Magsjuka + Tebaka på jobbet
Bloggen är inte död. Det är bara jag som är det
återkommer såsnart som vi är på fötter!
återkommer såsnart som vi är på fötter!
På landsbygden kan ingen höra dig gråta.
Det är tomt här.
Det är stängt på affären, och grillen är sedan länge nedlagd. Grillen med bara kött från Dalarna.
Skolan är nästan tom på barn, om ett par år är den på riktigt tom, och då får man lägga ner den.
Det leker några fritidsungar på skolgården. Det kommer en annan unge dit och ska leka, han får gå hem.
HÄR FÅR BARA FRITIDSBARNEN VARA.
För 10 år sen försökte jag hålla i sk. "Datapartyn" på den här orten. Men det blev för mycket. Vi kan inte ha barn som springer i ordenshuset med datorer. Det är faktiskt en säkerhetsfråga!
Sen hade de vuxna fester som i ett hundra procent av fallen slutade med att någonting gick sönder, människor eller saker.
Landsbygden har få saker att erbjuda i relation till vad en stad har. Några av de sakerna är hjärta, och frisk luft.
Men när man skickar hem barnen från skolgården.
Eller inte låter ungarna ha datapartyn.
Då är det som varken frisk luft eller hjärta i det som händer.
Skola, Dagis, Fritids. Man kan verkligen sätta tonen här. Bestämma hur det ska vara här ute på skolgården.
Fast när man skickar hem ungarna.
Eller tycker att de är för jobbiga.
Eller önskar att man hade ett annat arbete.
Då blir det som inget resultat. Då sätter man en ton som säger "Flytta härifrån"
å det är precis vad ungdomarna kommer att göra.
Back2WorkTime!
Det är dags att återgå till sitt förvärvsarbete. Nu vill jag först bara klargöra att jag verkligen tycker om mitt jobb och att jag dessutom ser att man har tur som ens har ett arbete, ifall att jag skulle gnälla lite nedan.
Det känns mindre konstigt den här gången däremot, men jag har varit hemma snart fyra veckor också, Så det är dags. Sanningen är den att jag börjar längta efter det vanliga igen. Blir lite för lat härhemma, och tappar lixom strukturen.
Struktur är jätteviktigt för mig.
När jag jobbar får jag också en mycket större känsla av att jag klarar mig själv, på nått sätt måste jag hitta tillbaka till den varje gång som jag måste återgå till arbetet. Det tar typ en dag, å det är allltid lika skönt.
Så imorgon ska jag på jobbet, ja alltså,. Det handlar om ett personalmöte, 2 timmar på sin höjd, och efteråt ska jag luncha med kollegorna. Men det är viktigt för mig. Sen har jag pappagrupp imorgon också, efter att jag varit på jobbet. När allt det är avklarat har vi funderingar på att ta oss till Malung. Eller, Vi ska åka till Malung efteråt.
Har jag gjort något meningsfullt utifrån ett föräldraperspektiv den här tiden då? Jag tror att det hra varit bra för Lave, vi har kunnat tampats och kramats å brottats mycket. Mila och jag har tagit den tiden vi fått, jag har t.om tagit lite mindre. Svårt att sitta å bara vänta på att hon ska vakna lixom, så när hon väl vaknar har jag pysslat med annat. Men vi har fått sova lite tillsammans, och pratat lite. Så jag vet vad hon är förännajänta i alla fall.
Kokar mig lite nattkaffe nu, glider ner i soffan. Kollar på nått juste program, sen sova sova!
G'natt!
Det känns mindre konstigt den här gången däremot, men jag har varit hemma snart fyra veckor också, Så det är dags. Sanningen är den att jag börjar längta efter det vanliga igen. Blir lite för lat härhemma, och tappar lixom strukturen.
Struktur är jätteviktigt för mig.
När jag jobbar får jag också en mycket större känsla av att jag klarar mig själv, på nått sätt måste jag hitta tillbaka till den varje gång som jag måste återgå till arbetet. Det tar typ en dag, å det är allltid lika skönt.
Så imorgon ska jag på jobbet, ja alltså,. Det handlar om ett personalmöte, 2 timmar på sin höjd, och efteråt ska jag luncha med kollegorna. Men det är viktigt för mig. Sen har jag pappagrupp imorgon också, efter att jag varit på jobbet. När allt det är avklarat har vi funderingar på att ta oss till Malung. Eller, Vi ska åka till Malung efteråt.
