pappakim

Civilkurage sökes. Människor som ser missförhållanden vet vi redan att finns. Jag är helt säker på att någon av dem som läser detta nu är delvis eller helt medvetna om att det finns missförhållanden i deras närhet.
Hur ska vi få människor att våga kliva fram och säga ifrån?

Det finns inga vinnare i en familj där ungarna får stryk. Verkligen inga vinnare. Den som slår, även om jag inte försöker ge den personen någonslags rätt att göra det, har säkert också ett fruktansvärt dåligt mående. Sambon eller Maken/Makan till den som slår. Det måste vara fruktansvärt att se den man älskar slå den man älskar. Sen slutligen barnen, att bli slagen av de människorna som genom att föda eller ta barnen till världen lovat att alltid skydda dem. Alltid älska dem.

it's our godforsaken right to be loved loved loved loved loved


Att ställa sig vid sidan om en familj där det här sker och mena att man inte har att göra med det är fel. För vi har alla ett ansvar för våra barn, våra kvinnor, och våra medmänniskor, och det är dags att börja ta det ansvaret. Våga vara problematisk. Våga ställa frågor. Våga finnas där. Våga säga ifrån. Våga anmäla.

Istället för att backa ut och undvika - kliva in och blanda sig i. De gånger jag mår dåligt så önskar jag att fler människor vågade kliva in. Vågade blanda sig i. Talade om för mig att jag inte var ensam. Det vore fantastiskt!

Vet inte om ni hängt med i debatterna om Herr Gårman. Ni vet skylten som visar att det är ett övergångsställe.
Tydligen så finns det en överhängande massa jämställdhetstänkare som menar att en skylt med "Fru Gårman" skulle vara bra för balansen.

Det är en så oerhört frustrerande jakt på tomma saker för att uppnå jämställdhet att jag skulle kunna börja gråta. Det är sorgligt. De riktiga problemen däremot gör vi inte mycket åt. Lönefrågan inom kvinnodominerande yrken. Föräldraledigheten. Kvinnors delaktighet i mansdominerande yrken.
Jag menar det är där det riktiga problemen ligger för att uppnå jämställdhet. Det intressanta är också vilka som verkligen kan göra någonting för att det ska bli bättre. Det är vi. Vi pojkar, Vi män. Var hemma halva tiden med ungarna och föreslå kvinnliga kompetenta medarbetare i era styrelser. Var med och stöd lönefrågorna för de kvinnor som tar hand om våra barn, våra föräldrar och som assisterar på våra ljumskbråcksoperationer.
Där är förändringen.

Men på samma sätt som män motarbetar att detta ska kunna ske motarbetar jämställdhetstänkarna detta genom att med prata om såna absurda saker som Herr Går Man. Jag menar vem i helvete bryr sig. Ärligt talat. Det skulle kunna få vara en transexuell kvinna som rökte pipa om ni frågade mig. Men hakar man upp sig på sånt här så fastnar debatten. Det finns så otroligt många människor som redan förstört den här debatten genom att blanda in sina egna problem i "kvinnofrågorsproblematiken". I början pratade man om att raka benen eller armhålorna, sen började dåliga komiker som Nour El-Refai påstå att folk inte skrattade åt henne för att hon var kvinna. Jag påstår att det var för att hon inte var så rolig. Och nu herr går man.

Jag hoppas verkligen att det blir schysst slut. Jag ska ta mitt ansvar i alla fall.

Har feberyrat.
Svettas, helt slut.

Oj vad det är synd om mig!


Så idag bjuder jag på en sång istället orkar inte skriva - Det är winnerbäck som sjunger idag.

Jag har slängt bort min sons revolver. Jag och frugan har egentligen från början inte köpt någonting i vapenleksaksväg till Lave. Jag vet att det kan låta löjligt. Men jag har svårt att motivera att man ska låssas skjuta folk. Sen springa runt och säga "man får inte sikta på folk heller". "Revolvrar skjuter man älgar med" Hah. Men den här revolvern hade Lave fått i julklapp.

Så igår tog jag bort den. Jag bad om ursäkt. Förlåt men jag tycker inte du ska leka med den här. Det är ett vapen och vi håller inte på med vapen här. Men eftersom pappa tar en leksak av dig så får du köpa en ny istället.

Så vi köpte en samling djur på Ica Maxi istället. Vi valde tillsammans. Det var en elefant, en björn, en gorilla, ett lejon, en noshörning och en bil utrustad med fångutrustning. Och två gubbar. Allt i ett stort kit. Nog blev jag lite avis. Men jag fick också vara med å leka lite. Så det var okey.

Men det kändes ändå lite dumt efteråt. Leksaksfascisten gick fortfarande lös.

