaccinationen, de är mer rädda för sprutan än va de är för svininfluensan. Jag kan inte säga att jag har tagit sida än, jag inväntar. Men det tycks vara så att om man är mot vaccinationen så kan man använda uttryck som att "media har uppförstorat allting"
"Sprutan är farligare än sjukdomen" "Vem vill ha kvicksilver i kroppen?" Helt plötsligt har människor stannat upp och brytt sig om farliga ämnen. Samma människor röker, samma människor dricker sprit, samma människor har kryddor med natriumglutamat osv. Dessutom tycks de inte förstå att anti-vaccinations-hypen är PRECIS lika stor som vaccinations-hypen. Man letar efter extremfall där människor dött rakt av utav sprutan, eller några idioter som kommit på att vaccinet innehåller samma ämnen som influensan i sig gör, och tycker att det låter JÄTTESUSPEKT.
Ni får göra hur fan ni vill med eran vaccination för min del,men gå förhelvete inte i tron om att ni är MINDRE indoktrinerade bara för att ni väljer att INTE vaccinera. Ni är precis lika mycket offer för hyperinformation och skrämselpropaganda som de som föredrar ATT vaccinera.
Och börja inte prata om att utsätta kroppen för farliga ämnen förrän ni verkligen står över andra farliga ämnen också, det blir bara så frukstansvärt löjligt att lyssna på.
Heja Sverige!
Rigos show var topnotch i alla program. Massor med energi och massor med glädje, men det spelar ingen roll. För vi svenskar röstar inte på det som verkligen gnistrar och det som verkligen lever, speciellt inte om det är en invandrare eller bög som vi inte känner så väl igen. Då är det bättre att rösta på team älvdalen, som sjöng en guns and roses låt. Det är förbannat tråkigt.
Det finns en jättestor rädsla för allting som strålar färg och som är nytt. Ni vet att Tove kommer säkert vinna Idol också, hon är precis som Agnes var. Precis sådär lagom självsäker och tacksam så att vi tycker att det är förtjänt för dem att vinna. Medans team Rigo hade 20 personligheter. De hade garanterat den bredaste kören också med folk som t.om behärskade rap. Men rap förstår vi svenskar oss inte på. Då börjar det bannemej inte verka kärlek.
Allting ska vara som det alltid har varit, å ingen ska komma och tro att de är något.
Heja Sverige!
Martyrmammaskap
Det finns en rad olika sätt hur man kan välja att göra sitt föräldraskap. Jag har läst om Malin Wollin, hennes sätt är det gamla beryktade Martyrmammaskapet. Det hela bygger på några grundregler.
- Bebisen äger din kropp
- Du bör tycka att din kropp är ful och äckig, och samliv är en utopi för dig
- Om du får sova en natt för att bebisen sover gott så tänker du att imorgon blir det mycket värre
- Du blir arg för att andra människor har det lättsammare, älskar med varandra och äger sina egna kroppar
- När det uppdagas att en granne/kändis/kompis har det lättsammare än dig tänker du "vänta bara så ska ni få se"
I sista numret av aftonbladet skrev Wollin att man får acceptera att om man får barn äger bebisen ens kropp efter det.
Jag fattar inte hur man ens kan göra ett så idiotiskt uttalande. Mammans kropp måste alltid vara mammans kropp, att på något sätt mena att man ger bort kroppen till sin bebis innebär att man gör sig själv värdelös, kroppslös. Även om förstås en ammande bebis på många sätt kan kännas som den äger kroppen efter att den varit i magen sålänge, och ligger nära så ofta så är det bara dumt.
Dessutom kan papporna bära å snutta å gosa också när kroppen känns för intagen av bebin!
Fast att vara en martyrmamma innebär fler saker. Det innebär att man uttalat lever som att "nu har jag gett upp mitt liv för jag har fått barn". Man ber inte om hjälp, man knarkar på känslan av att inte räcka till och att vara övertrött.
För historiskt sett är det precis såsom kvinnor ska agera när de får barn - de ska dö.
Jag har flera kvinnor i min närhet som väntar på sitt första barn, och jag hoppas verkligen att de slipper bli martyrmammor.
