pappakim

Jag läste precis artikeln i aftonbladet (2008-11-27) angående människor som satt sig i enorma obetalbara skulder för att dom tagit SMS-Lån. Aftonbladet framställer dom som offer till en verksamhet som lurar människor.


"Svenskar i skuldfälla för att klara sin vardag"

Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta. Jag undrar om nästa steg är "Svenskar i rånfälla för att klara sin vardag"
Ja jag kanske är elak, kanske är det så att det finns människor som ärligt tror att man kan rädda sin ekonomiska situation med ett SMS-Lån.
Jag försöker sätta mig själv i ett scenario där det verkligen skulle kunna gå så långt att jag tog ett lån med sisådär 30 procent effektiv ränta för att klara ut en situation, och jag kan inte komma på någonting. Jag skulle nog vända mig till bekanta i första hand, familjen och i sista hand socialen. Men det verkar inte vara riktigt sådana lägen man tar SMS lånen till, eller?

"Offrena" i aftonbladet tog för att betala sjukhusräkningen och för att köpa blöjor och välling står det. "Man tar lånet för att man helt enkelt är tvungen för att överleva"

Jag vet inte vem som förgrundsfiguren för SMS lån är, men som det verkar är han en hjälte. Dessa människor hade alltså dött om dom inte tagit lånen. Jag tycker att denna företagsledare ska hyllas i sådant fall. Hur hade man gjort för 10 år sen? Då hade ungarna varit skithungriga och tygblöjorna fulla i väntan på att få ett lån via snigelposten, frukstansvärt.

Nej, vi borde ta det här till nästa steg istället. Jag skulle vilja införa MMS lån. Där man helt enkelt fotar sig själv och tar lånet, sen läggs kortet upp på en inverterad friend-finder sida. Där man helt enkelt undviker att åtminstonde ha ekonomiska samarbeten med dom personerna som man hittar på sidan.

Till min son brukar jag säga att bara för att det finns en knapp så måste man inte trycka på den.

Kim

Under helgen hade jag en konversation med en kvinna gällande vilka ämnen som borde vara lämpliga att ta upp i mina föräldragrupper. Som de flesta av er vet har jag pappagrupper för blivande förstagångsföräldrar på landstinget och det är ett tema som engagerar många!
Den här kvinnan jag pratade med ville gärna att männen skulle förstå förändringen som blev efter en graviditet, och också fördjupa kunskapen om hur kvinnor förändras emisionellt och sexuellt efteråt. Jag berättade att det är ett av ämnena som jag tar upp.
Hon sa, jag vet inte om hon var allvarlig men, att "Det finns de par som inte haft sex 2-3 år efter sitt första barn, det är nog viktigt att man berättar om det för papporna". Jag stirrade på henne.
Nu vet jag inte om hon riktigt menade det hon sa, låt oss släppa det och konstatera att hon faktiskt pratade för många kvinnor där ute. Det finns kvinnor som tycker att jag borde införstå männen med att det kan komma att bli sexlöst i 2-3 år framöver.
Jag kan ärligt säga att det aldrig skulle falla mig in. Har man inte fått en tid på samtalsmottagningen efter att så lång tid passerar så hoppas jag att man kan hitta deras boende på blocket. Ärligt talat.

Vi pratar mycket om könsroller i samhället, och denna är den mest intressanta av dom alla. "Kom ihåg att era kvinnor kan bli elaka, det är hormoner och kan pågå länge, det är ingenting att oroa sig för, det är normalt"
Jag undrar när rektorn på gymnasieskolan ska komma ner och informera alla i åk8-9 om hur "pojkarna kan bli tafsiga och aggressiva under tonåren, det är hormoner och det är ingenting att oroa sig för, det är normalt"

Det finns någonstans en abnorm acceptans för gravida kvinnor. Det är toppen. Men acceptancen ligger inte på arbetsmarknadsnivå. Där sparkar man en tös som snart ska gå på mammaledighet, eller suckar när hon behöver vila ett par minuter mitt på dagen. Men när kvinnorna kommer hem, då har dom rätt att vara i det närmaste elaka.
Jag menar borde vi inte uppmuntra varandra att istället vara snälla mot varandra. Jag tänker att man kan få en viss förståelse för att under en förlossning eller graviditet eller amning så är man under hormonpåverkan. Punkt. Ingenting annat. Inte att man ska tolererera dålig attityd eller taskig kommunication, varför ska man någonsin acceptera det?
Varför ska tjejerna i korridoren acceptera att killarna, bara för att dom är under hormonpåverkan, tafsar och beter sig?

