pappakim

Aftonbladet, Wendela avdelningen pratar om att ätstörningar verkar gå i arv. Det är någon forskare som har kommit fram till det. Jag är VÄLDIGT trött på arv/genetikforskning på psykiska sjukdomar. För i dagsläget är väl alla överens om att ätstörningar är en psykisk sjukdom? Eller finns det fortfarande folk som i sin enfald tror att detta är en speciell gen som har gjort att man har haft oturen att inte kunna konsumera mat, jag tror inte att det är så.

DET SOCIALA ARVET är ALLTID det som är det mest relevanta. Även i de sjukdomar eller bara dåliga beteenden som kommer mer av arvet. För det är det sociala arvet som vi kan påverka. Vi kan imorgon bitti börja påverka vad vi låter våra barn ärva ner från oss, vi behöver inte vänta på en diagnos, inte på tabletter. Vi kan bara gå upp imorgon och försöka vara bättre människor. Jag säger däremot absolut inte att det är lätt.

Det här gäller ju även för fysiska sjukdomar. Det är inte bara de psykologiska sjukdomarna som är relevanta för detta, alltså om vi vet med oss att vi föds med ett hjärta som har benägenhet att få infarkt t.ex. Då vet vi ju idag, i vårat fantastiska informationssamhälle med oss, att faktiskt är det så att motion, minskad stress, rätt sorts kost minskar risken för att få dessa sjukdomar. Alltså är det här vi ska lägga fokus. Att vi skulle se oss själva som offer för en åkomma som ligger på en genetisk nivå hjälper oss ingenting, och jag ifrågasätter varför vi lägger så jävla mycket forskningspengar på det delmomentet.

När det då gäller de psykiska sjukdomarna är jag beredd att säga att det sociala arvet är ännu större och ännu mer av vikt att det påverkas på rätt väg. Om jag som mamma har en ätstörning behöver jag definintiv stöd i att inte överföra min relation till mat på mina barn, för om jag inte medvetet arbetar för att detta inte ska ske så kommer det med största sannorlikhet att inträffa. Det är inte magi. Det är inte otur. Det är ren jävla logik.

Frugan berättade häromkvällen för sonen att hon ibland måste gå in på nätterna och hjälpa honom att lägga sig åt rätt håll samt få täcket på sig, för han ligger huller om-buller. Lave svarade; "Jag är som pappa, jag ligger naken med benen rakt ut"
Han hade identiferat sig med mina otroligt ocharmiga sömnmönster, vad mer kommer han inte att identifera sig med då?

Det finns en stor skräck i att säga att det sociala arvet är JÄTTEVIKTIGT. För när man säger det så måste man helt plötsligt börja ta ansvar på riktigt

Mila har en framtid som störig snusande tjurskalle om min teori stämmer. Kul