Jag hoppas verkligen att de får vara varma, nervösa, halvtokiga, trygga, lyckliga mammor som kräver rätten till sin egen tid, sin egen kropp och sitt eget liv.
För det är såna mammor som blir vinnare. Och alla bebisar vill ha en mamma som är ett vinnande koncept, jag lovar!
KI - Känslomässigt Index
Utifrån det resonemanget vill jag införa ett nytt index, ett sätt att se handlingar på. Ni vet att mat kan ha ett GI (Glykemiskt Index) som i stora drag anger hur fort som energin i maten tas upp.
Nu vill jag införa ett KI. Ett känslomässigt index. Det handlar om hur fort känslan tas upp och hur länge den varar.
Vi kan ta wienerbrödet som exempel. Hade jag ätit det wienerbrödet som jag blev erbjuden idag hade jag mumsat och tyckt att det var jättegott. Det hade varit tillfredsställande, ända tills det varit uppätet. Kanske hade blivit lite uppblåst i magen och insett att jag tryckt i mig en massa onödiga energier. Wienerbröd har HÖGT KI. Runt 150.
En lång promenad däremot har väldigt lågt KI. Det kan t.om vara så att det ligger på negativ nivå, eftersom när man väl börjar promenaden kanske det inte känns så motiverande, inte ens roligt. Men när man väl kommer hem så känns det toppen. Visste ni att endorfinruset som skapas av motion finns i kroppen upp till tolv timmar även om det blir mindre ju mer tiden går? Så är det i alla fall. Följdaktligen får promenader ett väldigt lågt KI. Kanske 5.
Att berätta för någon hur man känner är jätteläskigt. Att stå över en sån handling kan tillfälligt kännas väldigt skönt och man slår det åt sidan. Å andra sidan ATT berätta kan vara nödvändigt för att den relationen man har med den människan ska fortsätta, och det kommer definitivt att göra det lättare för dig själv att gå vidare. Följdaktligen har "att berätta hur man känner" ett lågt KI. Runt 2
Tabellen nedan ger exempel
Städa 8
Äta nyttig mat (god) 20
Äta onyttig mat (supergod) 150
Träna 10
Kärlekshandlingar fungerar i KI ungefär som nötter och fibrer fungerar i GI. Med andra ord. Har man tillfört kroppen för högt KI under en dag kan man kasta in lite samlag och hångel för att få balansen tillbaka, trots att man fuskat!
När man lever efter KI reglerna så får man givetvis massa fördelar
Efter en timme
Du känner dig nyttigare och friskare. Din sinnesstämning är lite varmare.
Efter en vecka
Du har fått ett mera genuint lugn, helt plötsligt kan du upptäcka dig själv se vackra träd
eller att barn som går runt på gatan inte är fula utan lite fina eller mysiga
Efter en månad
Du har nu på allvar förändrat din syn på livet, dina ansvarstagande känslomässiga beslut har gjort dig
till en människa som uppfattas lugn och att trivas med sig själv.
Ibland kanske du fuskar med ditt KI, men då har du kastat in lite hångel och porr och ditt samliv har blivit mycket bättre.
Du har förstått att "Njuta av livet" inte innebär nödvändigtvis choklad eller sprit.
Stolt och vuxen!
Motståndsorganisationer till Vaccinationen.
Storgnällare på dagismöten.
Curlingföräldrar som aldrig släpper ryggen om sina barn.
Motståndare till droger och motståndare till energidrycker.
Någon kanske t.om är delaktig i beslutsfattandet till en 18årsgräns för
att handla dem på stan.
Någon som tycker att facebook är livsfarligt, eller snyggast.nu. "Hemsidor som fördärvar ungarna"
Jag säger absolut inte att detta är fel. Det är jättebra med engagemang. Ansvarstagande.
Trots att föräldraskap på den här nivån räknas som föräldraskap så är det långt ifrån vuxenskap.
Att vara en meningsfull vuxen för sina barn innefattar egentligen ingenting av ovanstående,
det handlar ingenting om att driva frågor eller debatter. Det handlar ingenting om att förespråka metoder
eller nykterhet. Det handlar om att rakt av vara vuxen.
