pappakim

Att be en annan människa om hjälp, eller stöd. Att önska att någonannan ska kliva in och vara till hjälp för ett litet litet slag. Att våga be och ta emot stöd. Jättesvårt? Det verkar så. Jag pratar mycket om den historiska biten av vårat sociala liv. Det var inte så längesen vi hade stora familjer, alla bodde tillsammans, kanske flera generationer och det var en självklarhet att man hjälpte varandra. Tog över där de andra inte orkade. Vi var familjer, Familjerna var våran enhet. Våran grund.

Det är långt ifrån så idag. Att inte klara allting själv är mer eller mindre ett misslyckande. Om man behöver be om hjälp så har man inte planerat saker och ting riktigt, för tänk om den här personen som hjälpte dig inte kunnat, då hade det inte gått bra, alltså är du alldeles för positiv i din planerning.
Vi är individualister.
Det går också. Sålänge som vi inte gör några stora förändringar klarar vi oss helt själva - vilket egentligen är ganska tråkigt. Men behöver vi flytta, bygga, kanske skaffar vi barn, kanske en avancerad hobby, då behöver vi vara fler!

Jag skulle nog önska att vi tog mer hand om varandra, att det inte svider om man skottar tre decimeter över till grannens tomt - för man vet att han skottar tillbaka. Att man inte känner sig helt ensam när man är hemma med ungarna och behöver gå å skita. Jag tror att det är en lång väg dit, men jag är helt säker på att vi måste sluta tänka så otroligt invididuellt. Vi är ju en del av guds stora familj, som dom sjunger i "We are the world". Det kanske låter fånigt för er.
För mig låter det jävligt mysigt.



Mila tar stöd!

Enligt en ny bok tvingas män in i föräldrarollen, inte så många, men 4 av 100 har inte alls velat bli föräldrar.

Gårdagen blev lyckad, över förväntan. Jag kommer att skriva min blogg fortsättningsvis, men under en annan adress. Mer detaljer kan jag inte gå in på än, för jag har dom knappt. Men det kommer att bli spännande, i lite större tappning. Jag ser fram emot det!
Idag är det Milas födelsedag. Ett år gammal! Tänk att detta mirakel skett under ett helt år redan, det är väldigt svårt att förstå! Precis ett år sedan närmare bestämt, då var det inte många klämminuter kvar, huvudet stack ut och där kom hon. Rynkig och ihoptryckt! Undrar om man nånsin glömmer den dagen, tror jag inte.

Idag blir det ett recept i bloggen, mest för att det var så enkelt att laga och gott både för mig och barnen.
Jag är ingen kokbokskrivare, så ha tålamod med mig! Gott och nyttigt!


Kims Risotto (3-4port)

Fullkornsris (2.5port)
Bacon (2x140gram)
Haricots Verts (En näve)
Gul lök (1 hel)
Röd paprika (1 hel)
Creme Fraiche (1 burk)
Köttbuljong (1 tärning)

Koka upp riset i köttbuljong, skippa saltet. Tänk på att buljong är nästan för salt för barnen endå, speciellt med bacon till. Men det blir så gott!
Stek bacon.
Mixa paprika, haricots verts och gul lök. Det måste mixas om man har känsliga barn, det har jag. Lave äter nästan ingen grönsak om bitarna är för stora, men det gäller bara i mat. Han kan gärna äta grönsaker bara. Så med mixern fixar man en perfekt konsistens och endå behåller alla goda smaker!
När riset och baconet är klart, i med riset i stekpannan, ner med grönsakerna, fräs en stund. På med creme fraiche och klart!
Kan ju givetvis göras med en annan fördelning mellan bacon och ris, men vi håller ner på kolhydraterna hemma!


Serveras med saft om det är fredag!! ;)

Mila var uppe inatt och suddade, jag vet inte vad hon pysslade med. Verkade inte rädd eller så, såg ut som d var bara trökigt å bökigt. Somnade om i alla fall, de gjorde jag med, men startade dagen ändå före 08.00.
Marit var borta när vi vaknade, ja har inte en susning om när hon åkte på jobbet.
Känns att jag boxades igår.

