Mekaniskt föräldraskap
Jag är inne på det här ämnet igen. Vi lever i ett fantastiskt informationssamhälle. Vi kan googla oss fram till vad som helst, och är det något vi vill lära oss kan vi göra det på ett par minuter.
Med barnen lär vi oss smittovägar till magsjuka, hur man kan massera kolikmagar, vilka maträtter som är effektivast som smakportioner, om barnen ska ligga i egen säng, metoder för att att sova hela natten.
Man kan göra mycket olika saker, det viktigaste tycks vara att man har en kunskapsgrund i det man gör.
Varför sover era barn i egen säng - På såna frågor svarar vi informellt och med kunskapsbaserade argument. Sen känner vi oss nöjda med vårat föräldraskap. "När lillen grinade, då vyschade vi honom såsåom man gjorde på medeltiden, har du läst medeltidsbloggen? Det fungerade tror vi, Barnen behöver ju komma back till basics"
Det är bara ett exempel på hur det kan låta, annars har vi lärt barnen att sova i egna sängar med olika metoder, eller hur man ska få dem att sluta med napp.
Jag tycker inte att varken forskningsrelatade eller kunskapsbaserade argument är speciellt starka när det gäller barn, förståss ska vi lyssna på läkarkåren, de har ju många gånger information som gör att vi kan bli bättre föräldrar och inte utsätta våra barn för diverse faror, t.ex i matvaror eller andra saker som man lärt sig med åren.
Men att använda ett kunskapsargument för att berätta varför ett barn ska sova mellan föräldrarna - eller i egen säng- det är ingenting som fungerar på mig. Återigen behöver vi använda oss av våran egna känsla, för barn är olika, de är egna individer med egna behov och känsloregister.
"Vi har vårat barn i sängen för jag har läst att barn behöver närhet och trygghet, och bla bla" istället för att gå till sin egen känsla. "Vi har vårat barn i sängen för det känns bäst". Starkaste argumentet i världshistorien.
"Vi har vårat barn i sägen för att vi vill det". I dom argumenten finns det kraft.
Alltså, det fantastiska med föräldraskap är att man inte behöver någon vetenskaplig grund för att göra det man gör sålänge som man vill väl och älskar sina barn. Sen gör man en hel del fel på vägen, men att göra fel pga att man följt magkänslan är inte sämre än att göra fel pga att man följt tipsen från föräldratidningen.
Ha också i åtanke hur många tips som funnits där genom tiderna som i efterhand blivit totalratade.
Egentligen gäller den här typen av argumentation allting. Om min Marit börjar prata om att hon vill köpa någonting, låt oss säga i klädväg, för det där klädesplagget är så otroligt kylbeständigt eller vindtätt eller sitter så bra i halsen. Klart det är bra med en bra vetenskaplig grund när man ska presentera sina önskemål. Men att hon verkligen vill ha det där klädesplagget är fortfarande det starkaste argumentet för mig! Precis samma sak med barnen, att man verkligen vill ha barnen i sängen, eller att det verkligen känns bäst att dom har napp.
Det slår högst!
Med barnen lär vi oss smittovägar till magsjuka, hur man kan massera kolikmagar, vilka maträtter som är effektivast som smakportioner, om barnen ska ligga i egen säng, metoder för att att sova hela natten.
Man kan göra mycket olika saker, det viktigaste tycks vara att man har en kunskapsgrund i det man gör.
Varför sover era barn i egen säng - På såna frågor svarar vi informellt och med kunskapsbaserade argument. Sen känner vi oss nöjda med vårat föräldraskap. "När lillen grinade, då vyschade vi honom såsåom man gjorde på medeltiden, har du läst medeltidsbloggen? Det fungerade tror vi, Barnen behöver ju komma back till basics"
Det är bara ett exempel på hur det kan låta, annars har vi lärt barnen att sova i egna sängar med olika metoder, eller hur man ska få dem att sluta med napp.
Jag tycker inte att varken forskningsrelatade eller kunskapsbaserade argument är speciellt starka när det gäller barn, förståss ska vi lyssna på läkarkåren, de har ju många gånger information som gör att vi kan bli bättre föräldrar och inte utsätta våra barn för diverse faror, t.ex i matvaror eller andra saker som man lärt sig med åren.
Men att använda ett kunskapsargument för att berätta varför ett barn ska sova mellan föräldrarna - eller i egen säng- det är ingenting som fungerar på mig. Återigen behöver vi använda oss av våran egna känsla, för barn är olika, de är egna individer med egna behov och känsloregister.
"Vi har vårat barn i sängen för jag har läst att barn behöver närhet och trygghet, och bla bla" istället för att gå till sin egen känsla. "Vi har vårat barn i sängen för det känns bäst". Starkaste argumentet i världshistorien.
"Vi har vårat barn i sägen för att vi vill det". I dom argumenten finns det kraft.
Alltså, det fantastiska med föräldraskap är att man inte behöver någon vetenskaplig grund för att göra det man gör sålänge som man vill väl och älskar sina barn. Sen gör man en hel del fel på vägen, men att göra fel pga att man följt magkänslan är inte sämre än att göra fel pga att man följt tipsen från föräldratidningen.