Vuxenskap eller föräldraskap som vuxen innefattar någonting helt annat.
Att ha barn som fördärvats av chatsidorna på nätet innebär att man har barn som gör saker som man inte har koll på, eller som man inte har förmågan att ha koll på. Eller barn som inte pratar med en.
Att på riktigt vara nykterhetsförespråkare innebär att själv vara helt nykter och ändå visa att livet är ett fantastiskt ställe att vara på.
Att på riktigt tycka att dagis gör fel i deras pedagogik mot ens barn är att kalla till ett eget möte med dagisfröknarna och förklara hur man ser på deras arbetssätt och vad man förväntar sig av dem.
Att på riktigt vara förälder är att våga säga "Nej" till sina barn. Att på riktigt vara den som bestämmer hemma.
Det finns så många föräldrar som föraktar det som händer t.ex i Malung på byn. "Herregud dessa små ungar som är ute och förstör" men reaktionen blir inte att vi vuxna (det behöver inte ens vara barnens föräldrar) går ut på stan och ifrågasätter. Utan det blir att vi vänder oss till skolan, till polisen, till sociala myndigheten och undrar "hur kan detta få fortlöpa".
Jag har ingen aning om hur många vuxna människor det finns i sverige, men antalet myndiga torde vara över fem miljoner. Är det inte dags att resa sig upp och vara vuxen då.
Är det inte dags att vi har en sammanhållning som får representera någonslags vuxenhet. En sammanhållning som reagerar på att barn inte åker till skolan, eller inte kommer hem sent på kvällarna. En sammanhållning som på en skola där det är mycket bråk faktiskt ställer sig upp och säger "Det är dags att sluta slåss nu"
Alla barn är bara symptom på vuxenvärldens inkompetens att vara vuxna eller deras kompetens att just vara det.
Finns det barn som kan strö runt på stan och bete sig illa så finns det vuxna som inte har vågat ifrågasatt vafan de gör där.
Finns det barn som slåss i skolan så finns det vuxna som vet att detta sker men inte har reagerat.
Dags att reagera.
Dags att vara vuxen.
Minskade intag
Kanske finns det hopp runt hörnet då.
Kan det vara så att vi människor börjar hitta stolthet i att faktiskt ta hand om oss själva, och att vi kan börja göra om begreppet "Unna sig" till något mycket bredare än vad det uttrycket betyder idag.
Oftast betyder "Unna dig" att man ska ha inta en jävla massa onyttig mat, eller att man ska vara riktigt risig halva söndagen, även om det också kan betyda positivare saker.
En av mina önskningar är just att vi svenskar, eller ja, hela världen skulle sluta att dricka. samtidigt sluta att droga på alla andra plan också, och våga umgås tillsammans utan att påverka oss själva av rusdrycker eller andra preparat. Jag tycker t.ex att det är mycket mer attraktivt att träffa någon på en promenad eller en fika på stan än att göra detsamma under rusdryckers inverkan, då människor ändå inte är sig själva.
Det 'nordiska sättet' att inta alkohol är dessutom VÄLDIGT oattraktivt, där fyllan verkar vara målet. Ska vi nu dricka rusdrycker (det finns ju t.om undersökningar som menar att ett glas vin ibland kan vara fördelaktigt) så ska vi dricka det så att våra sinnen är fullt brukbara trots att vi gör det.
Att vi skulle bli ett nyktert land är jag helt övertygad om att aldrig kommer att ske, men jag tänker inte släppa önskan om att man spenderade mer tid tillsammans utan att dricka. Jag önskar att fler barn får växa upp och slippa se föräldrar som är jättefulla. Jag önskar att fler föräldrar slipper hämta sina barn på stan för att de är för fulla, för att de har försökt att passa in. Jag önskar att det vore mindre sjukskrivningar relaterade till alkohol. Jag önskar att det vore färre sjukhussängar som var direkt eller indirekt relaterade till alkohol. Här snackar vi om att spara Liv, Pengar och dessutom folkhälsa. Kanske ska du göra ditt redan idag, och gå ut en kväll i helgen som du tänkt att dricka, men göra det nykter. (Att vara chaffis räknas inte, du ska bara vara nykter för att du VILL)
Kim
Hålla-Sams Drink
Efter nästan två timmars promenad till stan och tillbaka, Lave cyklade och jag hade mila på ryggen så krävdes minst sagt en Hålla-Sams drink. Den blev så god så jag delar med mig av receptet.