Idag tror jag vi måste ta oss ut en vända, annars kommer jag göra som hästarna och somna stående.

mums vilken bra start på dagen, både mila och lave verkar friska. lave klättrar över kanten på milas spjälsäng, både akrobatiskt och starkt, sen kryper han ner lite under täcket brevid henne och med sin fyra års kropp sprider han trygghet över hela sin syster.
sen kommer jag upp efteråt och tittar på dom. då står dom där båda två och tittar över kanten, dom har redan bestämt sig för att bli ett team, att tillsammans hjälpas åt i den här världen, det är jag helt säker på.

lite frukost, kaffe och läser två krönikor av Birro. Jag blir alldeles varm, han beskriver saker som gör att jag omöjligt kan hålla tillbaka ett par småtårar. Det finns en sorg på insidan av mig, en positiv sorg tror jag, den trollas fram när jag läser såna vackra saker, eller ser vackra filmer. det blir tungt ibland. men jag inser också storheten i att kunna känslomässigt påverkas. jag menar, att våga påverkas känslomässigt. att våga bli ledsen, att våga bli glad. det är fantastiskt. jag väljer att uppskatta den förmågan hos mig själv idag, jag väljer att vara stolt över det

friska barn, jag menar, kan man egentligen säga att man saknar något då. just nu saknar jag snus däremot, vi ska gå och handla, men jag är så oerhört tacksam för att ungarna är friska, å då menar jag inte att de har rännskita eller förkylningar, jag menar att de mår bra i allmänhet. det är tamejfan något att vara tacksam för.
att marit lyckligt spatserar iväg till arbetet, och att vi lyckligt stannar hemma, det är jag tacksam för.

jag har fått ett spännande erbjudande från en tidning att kanske skriva för dom, det blir nog mest på nätet åså,jag vet igentligen ingenting om det än, men jag är förväntansfull att träffa de människorna, det ska ja göra imorgon.

titta vilken fin möbel marit har köpt och rustat upp förresten



och kolla hur jävla cool hon ser ut nu Mila, när hon står å pekar



och syskonen som leker och är snälla mot varandra förstås

Bli inspirerad, hjälp till om ni kan!

När jag och Lave åker hem från gymmet. Det är ganska sent vid det laget. Jag kliver ut och låser upp garagedörren för att köra in bilen, ber Lave stiga ur före, så inte han ska slå upp dörren i grannbilen i garaget. Sen ber jag han vänta, så jag får parkera in bilen. Lave väntar. Men den här gången säger han "Jag går in före". Han är egentligen rädd för att göra det, eller tycker det är läskigt. Men jag uppmuntrar honom. Han springer in, och jag parkerar.

Det sägs att 80-talist pappan ska bli den 'bästa pappan' hittills. Vi har den största valmöjligheten och kunskapen, vi förstår konsekvenserna av våra val och vi kommer att ha den bästa chansen att välja bra.
40-50-60talistena hade en helt annan värde och kunskapsgrund. I det här läget var det fortfarande självklat att kvinnorna skulle vara hemma, kvinnorna skulle sköta de sysslorna som var hushållsnära. Man tog nog vanligen inte ens en diskussion om det, kvinnan var hemma and thats it.

Idag har vi en helt annan möjlighet. En helt annan ångest inför valet också förstås. Idag vet vi att män är lika bra föräldrar om kvinnor. Hur det nu kunde vara så svårt att förstå något annat, det vet jag inte.

Jag läste debattartikeln i Aftonbladet. Att 80-talist papporna är bäst, "slutet-på-70-talet-pappor" fick också vara med. Tycker det lät lite konstigt, jag menar det är en tung börda att axla. Å andra sidan är det säkert rätt, vi kanske har störst möjlighet.


Det ska bli spännade att se hur läget ser ut om 20-30 år. Tror ni det balanserat ut sig då? Tror ni vi har en någorlunda balancerad uttagning av föräldradagar, tror ni det är ungefär lika många pappor som mammor som sitter på bvc å väntar på sin tur. Tror ni kyrkis är halffullt av skäggiga snubbar? Ska bli kul att se men jag tror inte att det kommer att gå så fort.
Förhoppningsvis fortsätter det i rätt riktning i alla fall, jag tror inte att 50/50 är den automatiskt rätta lösningen heller, men det vore ju roligt om det fanns 1 jävla snubbe på kyrkis till förutom mig själv.





128kg reklampelare?