Ha också i åtanke hur många tips som funnits där genom tiderna som i efterhand blivit totalratade.
Egentligen gäller den här typen av argumentation allting. Om min Marit börjar prata om att hon vill köpa någonting, låt oss säga i klädväg, för det där klädesplagget är så otroligt kylbeständigt eller vindtätt eller sitter så bra i halsen. Klart det är bra med en bra vetenskaplig grund när man ska presentera sina önskemål. Men att hon verkligen vill ha det där klädesplagget är fortfarande det starkaste argumentet för mig! Precis samma sak med barnen, att man verkligen vill ha barnen i sängen, eller att det verkligen känns bäst att dom har napp.
Det slår högst!
ALLO!
Gud vad trögt det går med uppdaterandet här. Jag får skärpa mig.
Börjar få en liten idé om hur det här året ser ut med föräldragruppande, tack för era förslag. Blir ett spännande år.
Idag har jag lyssnat lite på mammor, mammor som berättar om småbarnstiden. Tydligen är ett vanligt fenomen att båda föräldrarna går upp om natten, låter mysigt tycker jag, men argumentet bakom det är tydligen inte att det ska vara mysigt. Utan för rättvisans skull. Varför ska pappa sova om mamma inte får sova verkar vara ett stående argument.
Ärligt talat, det är sorgligt. Återigen ett exempel på att man eftersträva millimeterrättvisa istället för att eftersträva jämlikhet. Har vi fortfarande inte förstått vad som är skillnaden, och till vilket pris vi ska jobba för förändring?
Att tömma tuttarna på mjölk, och lägga det i flaskor så att pappan ska kunna ge barnet mjölk, det är okey. Det kanske är så att man ska ut en kväll och behöver en standin, då är det självklart att man löser det på det sättet. Men att göra det för att "pappan ska bli lika deltagande" och dessutom göra det dagligen är inte ok. Det är idiotiskt. Det finns ingen mening med det.
Deltagande och engagemang är förvisso kopplat till hur mycket tid man spenderar med sina barn, men inte VAD man gör med dom. Man måste inte flaskmata sitt barn för att få kontakt - det är inte ens säkert ATT man får kontakt av att flaskmata.
Kontakt kommer inifrån. Det är något som skapas av att man genuint är med sina barn, tar på dom, skrattar med dom, tittar dom i ögonen.
När man sen har två föräldrar som har likvärdig kontakt med sitt barn, då kan man börja dela upp saker och göra det mer "balanserat". Men ett barn är en levande organism. Man kan påverka den med rutiner och scheman, men den största möjligheten att påverka ett barn kommer via kontakt, och det kommer inifrån; Det är helt oberoende av praktiska faktorer.
Frädag!
Först och främst måste jag ta tillfället i akt och tacka gammelmormor för dessa fantastiska sockor som jag fått av henne, de kommer snart nötas ut för jag har de på hela tiden. Helt underbara!
Veckan som gått har varit ganska innehållsrik. Boxning förstås. Alltså är ni medvetna om hur underbart det är med fysisk aktivitet för kroppen? För min i alla fall, om jag mådde såsom jag mådde precis efter att boxningen är slut jämt skulle jag vara världens lyckligaste människa - och ändå är jag det.
I alla fall, gårdagen bjöd på lekland i borlänge. Det är ett rätt nice ställe faktiskt, värt att besöka. Men den här gången bestämde jag mig för att gå ALL-in och verkligen leka i samma tempo som ungarna. Det blev en hel del frivolter på golvet och endel hoppande, fyfan va roligt. Orkade dock inte mer än kanske 1.5 timme. Vi käkade där åså också.
Idag har jag varit på föräldragruppsstartup-möte, eller vad vi ska kalla det för. Drar igång årets föräldragrupper ganska snart, tänkte be om eran hjälp lite. Ni är väldigt dåliga på att kommentera här endå, men vem vet jag kanske har tur. Förslag på ämnen relaterade till föräldraskap som behöver diskuteras. Skriv gärna om ni har någon idé!
Livet som singelförälder?
Jag skulle inte vilja vara en ensam pappa. Satan vad det tär på. Det är lätt ett par timmar, det är OK en dag. Men när det blir flera dagar och man lixom inte kan vila i det att någon annan kan komma att ta över, då är det faktiskt riktigt tufft.
Jag älskar mina barn, å det hjälper jättemycket. Jag är så tacksam för dom, men jag är också tacksam för min hustru. Inte bara för att hon är vacker och lagar god mat, och kan byta blöjor och dammsuga och titta schyssta videos med mig. Utan framförallt för att hon är där. Gud va härligt.
Idag va vi på kyrkis. Först vill jag tacka gud för att han ger mig runt-nollan-grader. för alltså ärligt talat, att klä på 2 barn för -30 och sen dra iväg med bilen på ett kyrkis i ett par timmar fungerar inte för mig, motivation kontra arbetsmängd stämmer inte och då skiter jag hellre i det.
nåväl, vi kom dit. som vanligt var det inga män där, eller det har hänt att det varit någon man där, men idag var det inte ens några pappor.
beror det på att kyrkan avskräcker män? kanske
beror det på att leka-och-träffa-andra-föräldrar avskräcker män? kanske
störst anledning är nog att inga män är hemma med sina barn, skitstövlar. jag menar för min skull.
