pappakim

Det är någonting fantastiskt med att rensa upp, kasta bort, att sopa undan och spola av.

Jag och Marit har städat gården idag. Helt underbart att få det gjort, men det är fortfarande en del kvar, fast själva soptippsåkandet är klart. Så en stor del fixad. Jag har också dagen till ära införskaffat mig min första kratta. Jag har förvisso haft många krattor och stolpskott som både partners och vänner i mina dagar, men detta är en riktig kratta. En feskars. Kostade mig ett par hundralappar. Det är en med en konstig känsla som jag använder den. Min egna kratta. Hur jävla gammal har man blivit?

Gräsmattan ska komplettering-sås lite och jag kan erkänna att jag smygtittade på en hemsida som hette någonting i stil med "min underbara trädgård". Fast jag får tagga ner. Jag kan inte bli den typen av grönfingrad yogatränande spikmattsliggande man än. Det är nog stor förändring för mig att jag gjort mig av med en nypa fördomar, att jag bor i en stad, att jag har ett riktigt arbete. Nej man får ta det försiktigt. Förändring är bra men man får endå ta det försiktigt.

Jag förstår dom som får ångest när våren kommer. Allting som har varit gömt där under snön kommer fram. På samma sätt tycker jag att vi människor kommer fram mer under våren. De som inte hänger med i färgjusteringarna, jag menar de människor som har så mycket annat jobbigt som händer. De kommer att sticka ut mycket tydligare nu. Det är som de växterna som inte kommer att få färg, de klipper vi bort. De är döda. Men det underbara med oss människor är ju att det kommer en vår till nästa år. Så förhoppningsvis har de människorna fått ordning på tillvaron då.

Det är med oerhörd tacksamhet som jag tittar på mitt hus, min familj, min kratta, min vår. Jag har en tillvaro i dagsläget som jag aldrig ens i mina vildaste fantasier skulle kunna tro att jag kunde få. En sån sak som att stå på sina egna ben, eller att må bra av sig själv är i sig helt fantastiskt för mig. Men on top of that har jag en helt oslagbar familj också. Ett eget hus! En Renault Laguna som är gammal men fungerar. Ett förvärvsarbete!
Jag sa det här om dagen till chefen.
Fan det är såna här stunder i livet som det är lätt att bli troende.

Jag tänker på Annika Östberg just nu främst. Vad är poängen bakom ett straff? Är det att rehabiliteras mentalt så att man kan återgå till det vanliga livet? Eller är det offer och anöriga till offer som ska få rättvisa. Få se att gärningsmannen inte fick ett riktigt liv?

I Sverige har vi tänkt oss att vi inte lever i ett straffsamhälle. Målsättningen är ju att den förbrytare som blir straffad inte ska återgå till brott och att en kombination av skrämseleffekten och habilitering rent mentalt skulle hjälpa fångarna att inte återgå.
Ändå går 8 av 10 åter till brott igen av de som fått lite längre fängelsestraff.

I Amerika å andra sidan får man ett straff som är så katastrofalt långt så att risken att återgå till brott är liten eller obefintlig. Har man setat i fängelse i femtio år så är man ju rätt sliten när man kommer ut. Eller blir man bzzad i stolen så är det klart att risken för återfall är lika med noll.

När man pratar om barn så är det ju allmänt känt att straff inte leder till någonting, åtminstonde ingenting positivt. En konsekvens är en sak, men ett straff en annan. Hoppas ni förstår skillnaden.  Ändå tror vi att straffmetoden skulle fungera på oss vuxna. Det är många som fördömer det svenska rättsväsendet p.g.a för korta straff och för att människor får psykisk vård istället för fängelse, önskemål om dödsstraff finns också ute i gårdarna.

Min frågeställning är kvar dock. Varför har Annika Östberg setat 30år i amerikanskt fängelse? Och varför ska hon släppas efter 1 år i sverige?
Är hon färdighabiliterad? För färdigstraffad kan hon ju knappast bli om hon nu tagit en annan människas liv.
Jag menar inte att hon inte förtjänar en andra chans, jag tycker att de flesta människor gör det. Då måste det ju vara så att det svenska rättssamhället tror att Annika inte är en av de 8 som inte kommer återgå till brottslighet. Hon är redo att släppas!

Jag vet inte vart jag själv står i rättsväsendefrågorna. Jag är lite splittrad. Jag tror inte på straff. Men samtidigt blir man ju ganska utmattad när någon återgår i brott gång på gång på gång. Då kanske man önskade lite i smyg att det fanns dödsstraff endå.

Jag hoppas att Annika kommer att klara sig bra i alla fall. Då är det ett bevis på att det Amerikanska rättsysstemet fungerar åtminstonde.
Eller så är det sant som hon säger - hon var oskyldig.