Vi lever i en väldigt fritänkande värld på många sätt. Vi föder upp sexåriga pojkar som går runt i klänning och leker med dockvagnar, och flickor som vet vad en karatespark är redan innan de fyllt tre. Vi ser pappor som väljer att vara hemma med sina barn och mammor som jobbar och inte vet hur man bakar kakor. Det är fantastiskt på många vis att vi vågar förändra oss och bli till de människor vi önskar att bli istället för de människor våra föräldrar önskade att vi blev. Eller bli exakt som våra föräldrar.

På 60-70talet rökte vi när vi ammade. Det var inget konstigt. Vi visste väl inte bättre.
Men jag tvivlar på att vi drack, varningssignalerna blev för många.

Nu har det kommit lite nya studier som då påvisar att alkoholen inte går över i bröstmjölken, och alla vin och ölälskande kvinnor blev glada. De kunde fortsätta att dricka ett glas vin och göra sin amning. Man sa ju t.om att en lättöl eller två underlättar amningsprocessen. Att det finns studier som påvisar motsatsen är mindre relevant. För man väljer ändå.
Antingen säger man att "Det har alltid fungerat, så varför skulle det inte fungera nu" om det passar. Eller så säger man "Kolla vad forskningsrapporten säger" om det passar bättre.

Jag skulle vilja uppmuntra till att våga gå lite mer på magkänslan i frågor gällande barn. Jag kan ärligt säga att jag inte skulle vilja vara ett knytte som är i full färd med att ankytas till min mamma eller pappa, och att i den ögonkontakten behöva möta en människa som är påverkad av berusningsmedel. Om än så lite. För att för mig har alkohol ingenting med kontakt att göra.

Dessutom ställer jag mig frågan vad det är för typer av människor som blir så engagerade i "mammans rätt att dricka under amning". Handlar det verkligen om kvinnans frigörelse? Kvinnans rättighet att göra sina egna val? Jag är tveksam.
Handlar det om de människor som har så dåligt samvete för att de inte kan välja bort spriten ens när de ammar. Ens när de ska träffa sina nyfödda barn? Troligare.

Men då är jag den typen som helst inte dricker ens en pilsner på en konsert - för att kunna uppskatta musiken utifrån mig själv, och inte utifrån ett berusningsmedel.

Kim



För mer fakta. Kika på Growingpeople.se

Då var vi man och fru, make och maka. Egentligen var det redan klart i måndas, men vi gjorde det helt för oss själva. Så vi sa ingenting förrän bilderna kommit i tidningen. I sommar blir själva festen, så håll till godo. Gud har inte ens sagt sitt, det får han göra i sommar också.
Men har man två familjer som stödjer vigseln så spelar det väl inte så stor roll vad Han säger. Jag tror dessutom att Han är positiv till det också.

Stackars Lave, han är en oäkting. Men nästa bebis som kommer slipper det i alla fall. Lyllos den!!

Om jag ska vara ärlig. Marit är en fantastisk kvinna. Hon är snygg och har långa ben. Hon kan trösta den som gråter, och skratta åt saker som jag inte ens förstår som skämt. Dessutom kan hon laga köttfärslimpa. Med löksås. Ja fyfan, man får känna sig väldigt nöjd. Och livet är inte så svårt, när man har någon som henne att hålla i.


Kim

Det är absolut inte långt ifrån bebis nummer två nu. Datumet är satt för mitten av februari visserligen, men inte ens det är speciellt långt borta.
De säger att andra gången går förlossningen mycket fortare, det oroar mig. Inte för att jag vill ha en utdragen procedur, men eftersom det tog runt två timmar förra gången. Hjälp. Det skulle innebära att det kunde ta mellan 30-60minuter nu. Mitt arbete är 30minuter hemifrån och att sen hämta frun, köra upp på BB, ja, jag gissar på att bebisen kommer att komma ut i bilen då.

Frun hade sagt på hennes jobb att hon inte var orolig för att föda hemma, hon menade att jag skulle klara av att sköta det. Ärligt talat. Jag menar, blev jag tvungen så fick jag väl lov att göra det. Men det är absolut ingen önskan. Fast vore ju rättså häftigt efteråt om man klarade av det. "Na, jag bet av navelsträngen och slängde moderkakan direkt på stekpannan. Prutteiner vettu"

Jag tror nog att jag hinner hem. Man måste tro på sånt annars ligger man dåligt till. Fast det krävs en hel del iordningställande av rum, säng, skötbord. Bygga bo. Jag hoppas att frugan kommer igång med det. Jag är i ett sånt läge där jag hellre följer på än tar initisiativet. Kan ju bero på att hennes ord väger rättså tungt när det kommer till inredning-kontra-bebis frågor.
Så jag avvaktar.