Jag vill prata mer om sexet också. Saken är den att det är en naturlig den i processen att det sexuella förändras för par som får sitt första barn. För det första kanske man aldrig får vara riktigt i fred. Och för det andra kan det vara svårt att vara spontan då man har en liten knodd, men här igen har man nästan från början sagt att "det kommer inte att bli mer sex"
"kvinnorna kommer att vara torra som fnöske och ha otroligt mycket viktigare saker att tänka på"
Sen ska man gå in i den absolut vidrigaste delen av könsrollerna där mannen ska dra skämt om hur lite han får ligga och kvinnan ska sucka över hur mycket han vill ligga. Herrejesus jag tror jag spyr.

Det är precis samma sak för vissa med mat och graviditet. När man får reda på att man är i fjärde veckan så trycker man i sig åtta kexchoklad och myser ur sig "jag äter för två du vet" sen att sanningen är den att ingen ens borde äta en endaste kexchoklad det hör inte dit. Nu ska jag tamejfan äta igen allting som jag blivit missunnad förut, sura ikapp alla gånger där det funnits läge att vara riktigt grinig och jag ska sexvägra tills väggarna i sovrummet faller ihop. FÖR DET HAR JAG RÄTT TILL.


Jag har kanske haft tur. Vi har inte haft den typen av mentalitet hemma hos oss (hade vi haft det hade jag nog troligen aldrig någonsin mer haft sex efter den här bloggen, och det hade det ju inte varit värt?). Men dom människorna som har det måste ha det fruktansvärt jobbigt.

Jag tycker vi ska vända på det istället. Bättre att försöka hitta anledningar till att förstå varandra bättre och vara schysstare mot varandra, När man sen står där med en 3 och ett halvt kilos bebis får man hoppas att man håller ihop. Teamar upp.
För tiden som kommer blir tuff - men om man är två är det lugnt. Då fixar man det.


Kim

Jag googlar den amerikanska drömmen, the American Dream. Och wikipeda ger mig följande svar

"Den amerikanska drömmen, engelska: The American Dream, är en term som syftar på föreställningen att alla medborgare och invånare i USA kan bli framgångsrika inom något, oavsett samhällsklass. Begreppets betydelser har dock ändrats något och kan nu betyda olika för olika personer, vissa menar att de kan tjäna mer pengar än i sina tidigare länder, andra förknippar det med utbildningsmöjligheterna för barn. Andra menar möjligheten att vara en medborgare/invånare utan begränsningar som samhällsklass, ras eller etniskt ursprung."

Jag satte mig och funderade på vad den svenska drömmen skulle innebära i såna fall.
"Den Svenska drömmen, engelska: The Swedish Dream, är en term som syftar på vanföreställningen att alla medborgare och invånare i Sverige kan bli framgångsrika..." osv Nej men ärligt talat, Vad är det egentligen vi svenskar drömmer om?
Frågar man en äldre medborgare kanske det är hälsan, att barnbarnen kommer och hälsar på ibland och att inte teven ska bli digitaliserad. Frågar man en förälder kanske det är barnens hälsa och att man får åka på den där ålandskryssningen. Yngre människor som önskar att alla pälsföretag stängdes ner eller att dom ska bli arton någongång. Eller att den vegitariska burgaren på McDonalds skulle vara lika god som den med kött, eller kanske att om man säger någonting smart så ska man inte dömmas för att man är kvinna. Eller att man vore man.

Jag vet inte, så jag ställde frågan till mig själv. Vad är min dröm?
Engång i tiden låg jag helt fastfrusen på min säng i min hemby, då drömde jag om att kunna kliva upp och möta världen.
Engång i tiden stog jag på en bussperrong livrädd, då drömde jag om att lyckas med resan.
Engång i tiden träffade jag en en skrattsmittande krushårig brunett på Komvux, då drömde jag om att få ta bjuda med henne hem.
Engång i tiden satt jag med kräkor över mig på BB och tittade på hur Komvuxkvinnan tryckte ut min son, då drömde jag om att han skulle vara frisk.
Engång i tiden gick jag en tvåårig utbildning till behandlingsassistent, då drömde jag om att jag skulle få jobb.
Engång i tiden bodde jag i en lägenhet med en fantastisk familj, då drömde jag i smyg om att få flytta till ett hus.