3-4 personer
2 nävar cashew nötter
1 pkt vaniljglass (250g)
2 dl naturell yougurt
2 dl lättmjölk
1 dl frysta bär (blåbär och hallon)
2 msk socker
Nötterna måste mixas rätt regält innan man kan blanda i dem, men det blir en jättegod smak!
Jag tror t.om sammansättningen blir duglig trots glassen, så helt ohälsosamt är det inte heller!
Välj bort sockret om det känns bättre!
Tro
Sanningen är den att idag tycks vi skrämmas av religion, det var någon som tvekade att gå till öppna förskolan med sina barn (på kyrkis motsvarande) eftersom de inte höll med om de värderingar som lade grunden till skolan.
Religion skapar krig säger resterande. Det kanske är så.
Men det måste ju vara oerhört mycket farligare att vara utan någon tro.
Vi vill förklara saker intellektuellt. Vi kan ordbajsa om hur vi mår, vilket resultat vårat psykiska mående ger för vårat fysiska. Vi kan med våran brillianta intelligens förstå människors oro och längtan, vi kan diagnosistera, vi kan tabellföra och kolla på statistik över panikångest eller sorg. Men kan vi längre känna någonting?
Det känslomässiga registret som finns i våra kroppar och själar behöver ej förklaras med ord. Men det behöver framförallt upplevas. Det är där vi har att lära.
Problemet är inte att vi är smarta. Det är bra att vi är smarta, Det är bra att vi kan ordsätta och intellektualisera allting, men det blir ett problem när vi inte vågar känna det vi känner. "Sorg är en bra känsla" kanske någon uttrycker men på insidan är det bara ett stort svart hål. När någon sen säger att de är kristna så undrar vi vad som är fel. Varför är de här människorna så rädda att de måste tro på någonting. Varför inte bara tro på sig själv?
Jag tror vi skräms. Vi skräms av de människor som har vågat säga att de tror. För det är i tron, i hoppet, och i kärleken som vi kan övervinna allting. De flesta människor har 'bara' hopp och kärlek. Med kärlek menar jag då att man hittat en människa att alliera sig med och skapat avkommor.
Jag hatar att jag förklarar mina barns dop eller mitt bröllop med att "Ja, jag vet inte om jag är troende direkt". Det är så patetiskt jävla fegt. Vad gör jag i kyrkan om jag inte är troende? Eller vad är det i att döpa och gifta sig som skrämmer mig så att jag måste ta ett steg ifrån det genom att intellektualisera.
Jag tror på att gud skrivit in sina barn i sin bok, och att han har gett änglar uppgiften att vaka över dem. Jag är helt övertygad om att när mina barn kom till världen så behövdes min tro. Det är helt orealistiskt även för en mattematiker att försöka förklara att Jag, Pappakim skulle kunna skapa något så vackert som Lave eller Mila helt själv. (eller ens med hjälp av min kära fru)
Jag tror.
Jag tror.
och
Jag tror att jag tänker fortsätta med det.
Så nu frågar jag alla som kallar sig ateister eller icke-troende , varför är ni så rädda att ni inte törs tro?
"Föräldrar ska betala för sina barns brott"
Jag tror jag börjar med att utgå från mig själv. Jag trodde faktiskt att det redan var så att om mina barn (ej myndiga) begår en brottslig handling så är det jag som får stå för notan. Jag tycker också att det är självklart. Jag har ansvar för mina barn, jag har tagit på mig rollen att bli deras förälder och det innebär att min uppgift är att ha koll på vad mina ungar gör, och sen kunna stå pall som en vuxen människa för att hindra dem till att göra helt galna saker.
Men det är tydligen inte så lagen fungerar idag.