Jag hamnar på det här ämnet hur jag än försöker, det kommer alltid att komma tillbaka för det är någonting jag tycker är intressant och meningsfullt, och som jag tror att är en mycket större del av våran identitet och vårat känsloliv än många andra.

I samband med en vuxen konversation på mitt arbete sa jag till mina arbetskamrater att, det är inte lätt att veta vad man känner nu när våren kommer.  Det kan vara riktigt läskigt att vara glad och kåt.
Mina kollegor gapskrattade som övergick till fniss under ett par minuter. Det var roligt, flamsigt, upplyftande med ett gott skratt. Men sanningen är också att sexualiteten är så otroligt fniss och tabubelagd fortfarande. Ett ord som "kåt" är ingenting man kastar ur sig utan reaktion. Men det är också en fin linje mellan att vara för privat och att vara öppen.

Vi pratade sexualitet här på gården. Jag sa att jag tycker den engelska undersökningen som menade att vi ger våra små barn för lite information om sexualiteten lät sund. I den undersökningen menar man att sexualundervisning för mindre barn också kan innefatta att man pratar om könsorganens lustcentra, och beståndsdelar. Då särskilt för flickor eftersom man oftast inte ger någon information där, och att faktiskt könsorganet inte alls är lika lätt att se och uppskatta som en pojkes. Den sticker ju ut!
Men gårdsfolket höll inte med.
Varför ska små barn veta vart det känns skönt att pilla. Varför ska man ens ha den dialogen. 
Saken är den att alla barn kommer att hitta sina lustcentras där nere. 
Pojkarna kommer hyllas.
Flickorna kommer att uschas.
Sen kommer vi fortsätta att ha artiklar i aftonbladet av typen "10 sätt att få en Superorgasm"
För flickorna tappar rätten över sina egna kroppar redan när dom är pyttesmå i den bemärkelsen.

"Du överdriver". Gör jag? Vi har i oss såna fruktansvärda låsningar beträffande sexualitet överhuvudtaget men då särskilt kvinnans och flickornas sexualitet. Vi har fortfarande svårt att säga fitta eller slida utan att det låter som en förolämpning eller en sjukhusterm. Säger vi penis och kuk så låter det på sin höjd illa. 
Om en pojke knullar 20 tjejer är han en förebild.
Gör en flicka samma sak är hon en slampa. Det är hon redan vid 5 förresten. 
 

Men det är vi vuxna som kan göra en förändring. Det är vi vuxna som kan låta våra flickor utveckla sin sexualitet, förstå sin lust och nyfikenhet. Det är vi vuxna som ska visa våra små pojkar att deras systrar och tjejkompisar har en precis lika viktig och intressant sak mellan benen som dem har.

Ni vet att jag har rätt - ni är bara livrädda för hur detta ska genomföras.
Det är jag med!

Lave står ovanför toaletten och spyr, fast det kommer ingenting. Så det gör bara ont.
Vid 03:40 inatt var det fulla sängen. Alltså det är helt underbart med ungar men när uppkast ligger överallt, även på barnens händer, och man ska bära ner från en taksäng. Det doftar av den fantastiska galla-doften. Då kan man åtminstone för ett par sekunder fundera över vad man gett sig in på.

Fast nu har det gett sig lite. Min förkylning också lite bättre. Jag börjar bli lite frustrerad över alla dessa sjukdomar vi haft på slutet. Jag menar sjukdom brukar ju vara en indikation på att någonting är fel. Eller på ohälsa överhuvudtaget. Men det är inte så nu. Jag tränar och mår bra. Lave har det bra på dagis. Vi har det bra hemma. Vi kanske bara ska uppgradera vårat immunförsvar, kan ju vara så.

Skulle vara intressant att veta hur mycket baciller man blir utsatt för om man kollar på alla barn jag träffar i samband med mitt jobb, alla barn Lave träffar i samband med Dagis och deras kompisar. Sen alla barn Marit och Mila träffar. Bacillhärd! Ja nåväl. Antar att med nytt jobb och nytt dagis får man vänja in sig med alla sjukdomarna innan man klarar av att tanka dem.

Lillgubben ligger på soffan nu. Hoppas han kan vila lite. Fan det här suger.
Det är dop på söndag också. Då MÅSTE vi vara friska.

Läser återigen Wendela i Aftonbladet. Det är en berättelse om fadern som förlorar sin dotter i en psykisk sjukdom. Han beskriver själv att som från ingenstans så 'försvinner' dottern in i en psykos. Blir manisk och sen inlåst på ett hem.
Hon hade inte visat några tecken på psykisk sjukdom eller liknande tidigare i sitt liv.