Många av drömmarna är ren tur att dom slog in, vissa utav dom kanske jag kunnat klara mig utan. Jag skulle verkligen inte vilja det men, kanske hade en annan kvinna och ett annat hus eller en annan vuxenutbildning inte förstört mig. Men det hade förståss gjort mig till en annan människa än den jag är idag.
Men den viktigaste drömmen var självklart att jag skulle kunna resa mig upp och möta världen. Ungefär som den äldre mannens önska om Hälsa, önskan om att få vara den man är. Önskan om att få möta världen som den Kim jag är, det måste vara den största drömmen.
Jag tänker att oavsett hur samhället ser ut, vilka människor jag möter, vart jag bor och hur jag jobbar, så i slutändan har jag bara mig själv. Det är utifrån mig själv som jag kan leva, inte utifrån någonting annat. Så kanske är det så, trots vad vi tror eller tänker. Att den svenska drömmen är att få vara sig själv, och då inte bara för korta stunder, utan nästan jämt?

Jag tänker på möjligheten att utifrån sig själv utvecklas och leva i det liv som man själv väljer, å då menar jag inte utbildningsnivåer eller vilka resmål man ska hitta till innan man dör, inte heller vilket arbete man har eller hur ekonomin ser ut. Jag menar hur det känns när man just precis vaknar på morgonen, tittar upp och lixom man får ett par minuters eftertanke.
Är det lätt att andas?

För mig är det lätt att andas, åtminstonde idag!

Tack för ordet.
Kim







[Två foton, Två sidor, En man]

Brorsan är officiellt tvåbarnspappa nu. För två dagar sen föddes en Sven som vi var och snabbt hälsade på igår. Jag har varit sjuk så jag höll mig på långt avstånd, ungefär så långt avstånd som den vanliga mannen håller sig en nyfödd. Ungefär 6 meter, och om ungen dessutom ger ifrån sig ljud kan man backa undan 2meter extra, och blir situationen sådan att man kanske kan bli tvungen att hålla bebisen så gäller det att ha minst tre kvinnoförnedrande skämt på lager och åtminstonde en längre historia om senaste gången man var ute på krogen. Det skrämmer undan dom här påtvingande mammorna som vill att man ska hålla bebin.

Det är så roligt med nyfödda och förlossningar. Stämningen inne på BB är fantastisk på något vis, lugnet och visdomen som finns i väggarna är makabert. Det är många, liksom jag, som blir alldeles utmattad av att bara gå in på avdelningen.
Vi pratade lite om det, jag fick ett fint ord på hormonutströmingen som kvinnorna har under amning, ni vet det som påverkar andra varelser att känna sig lugna och trygga. Patt-dimman.

Innan vi åkte ifrån BB sa jag till min brors kvinna att jag "det där var väl inte så farligt" och det är så intressant det som händer med kvinnorna när man påstår att förlossningar är enkla. Jag menar innerst inne förstår jag att det måste vara fruktansvärt, och jag skulle säkerligen inte ens klara av det. Men har ni sett vad som händer med det kvinnliga släktet när man påstår att en förlossning inte är någon särskild match? Haha, jag tycker att det är fantastiskt roligt. Varenda flicka, tjej, kvinna, kärring som hör det uttalandet blir sjötokig. Det är som att det finns en stolthet i att det gör ont och att det är det sista som vi kan ta ifrån kvinnorna, smärtan och rädslan inför förlossningen.
Den ska vara kvar där. Det har den alltid varit.

Nu är jag farbror åt två ungar, morbror åt tre, och har snart två egna. Fan va häftigt!

jag skulle precis kasta mig i sängen när jag av någon andledning kom att läsa artikeln i DN "Ni män borde skratta åt oss kvinnor" där Nour El-Refei ivrigt beskriver offerskapet i att ha fötts till att vara en flicka, kvinna, tjej eller vad helst vi vill kalla det för.

Jag är en man, jag har svårt att sätta mig in i att vara kvinna; Självklart. Men jag kan göra mig ett försök.
Jag ser dom tydliga skillnaderna i löneskillnader, jag ser hur föräldraledigheten påverkar kvinnans chans att slå igenom i arbetslivet, listan kan göras milslång. Det är absolut ingenting som vi kan förbise, det finns en orättvisa mellan könen, en orättvisa som vi behöver gå runt.