Har jag gjort något meningsfullt utifrån ett föräldraperspektiv den här tiden då? Jag tror att det hra varit bra för Lave, vi har kunnat tampats och kramats å brottats mycket. Mila och jag har tagit den tiden vi fått, jag har t.om tagit lite mindre. Svårt att sitta å bara vänta på att hon ska vakna lixom, så när hon väl vaknar har jag pysslat med annat. Men vi har fått sova lite tillsammans, och pratat lite. Så jag vet vad hon är förännajänta i alla fall.
Kokar mig lite nattkaffe nu, glider ner i soffan. Kollar på nått juste program, sen sova sova!
G'natt!
babyblues i cdur
på händerna; inte en valk
i stjärten; currysås och talk
på foten; spår av mitt PKU
i hjärtat; på du du och du
i tanken; tutte å tutt
hos farmor; en riktig skrutt
i famnen; hos min tjocka far
med huden; alldes bar
i livet; på slätta 7:54
på jorden; där blöjor är dyra
men med hoppet; om kärlek å lycka
mycke plats i liten bebi; det kan man tycka
Prata (sex) med barnen!
I delar av England håller man på att genomföra en förändring i sexualundervisningen. Nämligen att ändra tidpunkten på den 
obligatoriska sexualundervisningen från elva till fem år. RFSU tyckte inte alls att det lät konstigt sålänge som man tog det på barnens nivå.
Jag tror att det kan vara bra också. Speciellt eftersom redan när man är några år gammal så upptäcker ungarna sina könsorgan och hur häftigt det är att klämma på dem.
För mig egen del trodde jag att jag skulle slippa förklara någonting. Lave är bara 3,5år. När vi pratar med Lave om tiden innan han fanns, och tiden innan Mila fanns så brukar vi säga att "dom bara var en prick på himmelen". Detta har Lave anammat också, så han refererar på samma sätt i tidsperspektivet till "då jag bara var en prick i himmelen".
En dag när vi satt här hemma, det var tyst och lugnt. Lave satt och myste och berättade för Mila om dittan och dattan. Sen helt plötsligt blev han tyst.
- Pappa?
- AAA, vaere??
- Hur kom Mila från en prick i himmelen in i mammas snippa?
Jag kan inte hitta på en lögn, jag tycker att är man intresserad av en sak, oavsett vad det är, och dessutom har tänkt så pass efter så att man kan forlmulera en fråga. Då måste man få svar. Så jag drog hela historien om storken.
Nejdå, det gjorde jag inte. Jag förklarade hur de gick till. Han kollade på mig. Jag kollade på han. "Jaha Pappa" sa han. Sen var det överstökat.
Saken är att vi tror att vi ska skydda våra barn, men när det gäller att vara informativ så tror jag att det alltid är ett skydd. Även de mest snurriga saker som "barn inte ska bära" kan ibland behöva formuleras och förklaras, för barn bär allting endå.
Har man taskig ekonomi så behöver man inte belasta dem onödigt med det, men att informera barnen om omöjligheten eller den låga förmågna att konsumera är faktiskt, i mina ögon, inte fel. Bara man pratar om det på deras nivå.
Så tänker jag!
obligatoriska sexualundervisningen från elva till fem år. RFSU tyckte inte alls att det lät konstigt sålänge som man tog det på barnens nivå.Jag tror att det kan vara bra också. Speciellt eftersom redan när man är några år gammal så upptäcker ungarna sina könsorgan och hur häftigt det är att klämma på dem.
För mig egen del trodde jag att jag skulle slippa förklara någonting. Lave är bara 3,5år. När vi pratar med Lave om tiden innan han fanns, och tiden innan Mila fanns så brukar vi säga att "dom bara var en prick på himmelen". Detta har Lave anammat också, så han refererar på samma sätt i tidsperspektivet till "då jag bara var en prick i himmelen".
En dag när vi satt här hemma, det var tyst och lugnt. Lave satt och myste och berättade för Mila om dittan och dattan. Sen helt plötsligt blev han tyst.
- Pappa?
- AAA, vaere??
- Hur kom Mila från en prick i himmelen in i mammas snippa?
Jag kan inte hitta på en lögn, jag tycker att är man intresserad av en sak, oavsett vad det är, och dessutom har tänkt så pass efter så att man kan forlmulera en fråga. Då måste man få svar. Så jag drog hela historien om storken.
Nejdå, det gjorde jag inte. Jag förklarade hur de gick till. Han kollade på mig. Jag kollade på han. "Jaha Pappa" sa han. Sen var det överstökat.