Först är kvinnorna våra kvinnor, sina egna kvinnor. De har rätt att göra vad de vill, se ut nästan hur de vill och arbeta med vad de vill.
Sen blir de gravida. Har ni tänkt på det?
Hörde i en av mina föräldragrupper just det här fenomenet, en gravid kvinna som varit på systembolaget. Hon skulle förvisso inte handla något till sig själv, men hon var endå på stan så tänkte uträtta ett ärende åt en vän. Väl inne på systembolaget blev hon rakt ut ifrågasatt av en man. "Vad ska du här å göra".

Eller gällande handpåläggning. "Får jag känna på din mage" - aaa okej om jag får känna på din? De flesta väntar inte ens på svaret, de frågar av artighet.
Eller kommentarerna om hur vackra gravida kvinnor är, uttryck som "oj vilken stor mage du har för att vara i vecka 28". och "Gud vilken liten mage du har".  De kan hagla. Det är helt accepterat.

Jag menar inte att det behöver vara negativt, det behöver inte ens vara fel. Men nog är det väldigt tydligt hur en kvinna går från att vara sin egen till att vara mer allmänhetens. Ibland har jag tänkt om det kan vara bra för ungens skull. Att som gravid röka eller dricka är ju skadligt för barnet - och när man då har en så stor mage så är det så tydligt - då kan allmänheten rycka in.
Eller är det bara jobbigt, felbedömningar som hon på systemet, eller folk som vill både ta på och kommentera magen som man har.

Jag vet inte. Men jag hoppas ni kvinnor säger ifrån, och att era partners hjälper er, om det känns nödvändigt. För man ska inte bar blint acceptera det faktum att folk till höger och vänster lägger sig i era liv - även om ni 'bara' är förstagångsföräldrar,

9 av 10 våldshandlingar sker av män. Fast för mig är det inte det starkaste argumentet för att kliva in i den här frågan. Alla måste ta ansvar, men jag tror att det är vi män som kan göra den största förändringen.

I många fall av utsatthet finns det människor i närheten som någonstans innerst inne vet vad som pågår. Det finns en känsla där som säger att någonting är fel. Men det är absolut galet att 'lägga sig i'. Det finns någonstans en osynlig lag i det svenska samhället som säger att man absolut inte ska lägga sig i 'andras problem'. Jag är själv rädd för det. De flesta jag känner är.

Kanske är den största rädslan att ha begått en felbedömning. Men å andra sidan, jag går till mig själv. Ifall grannen skulle fråga mig rakt ut om jag gav min sambo stryk så skulle jag både bli förbannad och uppskatta det. Förbannad för att han ärligt talat trodde en sån sak om mig, men uppskatta att han vågade bry sig.

Det finns också en överhängande "jämställdhets" rädsla i ämnet. Där man istället för att acceptera att det är män som är våldsamma säger att "alla är våldsamma" och att "det finns också kvinnor som misshandlar sina män". Det finns också en hel del män som är rädda för att ta ansvar för våldet just för att dem inte slår. Det är också många som blivit oerhört rädda för de här typen av frågeställningar. Tyvärr fanns det dåligt med förebilder inom feminismen till en början, vilket ledde till ohyggligt låg nivå i den debatten. Men detta är inte den typen av jämnställdhet. Detta är bara fråga om att Vi män som finns här ute i landet. Vi som inte höjer våra nävar mot våra nära och kära. Vi ställer oss upp och säger; Låt bli våra kvinnor och våra barn. Vi är rädda om dem.



Kolla in sakerhetsnalen.se

Den frågeställningen hittade jag på aftonbladet.se. Det var tydligen så att en kvinna ställt frågan "Vad ska jag göra, han vill ha barn men jag vill inte". Detta ledde i sin tur till ohyggliga debatter och disskussioner.
Kvinnan i förhållandet som inte ville ha barn hade sagt det från början, och mannen hade tydligen hängt på men nu ändrat uppfattning, och via det mer eller mindre utsatt den här kvinnan för psykisk utpressning enligt skribenten

Det första jag ser är psykisk utpressning. Det är vad det kallas när en man försöker få en kvinna att välja att bli med barn trots att hon inte vill det. Jag undrar vad alla de 100-tusentals kvinnor som gör samma sak med deras män varje dag kallar det för. Kvinnlig list?

Med det utarbetat så vill jag återgå till frågeställningen. Barn eller inte - vems är valet? Hah, är det en person som kan göra det valet? Jag är oerhört tveksam. Dessutom ifrågasätter jag varför man ens skulle kunna tänka sig att göra barn med en människa som inte vill det - vilken typ av familjekonstulation kommer det att leda till? Att skaffa barn behöver förvisso inte vara ett medvetet val - det kan ju faktiskt också bara hända. Men att medvetet försöka göra barn med någon som inte är intresserad av detsamma är ju rent av idiotiskt. Om inte målsättningen nu är att vara ensamstående förälder efter ett tag.

