Föräldragrupperna startade idag...
Ytterligheter.
Jag är av en sådan skola att jag tror att man dör litegrand för varje månad som går förbi utan att man får grina lite.
Eller varje månad som man inte får vara riktigt arg, eller riktigt kåt. Vi behöver våra ytterligheter, men det är sällsynt att vi tillåts använda oss av dem.
Glädje är förstås också en ytterlighet i den totala hysterins värld kan vi hela många sår, men glädjen känns som den mest tillåtna av våra ytterligheter, så jag säger inget mer om den.
Hursomhelst så är jag relativt dukig på att vara arg, jag kan boxa ur mig min ilska på gymmet om det behövs, men jag kan också skälla. Skälla på ungarna och på frugan och på morsan och på telefonförsäljare osv. Det är lugnt. Det är inte där jag behöver träna.
Våga vara kåt tycker jag också fungerar bra, och än har jag inte fått något LPT (Lagen om psykisk tvångsvård) beslut över mig. Sen är glädjen inte svår att finna när man har två sagolika ungar och en av världens tuffaste och sexigaste kvinnor som man dessutom är trolovad med.
Men grina det är tamejfan sällsynt. Mitt bröllop kostade mig ett par tårar. Milas och Laves dop samt deras födelse gjorde det också. Jag har också vid något tillfälle när jag och frugan haft diskussion lyckats grina, men sen är det stopp.
Som ni förstår kan jag inte önska mig flera bröllop för att gråta, inte heller flera dop (åtminstone inte nu) och att hoppas att man ska bli osams med frugan är heller ingenting som vi kör med här hemma. Jag vet många par som söker konfikten för att få ur sig lite - men det blir för tufft att leva så i längden tror jag.
Så hur gör man då? Svaret heter Extreme Makeover Home Edition. Ett tips är att glida ner i soffan och kolla på det i ensamhet eftersom sällskap tenderar att göra så att man inte vågar grina, det gäller åtminstone för mig.
Sitt sedan där och njut när tårarna rinner. Då har du fått ännu en av de så viktiga ytterligheterna.
Testa!
Humorns varande och icke varande.
Jag orkar inte lyssna på alla dessa spritskämt.
Håller jag på att bli gammal, eller är problemet snarare att jag ser klart?
"Heldöd fram till kl. 1600 idag. Man tog sig ju nån igår"
och varenda jävel skrattar.
Jag har svårt att se det livsbejakande i att bli liggande rutten och död på soffan bara för att man fick sig
en fylla dagen före. Det är absolut inte värt det. Fast för de människorna vars känsloregister är så föbannat sönderslaget att de krävs 6 pilsner för att överhuvudtaget våga säga "sötnos" till någon kanske det är det.
Jag tycker inte om skämten som refererar till könsroller heller. Eller tycker inte om, jag hatar dem.
De sexisistiska tolkningarna som på något sätt börjar OCH slutar med att kvinnor avskyr att ha sex och män
kan inte tänka på något annat än sex.
Det är så himlars tröttsamt. Kan vi inte skämta tvärtom istället? Eller ska vi fortsätta att mata myten om oss själva, eller åtminstone myten om våra egna kön.
"Hon ville hålla på hela natten, tänker hon bara med fittan eller?"
"Han vill aldrig knulla, ta mig analt säger jag och han säger att han har ont i huvudet"
Kanske värt att testa?
Jag tror att för att förändra våra vanor och attityder till våra vanor så måste vi sluta skratta åt de sakerna som faktiskt är allvarliga i dem. Det ÄR INTE roligt att någon supit så mycket att han inte tar sig upp kl. 1600 nästa dag. Det är tragiskt.
Och det är inte roligt att man har en man som vill ha sex och man vill inte ha det själv - det är jättesorgligt.
Våra skämt gör inte bara att vi blir glada, jag tror också att de ökar acceptansen för va de än handlar om. Och vissa saker är nog bra om vi tänker till en extra gång innan vi skämtar om, eller så vänder vi på skämten. Vi driver med motsatsen, så att vissa sanningar kommer upp till ytan.
Vet ni vad man säger til en kvinna med två blåtiror? Ingenting, någon har redan sagt till henne två gånger.
(Är det roligt?)
Kim
Gift - inte bara för råttor.
Nåväl. Arbetet har börjat igen. Det tog mig 7-8 timmar innan jag fattade att jag var på jobbet igen, och jag är nöjd med det. Fan det kan ta folk veckor innan man finner sig själv på nått sätt redo för arbetet igen, men jag är ok nu.
Bröllopet blev sagolikt. Jag och Marit hade föreställt oss att det skulle bli bra - men det blev mycket mycket bättre.
Människor bjöd till och det blev så fantastiskt ärligt i kyrkan, ett toppevent för mitt liv utan tvekan.
Så i övrigt håller jag igång träningen. Tappade bort den helt och hållet där när Lave föddes för ca: 4 år sedan. Vrickade foten i ungefär samma veva, och då var det nog med undanflykter för att sluta träna. Nu när jag hittade tillbaka till gymet så frågade jag mig själv direkt hur jag kunde sluta. Hur kan man ens leva utan att träna - jag syftar mestadels på själva psykiska mååendet som blir tusen gånger bättre om man tränar - sen det fysiska on top of that.
Jag läser om de här människorna som har sökt hjälp för sin övervikt i tidningen - men de har inte fått hjälp i tid.
Det handlar om bypasskirurgi framförallt. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är en lösning. Folk vill inte gå ner i vikt, vissa har inte möjligheten rent mentalt att göra det, det är få som lider av kroppsliga fel som gör att de måste ha en övervikt. Jag skulle säga att det är inga. Sen sätter de sig ner och skyller samhället för sina problem - man håller inte vårdgarantin. Det borde finnas en vårdgaranti jämtemot sig själv också. Där man efter en viss tid blir tvingad att åtminstone försöka ta hand om sig själv - men det gör det inte.
Kan man inte ta sitt egna ansvar i de här frågorna? Jag tror det. Ska inte säga nått mer om det nu.
Ni ska få ett par foton från bröllopet också