Saken är att vi tror att vi ska skydda våra barn, men när det gäller att vara informativ så tror jag att det alltid är ett skydd. Även de mest snurriga saker som "barn inte ska bära" kan ibland behöva formuleras och förklaras, för barn bär allting endå.
Har man taskig ekonomi så behöver man inte belasta dem onödigt med det, men att informera barnen om omöjligheten eller den låga förmågna att konsumera är faktiskt, i mina ögon, inte fel. Bara man pratar om det på deras nivå.
Så tänker jag!
BVC främst för mammor
ny forskning visar att inredning och läsning i väntrummen riktar sig främst till kvinnor
Problemet med forskning är att för att forska på någonting så måste det vara mätbart. Inredning och läsning är säkerligen mätbara, men frågeställningen kvarstå för mig. Handlar det om inredning och läsning?
Jag tror att det handlar om att det fortfarande är mest kvinnor som besöker BVC. Jag kan garantera er att vi måste inte lägga slitz och rallytidningar i väntrummet för att öka pappadeltagandet på BVC. Det är en problematik som ligger på en helt annan nivå, och när fler pappor kommer så kommer fler "pappatidningar". Fascinerande begrepp förresten, jag antar att inte är någon riktig pappa för jag gillar den mesta lektyren som finns på våran BVC. Jag tycker det är jätteintressant.
Problemet ligger inte i tidningar, inte i inredning. Det ligger inte ens i människorna som arbetar på BVC. Det ligger i att det fortfarande är mest kvinnor som axlar ansvaret gällande barnen. Det ligger i att det är mest kvinnor som jobbar på BVC (läs bara kvinnor) och det ligger i att vi fortfarande tror att kvinnor kan sköta den delen av livet bättre än oss män.
Det ligger i att det finns män därute som inte ens vet hur man byter en blöja eller tröstar sitt barn.
Det ligger i att det finns kvinnor därute som ärligt tror att anledningen till att de är bättre på ovanstående saker än sina män beror på att det är en genetisk faktor som gör kvinnor bättre.
Det ligger i att män fortfarande säger "Jamen, Kvinnor och Män ÄR olika. Vi ÄR olika bra på saker. Typ byta däck"
Å tyvärr finns det inte nog män brevid som kan erkänna att byta däck tamejfan är pinsamt enkelt.
Jag önskar därför fler män som kliver fram och erkänner att de gillar att läsa 'Vi Föräldrar'. Att de inte nöjer sig med att bara vara dugliga föräldrar utan vill vara med full ut.
Jag önskar också att någon tar jobbet av den som forskar på vilket genusperspektiv som existerar i ett BVC väntrum. Eller nej, jag hoppas inte de blir arbetslösa. Men jag hoppas att vi kan prata om de sakerna som verkligen är viktiga. Ni vet, meningsfulla saker. Istället för att hänga upp oss på detaljerna. Det blir lätt ineffektivt då.
Såhär springer vi runt och myser idag. Underbart!
Problemet med forskning är att för att forska på någonting så måste det vara mätbart. Inredning och läsning är säkerligen mätbara, men frågeställningen kvarstå för mig. Handlar det om inredning och läsning?
Jag tror att det handlar om att det fortfarande är mest kvinnor som besöker BVC. Jag kan garantera er att vi måste inte lägga slitz och rallytidningar i väntrummet för att öka pappadeltagandet på BVC. Det är en problematik som ligger på en helt annan nivå, och när fler pappor kommer så kommer fler "pappatidningar". Fascinerande begrepp förresten, jag antar att inte är någon riktig pappa för jag gillar den mesta lektyren som finns på våran BVC. Jag tycker det är jätteintressant.
Problemet ligger inte i tidningar, inte i inredning. Det ligger inte ens i människorna som arbetar på BVC. Det ligger i att det fortfarande är mest kvinnor som axlar ansvaret gällande barnen. Det ligger i att det är mest kvinnor som jobbar på BVC (läs bara kvinnor) och det ligger i att vi fortfarande tror att kvinnor kan sköta den delen av livet bättre än oss män.
Det ligger i att det finns män därute som inte ens vet hur man byter en blöja eller tröstar sitt barn.
Det ligger i att det finns kvinnor därute som ärligt tror att anledningen till att de är bättre på ovanstående saker än sina män beror på att det är en genetisk faktor som gör kvinnor bättre.
Det ligger i att män fortfarande säger "Jamen, Kvinnor och Män ÄR olika. Vi ÄR olika bra på saker. Typ byta däck"
Å tyvärr finns det inte nog män brevid som kan erkänna att byta däck tamejfan är pinsamt enkelt.