Jag tittar på scenariot från en mans ögon, och Nour El-Refai tittar på det utifrån att hon själv är kvinna. Hon är komiker, och menar att när hon går upp på scenen så går hon inte upp på scenen som komiker utan som kvinna. Hon menar att i många samband där hon deltar kan hon inte bara vara den som "käftar emot" och inte den som kommer med smarta kommentarer som folk i allmänhet ska lyssna på.

För att förstå scenariot måste man ha varit ett kön i ett "andra könet-dominerande" yrke. Jag jobbar mycket med människor, och även om jag nu är på en arbetsplats där fördelningen är lika så kommer jag från ställen där jag varit den enda pojken/mannen/spolingen. Ta dagis som ett exempel. Det händer någonting intressant när man som man jobbar på dagis, precis som Nour beskriver det tar man ställningen som "mannen" istället för som "kvinnan". En man är ingen som käftar emot, en man är istället en som "inte förstår" eller som "aldrig riktigt kunnat satt sig in i ämnet" eller "som tänker för praktiskt" när det gäller kvinnodominerande yrken. På tidigare arbetsplatser har vi lagat mat, och varje gång eller ofta tas det för givet att kvinnan i arbetsparet ska laga mat - oavsett om jag sagt att jag har intresse för det eller inte.

När Nour kommer till slutklämmen i sin berättelse säger hon att "Ni som har makt, det är ni som måste bli förbannade" och menar att problemlösningen finns i toppen. Jag är helt säker på att det är tvärtom. Lösningen finns ingenannanstans än i oss själva - yes nu blir det klychor. Men sanningen är den att jämlikheten och "möjligheten att vara en individ utanför sitt kön" och debatten kring dessa ämnen har lagts upp som att kvinnorna är stora förlorare och män är stora vinnare. Det är absolut sant i många frågor, men det finns få som vågar ta i dom frågorna som kanske i grund och botten gör oss män till förlorare, och det finns otalet frågeställningar där kvinnorna håller på sitt för att på nått sätt ha någonting att vara bättre på.
Jag menar ska vi gå in i en jämnlikhetskamp - då finns det inga vinnare. Det är samma princip som när två syskon ska kunna få det rättvist - Det GÅR inte. Det kommer alltid vara någon som känner sig orättvist behandlad. Det enda vi kan göra är att öka förståelsen mellan ungarna och förstå att båda ungarna får vad dom behöver och inte i relation till den andra.
Vi blir för individualiserade, och det är därför som 'orättvisorna' blir mer påtagliga; Jag kan ta mitt egna förhållande som ett exempel. Min sambo kommer att vara hemma mer med den andra ungen som kommer nu i februari. Anledningen är att jag har ett fast jobb, och att vi istället kan vara hemma tillsammans när jag är ledig (jag jobbar få men långa pass).
Detta kommer att innebära att hennes chanser att få ett 'lika bra' arbete som mig är mindre. Hon är beroende av mig.
Men det kommer också innebära att mina timmar tillsammans med den nyfödde blir mindre, och jag förlorar jättemycket på det. Pengar är väl ingenting att tävla om, men relationsfriheten till sitt eget barn det är verkligen någonting man går miste om, och jag är beroende av min sambo och mina barn.

Alltså, vi ska absolut inte sluta eftersträva ett jämnlikt samhälle, det är skitviktigt. Men det finns saker och ting som vi aldrig kommer att kunna förändra av olika anledningar. Löneskillnader borde ju gå att förändra i många yrkesklasser, men i andra kanske skillnaderna skulle vara ännu större om det skulle vara 'rättvist'.

Ärligt talat, vi kommer från enorma familjer som numera slagits i bitar och vi lever på sin höjd som sambos. Man tjänar sina egna pengar, lagar sin egen mat, har sina egna intressen osv. Vad vi behöver är istället att vända oss mot varandra och ta hjälp på pyttemänniska nivån. Vi behöver någon som ställer sig upp på konferencen på arbetet och säger att "det här är inte schysst mot tjejerna, fixa det". Vi behöver att när granngubben ger sig på sin kärring, så går man över å slår in rutan och tar inte den skiten. Vi behöver uppmuntra våra småtjejer att lära känna sig själva och sina kroppar och uppskatta dom. Vi behöver säga ifrån precis här där vi är nu. Hemma i våran miljö. Vi behöver män som står upp för sina kvinnor och systrar, vi behöver kvinnor som står upp för sig själva. Det här är absolut ingen valfråga, det här är en fråga om något som pågått så länge utifrån ett historiskt perspektiv att vi måste lära mänskligheten hur det igentligen är.