Det kräver ingen som helst ansvarsförmåga att delta i ett samlag. Det är förvisso synd men så är det. Men har man tagit så stort ansvar att man berättat att man inte har för avsikt att skaffa barn så tycker jag att man ska respekteras i det valet - absolut. Men att göra ett försök till att ändra sin make eller makas uppfattning torde vara acceptabelt. Det skapar - om inte annat - lite rörelse i förhållandet. Och man kan säga nej fler gånger, det är helt okey.

Först kan vi klargöra att jag är lite avundsjuk. Men det är inte därför som jag retar upp mig mest av allt.
Så tidningen Falu Kuriren har en pappabloggare. Jag tänkte, det låter jävligt spännande. Här har jag säkerligen lite att lära och lite att inspireras. Så jag klickar in och läser att

"Anders Gustafsson är tidningens nöjesredaktör. I pappabloggen skriver han om både nöjesliv och pappaliv"

Jag skumläser lite, hittar ett tjugotal blogginlägg. Jag tror 2-3 stycken av dem handlar om barnen hans, eller hans papparoll. Dessa inlägg har ingen som helst känslomässig eller personlig prägel, utan är någonting humoristiskt som hans barn sagt i något sammanhang.
Knappt det.
Jag vet inte om jag blir upprörd. Jag menar, jag blir inte förbannad utan snarare besviken. Hur många män finns det inte där ute som redan tror att pappalivet innebär att allting är som vanligt bara det att kärringen inte är lika kåt och man måste duka fram en extra tallrik (den gången man nu dukar) och att den tallriken är i plast.
Seriöst.
Kan vi hjälpas åt om vi ska få ett mera jämställt samhälle. Om vi ska få oss män att kliva in fullt ut och om vi ska få kvinnorna att släppa taget litegrand, så att det kan fungera. Nu kan man läsa i tidningen i "Pappabloggen" om en kille som ifrågasätter varför 'Jennie let me love you' blev utnämnd till årets låt. Jag gissar att den blev utnämnd till det precis på samma sätt som du blev utsedd till Pappabloggare för falukuriren. Patetiskt

Idag ska jag inte klaga på någonting. Jag hörde en sån fantastisk låt idag. Eller rättare sagt en god vän till mig; Mats presenterade den för mig.
Låten är på norska, och den handlar om hur vintern kommer och hur man äntligen får vara ifred då. Den är visserligen lite deppig, men man får lov att känna på den på ett annat sätt.

Hon sjunger

"Har du problemer, med å omgås overdrevent positive folk?
Du ække aleine, vi er mange som har det sånn"

Jag tror alla ni som är därute kan känna igen er i låten. Trots att den på sina ställen låter deppig, tänk på det som Ingrid Olava sjunger. Gällande nästan allting här i världen;  Du aekke aleine.
Du är inte ensam.

Måste bara få uppmärksamma er om mina bloggar i Falukuriren! Tufft va? Jag är jättestolt!




http://www.dt.se/opinion/insandare/article385773.ece
http://www.dt.se/opinion/insandare/article387734.ece

och en pre-blog
http://www.dt.se/opinion/insandare/article343393.ece

Så sätt dem vid på spisen tidigt så att de lär sig!


Lave 1,5år


/PappaKim

Facebook har tagit bort alla fotografier på ammande kvinnor. Eller ja, de foton som blivit upptäckta i alla fall. Det bränner till i huvudet på mig. Jag har faktiskt tänkt just på det här med amning, och amning på caféer eller amning i anslutning till andra allmänna utrymmen. Det finns en stor andel män (och kvinnor) som anser att amning ska skötas hemma. Det är äckligt eller ser dåligt ut eller 'passar inte in'.

Jag blir förbryllad. En av de få sakerna som vi faktisk har kvar från våran historia och som vi använder fullt ut (när det fungerar) håller på att bli tabubelagt. Jag tänker vi föder på sjukhus, vi har en barnmorska som hjälper oss att få det att fungera, vi har en barndoktor som sköter om hälsan, en dagisfröken som passar våra ungar etc. Men amningen har vi faktiskt fortfarande kvar, och nu ifrågasätter människor att man ammar där det finns andra människor.
Jag uppmanar er att ta de ammande kvinnornas sida. Jag uppmanar er att om någon kliver fram till eran kvinna eller någon annans kvinna och säger att de kan gå någon annan stans och amma, be dem dra åt helvete. Slå ett slag för en viktig fråga.
Jag lovar att jag ska göra det också.