Jag önskar därför fler män som kliver fram och erkänner att de gillar att läsa 'Vi Föräldrar'. Att de inte nöjer sig med att bara vara dugliga föräldrar utan vill vara med full ut.
Jag önskar också att någon tar jobbet av den som forskar på vilket genusperspektiv som existerar i ett BVC väntrum. Eller nej, jag hoppas inte de blir arbetslösa. Men jag hoppas att vi kan prata om de sakerna som verkligen är viktiga. Ni vet, meningsfulla saker. Istället för att hänga upp oss på detaljerna. Det blir lätt ineffektivt då.
Såhär springer vi runt och myser idag. Underbart!
Kvinnodagen
Japp! 8 mars, och den internationella kvinnodagen. Vi ska titta tillbaka på tiden då kvinnorna inte fick rösta, då kvinnorna fick agas sålänge som det inte var en pinne som var tjockare än en tumme (tumregeln) och där kvinnorna i Sverige inte kunde neka sin äkta man samlag. När kvinnorna inte fick rösta.
Att säga "Vi har inte kommit någonvart" är ett pinsamt skämt. Man måste vägra raka sina ben innan man kommer till en sådan slutsats. För vi har kommit långt i vårat land och våran kultur. Det finns kulturer där kvinnorna idag inte ens får cykla. Förjävligt att fläka upp fittan på det sättet. Usch!
Men med det sagt säger jag inte att vi fortfarande har saker kvar att jobba på - men det tjatar jag ju alltid om så orkar inte göra det idag. Jag tänkte kanske var det bättre förr när man både fick aga och älska sin kvinna precis som man ville. Jag undrar hur man som man förhållde sig till det. Bara jag ger någon en kram som jag känner inte riktigt var redo för det, eller som helst ville stå över den så blir jag stel. Tänk att genomföra ett helt samlag. Tänk att spöa sin kärring. Jag har svårt att i min värld riktigt förstå det. Vad har hon gjort för fel innan man vill slå henne? Det finns inget sånt perspektiv i mig. Så jag fortsätter skälla istället.
Så idag ska vi fira våra kvinnor. Våra flickor! Idag kan vi uppmuntra våra småflickor och våra äldre kvinnor till att vara de dom är, i sina egna känslor, sina egna åsikter och sin egna sexualitet. Idag kanske flickorna som pojkarna, ja tänker på dom små, kan springa runt nakna och peta i sina snippor och vi högljutt skrattar och hejjar på dem "kolla, hon har hittat sin snippa, COOLT"
precis som om småflickorna hade snoppar.
Vem är med mig?
Att säga "Vi har inte kommit någonvart" är ett pinsamt skämt. Man måste vägra raka sina ben innan man kommer till en sådan slutsats. För vi har kommit långt i vårat land och våran kultur. Det finns kulturer där kvinnorna idag inte ens får cykla. Förjävligt att fläka upp fittan på det sättet. Usch!
Men med det sagt säger jag inte att vi fortfarande har saker kvar att jobba på - men det tjatar jag ju alltid om så orkar inte göra det idag. Jag tänkte kanske var det bättre förr när man både fick aga och älska sin kvinna precis som man ville. Jag undrar hur man som man förhållde sig till det. Bara jag ger någon en kram som jag känner inte riktigt var redo för det, eller som helst ville stå över den så blir jag stel. Tänk att genomföra ett helt samlag. Tänk att spöa sin kärring. Jag har svårt att i min värld riktigt förstå det. Vad har hon gjort för fel innan man vill slå henne? Det finns inget sånt perspektiv i mig. Så jag fortsätter skälla istället.
Så idag ska vi fira våra kvinnor. Våra flickor! Idag kan vi uppmuntra våra småflickor och våra äldre kvinnor till att vara de dom är, i sina egna känslor, sina egna åsikter och sin egna sexualitet. Idag kanske flickorna som pojkarna, ja tänker på dom små, kan springa runt nakna och peta i sina snippor och vi högljutt skrattar och hejjar på dem "kolla, hon har hittat sin snippa, COOLT"
precis som om småflickorna hade snoppar.
Vem är med mig?
Riktig pappa(?)
Alla som 'bara' varit sambos när de fått sitt första barn, eller barn överhuvudtaget vet vad jag pratar om. Man måste helt enkelt få en tid på socialkontoret där man träffar en person som ska 'godkänna' faderskapet. Man måste garantera att man varit tillsammans med varandra den tiden som barnet blev till, och sen skriva på att man lovar att ta hand om ungen.