Dessutom behöver vi utnyttja dom sakerna som vi fått, även om de är historiskt betingade och ingenting vi av naturen är födda till. Är någon starkare eller gladare eller händigare eller bättre på att dansa så tycker jag att den människan ska nyttja dom krafterna, även om de är också typiska "kvinna och man" saker. Det har på något sätt blivit negativt att vara en "typisk man" eller en "typisk kvinna"

Jag minns så väl en kväll, jag jobbade då på ett boende för ensamkommande invandrarbarn, och det blev bråk. Jag tog isär två killar och brottade bort dom från varandra - för det är jag rätt lagom byggd för. Och efteråt kom min kollega som då var en kvinna och lagade varm mjölk och pysslade om den killen som var ledsen. Efter den kvällen kände jag bara vilket otroligt team vi utgjorde den kvällen, och det är det jag menar, vi är ingenting själva, kvinnor är ingenting och män är ingenting det är fanemej när vi börjar samarbeta som dom intressanta sakerna händer


G'natt!

Jag kommer just från en föräldragrupp. Träffar pappor och mammor som just ska bli förstagångsföräldrar. Det är ett otroligt stimulerande arbete och jag är evigt tacksam för att få delta, men efteråt får jag alltid ett par tre funderingar. Den här gången tänker jag på tiden just när bebisen har kommit och hur viktig den är. Många pappor planerar att vara hemma efter ett år, eller kanske efter två år eller att använda sin tid för att vid ett senare skede i livet ta ut den. Det viktigaste är att få vara med sin pappa, och jag tycker det är toppen om man väljer att vara med sina barn, men jag tror att den första tiden är mycket viktigare än man kan ana. Just den här krångeltiden, att få delta i allting. Blöjbyte, bebisbad, grinande ungar om nätterna och nöjda bebisar på golvet.
Jag ser det som en investering, kanske en möjlighet att få kliva rakt in i den relationen som man ska ha och vårda i många decennium framöver. När man inte kliver in från start så blir man snart frånåkt - Om man har en mamma som är hemma hela tiden så är det hon som kommer att förstå bebisens behov, bebisens rop och bebisens önskan. Hon kommer vara den som kan trösta bebisen och den som kan byta blöjor snabbt, känna rätt temperatur på vällingen eller veta hur mycket mat som behövs för att man ska bli mätt. Helt plötsligt står man där, och vet eller förstår ingenting.
 Då blir det genast mycket tuffare att komma tillbaka, att få en chans igen får man självklart, och det är aldrig för sent att börja, men jag tänker att om man redan från start spenderar sin tid, så är man med i matchen från scratch, och då blir det helt annorlunda!

Var en människa som frågade mig om jag hade en blogg. Jag fattade inte riktigt frågan, varför skulle jag ha en blogg? Men tydligen hade jag vid något tillfälle skrivit något vettigt.Häftigt tänkte jag - man kanske borde börja.

Ska starta alltihoppa med att förklara vem jag är. Kim heter jag ju, Pappakim är ett epitet som jag får använda ofta. Jag jobbar med pappagrupper inom landstinget i Falun, Den andra ungen tittar snart ut, så Pappakim fick det bli. I övrigt jobbar jag som behandlingsassistent i Borlänge, har ett hus som jag nyss skaffat mig som jag pysslar mycket med, och en fantastisk sambo som heter Marit!

Vi har just flyttat hit till huset, det är grejer över golven hela tiden. I samma veva som vi städat ihop allting och tycker det är fint så ska något nytt göras. Blev nästan klar med ett av rummen uppe här om dagen, idag ligger hela badrummets innehåll på golvet där. Eftersom den möbeln som var på badrummet inte var schysst, jag håller förvisso med om det men endå, Det blir så mycket som man vill göra om och som gör att allting annat blir smutsigt och stökigt! Nu ska vi focusera på toaletten uppe iaf!
Grannkvinnan kom just förbi, hon är energi-experten i vårat område så vi kan få perfekt användning av vårat fjärrvärmevatten.



Kommer låta detta bli mitt första inlägg. Ska focusera mer nästa gång

Kim