pappakim

Det var precis runt nollan idag när vi skulle gå ut och promenera. Vissa av löven har redan lossnat från sina grenar och lagt sig ömt mot marken. Man behöver definitivt en mössa, egentligen också långkalsonger men idag vägrade jag. Det resulterade i att mina lårinnersidor domnade bort och det kliar. Jag vet inte varför det alltid börjar klia när jag är kall. Och just alltid på insidan av låren.

En timmas promenad avklarad, för hälsans och viktens skull, men också för att inte dö ut som människa i soffhörnet, såna här dagar gör att jag blir helt urlakad. Tappar lusten helt att göra någonting. Frisk luft tycks ha motsatt effekt på mig, så det är ju inte väldigt svårt att få det att vända.

Igårkväll gick Marit över till grannkärringarna på någonslags middag/tillställning. Båda mina barn hade precis samma känsla som jag. Vi var trötta. Lave ville sitta nära, han ville också gärna grina lite. Så vi tog det väääldigt lugnt. Kvart över sju gick vi och la oss, allihoppa i samma säng. Det var så jävla mysigt att ligga där. Båda ungarna somnade och jag tittade på dem och tänkte att det spelar faktiskt ingen roll någonting annat när man fått två friska barn. Vad mer kan klassas som att lyckas här i livet? Jag somnade också. Men det blir så svårt för mig att slappna av med båda ungarna så nära, mina axlar blir stela och låser sig, så efter en timme gick jag ner igen. Det var skitmysigt endå!


Värt att ta vara på hösten nu. Ta vara på möjligheten att vara lite gråtmild och att vara lite lägre än vanligt. Låta den innersta biten av hjärtat få vila lite, ta emot och ge bort mycket kramar. Lyssna på Winnerbäcks nya skiva. Det behövs, för snart är det hård vinter och pulkbackar och snögubbsbygge och sen blir det vår igen med allt vad det innebär.
Vila!


Soffmys, alla utom Marit fick vara med!




Lave har fastnat för Hellström!