Sen får man ett brev i brevlådan, adresserat till modern, där faderskapet inte ens är registrerat. Detta händer efter att barnet har kommit, så trots att man varit på socialkontoret får man vänta ett par veckor innan det står i registrerna.
Så med spänning väntade jag på skatteverkets brev den här gången, nu är vi ju gifta! Så jag har inte varit på socialkontoret den här gången, utan bara låtit bebisen kommit ut.
Brevet var fortfarande adresserat till mamman, men jag stog med som registrerad pappa. Dessutom var mitt efternamn föreslagit till ungen eftersom det är tradition att ta pappans namn. Det var faktiskt ganska roligt.
Vi har fortfarande rätt gamla system, som att giftemål skulle garantera faderskap t.ex. Eller att man måste ifrågasätta sambos som vill skriva på och registrera sig som föräldrar.
Det är fortfarande gamla kyrkliga värderingar över vårat land.
Så nog var Lave en oäkting allt. Men Mila, hon är född i Guds namn, vi var ju redan gifta!
Sen får man ett brev i brevlådan, adresserat till modern, där faderskapet inte ens är registrerat. Detta händer efter att barnet har kommit, så trots att man varit på socialkontoret får man vänta ett par veckor innan det står i registrerna.
Så med spänning väntade jag på skatteverkets brev den här gången, nu är vi ju gifta! Så jag har inte varit på socialkontoret den här gången, utan bara låtit bebisen kommit ut.
Brevet var fortfarande adresserat till mamman, men jag stog med som registrerad pappa. Dessutom var mitt efternamn föreslagit till ungen eftersom det är tradition att ta pappans namn. Det var faktiskt ganska roligt.
Vi har fortfarande rätt gamla system, som att giftemål skulle garantera faderskap t.ex. Eller att man måste ifrågasätta sambos som vill skriva på och registrera sig som föräldrar.
Det är fortfarande gamla kyrkliga värderingar över vårat land.
Så nog var Lave en oäkting allt. Men Mila, hon är född i Guds namn, vi var ju redan gifta!
Föräldrarna jämnlika i vårdnadstvister
En av de slående motargumenten för varför vi ska hjälpa kvinnorna att bli mer jämnlika männen är ju vårdnadstvistsfrågan. Många säger att männen är chanslösa i vårdnadstvister - nu visar forskning att männen troligen var chanslösa i vårdnadstvister p.g.a att de inte var nog engagerade innan det blev rättsak. De starkaste argumenten är vart barnen bor, och föräldern som vill förändra barnets vardag (byta bostad, dagis etc) är de föräldrar som får uppförsbacke.
Att man rutinmässigt ger vårdnaden till mammorna är enligt den nya forskningen inte sant.
Jag tror att det är en sanning med modifikation. Då det fortfarande är männen som arbetar mest tror jag att det kan ge kvinnorna en gratisläge gällande barnen. Dels får kvinnorna automatiskt spendera mer tid med ungarna, men detta kommer också att leda till att vid separationer kanske mannen och kvinnan kommer överens om att barnen får bo kvar i huset - och att det blir mannen som flyttar då hans arbetssituation är sådan.
Så i slutändan blir det lönefrågan som har skapat den här situationen ändå. Det är mannens arbete som är det viktigaste i familjen - då kvinnorna rakt av tjänar sämre. Så ojämlikheten slår tillbaka på oss män i vårdnadsfrågor tror jag.
Återigen ett argument för varför vi ska hjälpa till att stärka kvinnans ställning i lönefrågan.
Att man rutinmässigt ger vårdnaden till mammorna är enligt den nya forskningen inte sant.
Jag tror att det är en sanning med modifikation. Då det fortfarande är männen som arbetar mest tror jag att det kan ge kvinnorna en gratisläge gällande barnen. Dels får kvinnorna automatiskt spendera mer tid med ungarna, men detta kommer också att leda till att vid separationer kanske mannen och kvinnan kommer överens om att barnen får bo kvar i huset - och att det blir mannen som flyttar då hans arbetssituation är sådan.
Så i slutändan blir det lönefrågan som har skapat den här situationen ändå. Det är mannens arbete som är det viktigaste i familjen - då kvinnorna rakt av tjänar sämre. Så ojämlikheten slår tillbaka på oss män i vårdnadsfrågor tror jag.
Återigen ett argument för varför vi ska hjälpa till att stärka kvinnans ställning i lönefrågan.