Jag funderar på de människor som har barn som begår återkommande mindre eller större brottslighet. Vad är det för föräldrar egentligen? Är det dom föräldrarna som jagar sina barn på stan? Som hämtar sina ungar även om det är sent, och som på söndagsmorgonen frågar hur kvällen varit och har en dialog? Jag tror inte det. Ni vet jag tror inte ett skit på att man kan ha "oturen" att få ett barn som blir kriminellt. Ni vet att jag tror att vi föräldrar är de som kan göra någonting gott eller någonting dåligt med våra barn. Ingenting annat. Detta säger jag också med en fyra åring och en sju månaders här hemma. Vi får se om jag har fel.
De människor som fortfarande letar efter sprickor i systemet är de föräldrarna som är problemet. Vad gjorde socialen? Vad gjorde skolan? Vad gjorde polisen? Vafan gjorde DU Herr farsa eller fru morsa. Jag försöker inte påstå att soc/polisen/skolan inte har någon möjlighet att påverka. Men jag försöker påstå att det i slutändan handlar om dig själv som förälder.
Ger du upp när du inte får hjälp? Vägrar du att acceptera att dina barn är ute och ränner på kvällarna utan att du vet vad de håller på med? Har du ett så pass öppet hjärta att vad än dina barn kommer hem och berättar så är du öppen för att ta emot det? Är det du som är vuxen, och barnet som är barn?
Jag gissar på att denna "böter" kommer att fungera på vissa föräldrar endå. Om det inte finns någon annan anledning till att ha reda på sina ungar så kan man ju ta den rent finansiella. Sen hörde jag att någon använde motargumentet för den här "brottsavgiften". Någon tyckte det var fel att "straffa oskyldiga". Haha, Oskyldiga föräldrar när barnen dansar brottets bana?
Ja, jag säger då det.
Förslag på alternativa straffmetoder för barn nedan. Se och lär.
Straffarbete. Skyffla snö förhe-vete!
Tvångslägg på spikmatta (Finns dock inga forskningsrapporter på att detta ska fungera)
Tvinga dem att spela dator.
Skräm dem!!!
Koka dem i stor kastrull.
Höstens framfart
En timmas promenad avklarad, för hälsans och viktens skull, men också för att inte dö ut som människa i soffhörnet, såna här dagar gör att jag blir helt urlakad. Tappar lusten helt att göra någonting. Frisk luft tycks ha motsatt effekt på mig, så det är ju inte väldigt svårt att få det att vända.
Igårkväll gick Marit över till grannkärringarna på någonslags middag/tillställning. Båda mina barn hade precis samma känsla som jag. Vi var trötta. Lave ville sitta nära, han ville också gärna grina lite. Så vi tog det väääldigt lugnt. Kvart över sju gick vi och la oss, allihoppa i samma säng. Det var så jävla mysigt att ligga där. Båda ungarna somnade och jag tittade på dem och tänkte att det spelar faktiskt ingen roll någonting annat när man fått två friska barn. Vad mer kan klassas som att lyckas här i livet? Jag somnade också. Men det blir så svårt för mig att slappna av med båda ungarna så nära, mina axlar blir stela och låser sig, så efter en timme gick jag ner igen. Det var skitmysigt endå!
Värt att ta vara på hösten nu. Ta vara på möjligheten att vara lite gråtmild och att vara lite lägre än vanligt. Låta den innersta biten av hjärtat få vila lite, ta emot och ge bort mycket kramar. Lyssna på Winnerbäcks nya skiva. Det behövs, för snart är det hård vinter och pulkbackar och snögubbsbygge och sen blir det vår igen med allt vad det innebär.
Vila!
Soffmys, alla utom Marit fick vara med!
Lave har fastnat för Hellström!
Flyktingbarnen
(Bakgrund: Det finns flertalet barn med sk. uppgivenhetssyndrom (tidigare kallat apatiska flyktingbarn) i länet. Barn som inte äter utan tvingas sondmatas. Barn som knappt öppnar ögonen för att de inte orkar eller förmår. Eller som vissa påstår; Bluffar så att de ska få uppehållstillstånd)
Det är med viss avsmak jag läser dagens tidning och alla de kommentarer som läsarna har gett. Vissa tycks ha tänkt efter. Vissa ser uppgivenhetssyndromet eller de apatiska barnen som en "möjlighet till uppehållstillstånd".