Jag har mött många psykiskt sjuka i mina arbeten. På behandlingshem, på boenden. Människor som också insjuknat under sina tidiga tonår.
Det intressanta är att alla har samma sak gemensamt. Alltså alla. Deras uppväxt har varit otroligt trasslig.

Men många som har sjuka barn eller sjuka släktingar vill få det att låta som att de här sjukdomarna kommer som en blixt från klar himmel. Jag tror många blir livrädda att förlora sina egna barn, eller sina egna släktingar i psykisk sjukdom. Att de ska vakna en morgon och sen har allting förändras. Jag tror inte att det är så.

Jag tror att det finns en genetisk bit i detta - men att det bara innebär att man föds med en viss svaghet, inte att man automatiskt blir sjuk eller att man en dag bara försvinner in i en psykos. Har man det OK som liten och inte växer upp under tuffa förhållanden så tror jag att man klarar sig även om man har den genetiska biten. På samma sätt tror jag att om man _inte_ har den genetiska biten så blir man sjuk om livet är nog hårt.

Jag skriver inte det här inlägget för att vi ska börja beskylla varandra för andras sjukdom, utan snarare för att vi ska fortsätta att göra det bra för våra barn. Inte tro att det är som magsjuka,att har man otur så blir man kräksjuk. Utan förstå hur otroligt stor miljöpåverkan är i de här typen av sjukdomar, och att aldrig sluta göra vårt bästa för att ge barnen en trygg uppväxt.

Kim

Vi hamnade på ämnet i senaste föräldragruppen. Samtal om hur många resonerar kring barnafödande. "Man kan inte veta säkert, det bästa är att inte köpa någonting. För det blir så jobbigt om barnet inte skulle komma" Alla har inte det resonemanget, men det finns där någonstans inom oss alla. Man ska inte tro för mycket, inte hoppas för mycket. Det är riskabelt.

När jag tänker på hur vi resonerar, ta inte ut segern i förskott, så blir jag lite frustrerad. För när väl segern kommer vågar vi inte heller jubla. Vi har lärt oss att man ska hålla låg profil. Inte tro för mycket. Sen om grannarna har en fejd eller om ett företag går ikull eller om grannfrun pippar med någon hon inte borde, då vågar vi prata. Då har vi åsikter. Då tar vi ut förlusten långt i förväg.

Jag tror det gör oss till lite mer låga, lite mer ledsna, lite mer bedrövade människor än vad vi skulle kunna vara.
Tänk er att ni börjar på gymet. Ni säger "Jag hoppas att jag går ner 10kg, men bara jag inte går upp vikt är jag väl glad"
Vågat!
Men häv ur er något i stil med, "Jag kommer gå ner 10kg, sen tror jag att jag byter kärring för jag är så trött på henne" Efter det vet jag inte, då kanske ni tränare har nått förslag?"
Det finns inte på kartan. Man får inte anta att man kommer att lyckas, man får hoppas bara man är införstådd med att det faktiskt troligen kan misslyckas då också.

Vi hade ett utbildningsvarsel på jobbet. Det var hemskt för de inblandade, men poängen var att de med "sämst" utbildning kontra tid anställd skulle gå först. På pappret visste jag att jag var säker. Ändå spenderade jag säkerligen fyra veckor planerande vad jag skulle göra när jag fick sparken, och hur jag skulle hantera det rent känslomässigt.
"Det kallas självbevarelsedrift" finns det någon där ute som skulle säga.

Det kallas självbedrövelsedrift säger jag.
Dags att ta ut segern i förskott!

Vågar vi ta ut segern i förskott och säga att våren är här nu. Jag har gjort det i alla fall. Redan hunnit blivit besviken engång i år, så tror att denna blir rätt.
Så underbart skönt att känna hur solen värmer upp den djupfrusna kroppen och själen efter en mörk och kall vinter!
Har börjat på gymmet igen nu. Insåg att jag slutade att träna när vi fick Lave och kom liksom aldrig tillbaka till det.

Det är så otroligt friskt med våren, men det finns också en oro i luften. Det är många som tycker att våren är jobbig. Det blir lite högre krav, man kan inte längre gömma sig i huvtröjan. Det är läskigt att känslolivet sätter fart, vet inte ens vad man ska göra åt det.
Dags att börja pippa och hångla igen nu när våren kommer. Inga mer händer på täcket! Ahh jag tycker att det är underbart.
Jag har fått svar på min semester också, fick igenom den! Så det blir dansbandsvecka detta året också. Det ser jag jättemycket fram emot faktiskt, hemvändarveckan.

Jag tänkte göra ett seriöst inlägg om hur människor är rädda för att släppa loss och låta våren ta över dem. Men jag låter våren ta mig, och låter det vara! Hoppas ni har det underbart!