BVC
BVC på britsarvet hade som policy att komma hem till varje familj vid nyankomst. Det tyckte jag var jättemysigt. I fredags kom en kvinna hem till oss, gav oss information, vägde å mätte våran Mila.
Hon var nästan tillbaka till födelsevikten. Jag vet inte om ni vet det, men bebisar går ner mycket vikt just efter de födds. I väntan på att mjölken ska 'rinna till' så förlorar de helt enkelt kroppsvikt. Kan vara upp till 10 procent. Hursomhelst så har man tre veckor på sig ungefär att hinna ikapp födelsevikten, det är ju ingen tävling men utifrån ett hälsoperspektiv är det nödvändigt.
Men Mila var redan åter på sin födelsevikt. Eller 40g efter, på en vecka. Det känns jävligt bra, då vet man att det fungerar.
Bekräftelse på magkänslan är alltid bra, jag menar, är rätt säker på att om man känner efter så blir det rätt, men ändå skönt!
Så Mila som ni förstår äter och sover mest. Hon har gnällt några korta perioder, men det är verkligen inte under längre tuffa stunder. Hon är vaken ibland, men kort och då är hennes ögon jättestora. Oftast upplever jag henne som att hon tvingar sig själv att vara vaken, för ögonen rullar ibland runt och hon lixom ser ut att vilja somna om. Snacka om att ta det lungt.
Lave är i en stor förändringsperiod. Det är uppenbart. Jag tror den största förändringen ändå sker i honom. Han är riktigt 'olydig' och riktigt 'duktig' mellan varven. Igår hade han tagit ut cykeln, och ingen hjälm. Så jag ropade till honom "Du får komma in med cykeln, den kan vi använda i sommar". Men Lave stack bara, cyklade iväg över gården. Hånflinande skitunge tänkte jag. Kastade på mig skorna och sprang ut på gården och hämtade honom sen fick han gå in. Kände mig ondskefull, men det var nödvändigt för att han skulle kunna lugna ner sig tror jag. Sen blev kvällen rättså bra. Vi får brottas och göra saker tillsammans så blir det bra.
Nu när jag skriver sitter Mila i babysittern, Lave sitter på golvet framför henne och visar sina bilar och berättar för Mila vad han har för leksaker. Vi ska åka till Enviken snart. Lave säger "Nu vill Mila klä på sig".
Så dags att åka.
Hon var nästan tillbaka till födelsevikten. Jag vet inte om ni vet det, men bebisar går ner mycket vikt just efter de födds. I väntan på att mjölken ska 'rinna till' så förlorar de helt enkelt kroppsvikt. Kan vara upp till 10 procent. Hursomhelst så har man tre veckor på sig ungefär att hinna ikapp födelsevikten, det är ju ingen tävling men utifrån ett hälsoperspektiv är det nödvändigt.
Men Mila var redan åter på sin födelsevikt. Eller 40g efter, på en vecka. Det känns jävligt bra, då vet man att det fungerar.
Bekräftelse på magkänslan är alltid bra, jag menar, är rätt säker på att om man känner efter så blir det rätt, men ändå skönt!
Så Mila som ni förstår äter och sover mest. Hon har gnällt några korta perioder, men det är verkligen inte under längre tuffa stunder. Hon är vaken ibland, men kort och då är hennes ögon jättestora. Oftast upplever jag henne som att hon tvingar sig själv att vara vaken, för ögonen rullar ibland runt och hon lixom ser ut att vilja somna om. Snacka om att ta det lungt.
Lave är i en stor förändringsperiod. Det är uppenbart. Jag tror den största förändringen ändå sker i honom. Han är riktigt 'olydig' och riktigt 'duktig' mellan varven. Igår hade han tagit ut cykeln, och ingen hjälm. Så jag ropade till honom "Du får komma in med cykeln, den kan vi använda i sommar". Men Lave stack bara, cyklade iväg över gården. Hånflinande skitunge tänkte jag. Kastade på mig skorna och sprang ut på gården och hämtade honom sen fick han gå in. Kände mig ondskefull, men det var nödvändigt för att han skulle kunna lugna ner sig tror jag. Sen blev kvällen rättså bra. Vi får brottas och göra saker tillsammans så blir det bra.
Nu när jag skriver sitter Mila i babysittern, Lave sitter på golvet framför henne och visar sina bilar och berättar för Mila vad han har för leksaker. Vi ska åka till Enviken snart. Lave säger "Nu vill Mila klä på sig".
Så dags att åka.