Vissa ifrågasätter om det ens existerar. Idag tittar vi på läsarnas kommentarer.
"Det konstiga är att för X antal år sedan fanns det ingen som hade det här syndromet, och nu har nästan alla fått det"
Hur många hade AIDS innan sjukdomen upptäcktes eller namnsattes? Det är en människa med förbannat låg utbildningsnivå som skrivit den här kommentaren eftersom man inte förstår att det är först efter man satt ett namn på en diagnos som någon kan drabbas av den. Dessutom är det också först då som det uppmärksammas. Det finns flera apatiska flyktingbarn. Men det är långt ifrån varje flyktingunge som har drabbats av detta. Tack och lov.
"Uppgivenhetssyndromet borde ju vara epidemiskt i länderna som barnen flytt från"
Sålänge som man är mitt i skiten så är överlevnadsmekanismerna i människorna påkopplade. Det är först efteråt när man får distans till det som hänt (eller kunde hänt) som vi människor uppvisar stressymptom. De människorna som var på bali när bomben small, eller som var nära twintowers, de uppvisade inte nödvändigtvis deppsymtpom NÄR flygplanet träffade byggnaden, utan först efteråt när "lugnet" kommit. Kan också jämföras med att vi människor tycks oroa oss mycket mer på kvällarna än på dagarna - för då är det lugnt och det finns tid för eftertanke.
"Borde vi verkligen lägga pengarna på "andras barn" när vi har så dålig ekonomi själva?"
Den här frågan måste ju man svara på för sig själv. Jag skulle inte låta några andras barn få mat före mina egna, men det är ju knappast på den nivån detta ligger. Visst har vi fått försämringar både i skolväsendet och inom vården, men samtidigt har jag aldrig känt att pengar styr när det väl gäller. Dessa barn har ingenting, våra barn har allting (nästan?) så jag delar gärna med mig även om det innebär att Lave får läsa en lite gammal mattebok eller att han får köa när han är förkyld.
Frågan min är däremot hur mänskligt det egentligen är att först ta emot barnen. Sen inte ens kunna garantera att de ska stanna. Missuppfatta mig inte nu, jag tror inte att vi kan ta emot alla människor som vill flytta hit eftersom det är jättemånga människor som är på flykt. Men jag ifrågasätter tillvägagångssättet. Först tar vi emot dem. Sen skickar vi iväg dem. Jag tycker att det är frukstansvärt.
Rubrikslöst inlägg
(Källa Försäkringsbolaget Diamond England)
Jag kommer inte kommenera detta inlägget. Det kan ni göra själva. :)
Den brutala sanningen
Men i första skedet av programmet, då tror jag att det kan vara riktigt sunt. Vad är det för föräldrar som säger till sina barn att de sjunger jättevackert när de inte gör det. Är det bra föräldraskap? Jag tror fan inte på sånt. Det är att skapa en sned bild av verkligheten för ungarna, och förr eller senare kommer dessa ungar att möta en 'idoljury' som sågar dem totalt.
Återigen, att ge någon självförtroende ska inte baseras på vad man GÖR utan vem man ÄR. Att påstå att någon är bra på en sak som de inte är bra på ger ju den personen en falsk självbild. Sen kan man ändå vara uppmuntrande, men man behöver ju förfan inte ljuga för ungarna, eller?
Ett oäkta beröm är dessutom inte värt ett skit i slutändan. Det kanske känns skönt att ge det, och just när man fått det. Men det man inte menar tar inte heller. När jag skulle lära mig att spela gitarr så sa min mamma åt mig under två års tid att "ja du kämpar på du" och jag märkte att hon inte tyckte att det lät speciellt bra (det gjorde det inte heller) men hon uppmuntrade min kämparglöd. Det var också den som i slutändan fick mig att faktiskt lära mig att spela gitarr. När hon idag säger att något jag spelar är fint så är det äkta och jag tror på henne.
En av föräldrarnas uppgift är faktiskt också att leverera den brutala sanningen och att visa att livet går vidare ändå. Så uppmuntra ungfanskapen men ljug inte för dem så att deras självbild blir vrickad. För det är nog svårt endå att förstå vem man själv är - speciellt om man är tonåring - men också för de små barnen idag.