å andra sidan har jag ingenting emot att vara tillsammans med kvinnor, men att åka på kyrkis är mest för att vara med mina barn.
det är skönt att komma hemifrån, för hemma finns alltid datorn, eller teven eller gitarren. jag är brevid mina barn, men inte alltid med dom. på kyrkis kan man krypa ner och leka ZOO eller nått annat, ungarna älskar det. jag tycker också det är roligt men framförallt känner jag mig nöjd med mig själv, det är trivsamt att umgås med barnen.
eftermiddagen blev gymet. Lave hänger ju alltid på dit numera, barnpassningen är fantastisk. sen en banan och rätt ner i sängen när man kommer hem.
nu är jag så trött att jag ser trippelt, ska försöka äta någonting ändå.
godkväll!
Ensam eller själv?
Bon Jovi sjunger, "Tonight i wont be alone, but you know that dont mean im not lonely"
Jag har under en lång period, flera år faktiskt, frågat människor vad de menar när de säger att de är ensamma. Mest för att ifrågasätta ordvalet men också för att särställa de två olika orden.
Att vara ensam, det är inte samma sak som att vara själv, och är man själv behöver man absolut inte vara ensam.
Jag antar att det handlar om hur man upplever det. Upplever man det som att man är ensam i världen. Man kanske inte har någon att vända sig till, någon som skulle komma med filmjölk om man blev sjuk, eller någon som skulle vända om ifall det krävdes. Då är man i ordets bemärkelse ensam, och det är något jag absolut inte skulle kunna tänka mig att vara. Jag skulle gå under på ett par timmar i ensamhet.
Så är du egentligen ensam, eller är du bara själv?
Just nu är jag själv hemma, barnen sover visserligen. Men jag skulle kunna varit ensam här fastän hela huset är fullt i folk, och det är det som är skillnaden.
Två andra ord som jag också tänkt på, förresten tycker jag att vilka ord man använder är viktigt, jag tror att om man använder vissa ord tillräckligt mycket kan viss sanning komma ur dem. Att sakna någon. Jämfört med att längta efter någon.
Det är många som säger "Jag saknar min familj" och då undrar jag om det är rätt ordval. Att sakna sin familj torde vara att inte ens ha en familj, om vi återgår till skillnaden mellan ensam eller själv igen, så kanske "jag längtar efter min familj" är ett bättre språk.
Förstå mig rätt, det handlar inte om att det är grammatiskt rätt. Men att säga "Jag är så ensam, jag saknar min fru"
jämfört med att säga "Jag är själv, och jag längtar efter min fru" är totalt två olika saker. Det sänder två helt olika budskap och det finns en mycket mer negativ klang i ett av uttrycken.
Jag är helt säker på att ordet har en viss makt, så var försiktig med det tycker jag!
Nu ska jag krypa till kojs
Själv!
Jag har under en lång period, flera år faktiskt, frågat människor vad de menar när de säger att de är ensamma. Mest för att ifrågasätta ordvalet men också för att särställa de två olika orden.
Att vara ensam, det är inte samma sak som att vara själv, och är man själv behöver man absolut inte vara ensam.
Jag antar att det handlar om hur man upplever det. Upplever man det som att man är ensam i världen. Man kanske inte har någon att vända sig till, någon som skulle komma med filmjölk om man blev sjuk, eller någon som skulle vända om ifall det krävdes. Då är man i ordets bemärkelse ensam, och det är något jag absolut inte skulle kunna tänka mig att vara. Jag skulle gå under på ett par timmar i ensamhet.
Så är du egentligen ensam, eller är du bara själv?
Just nu är jag själv hemma, barnen sover visserligen. Men jag skulle kunna varit ensam här fastän hela huset är fullt i folk, och det är det som är skillnaden.
Två andra ord som jag också tänkt på, förresten tycker jag att vilka ord man använder är viktigt, jag tror att om man använder vissa ord tillräckligt mycket kan viss sanning komma ur dem. Att sakna någon. Jämfört med att längta efter någon.
Det är många som säger "Jag saknar min familj" och då undrar jag om det är rätt ordval. Att sakna sin familj torde vara att inte ens ha en familj, om vi återgår till skillnaden mellan ensam eller själv igen, så kanske "jag längtar efter min familj" är ett bättre språk.
Förstå mig rätt, det handlar inte om att det är grammatiskt rätt. Men att säga "Jag är så ensam, jag saknar min fru"
jämfört med att säga "Jag är själv, och jag längtar efter min fru" är totalt två olika saker. Det sänder två helt olika budskap och det finns en mycket mer negativ klang i ett av uttrycken.
Jag är helt säker på att ordet har en viss makt, så var försiktig med det tycker jag!
Nu ska jag krypa till kojs
Själv!
Hur andetagen känns
Levnadsstandard. Smaka på det ordet. För en människa från ett fattigt land handlar den termen om mat för dagen, kanske om man har en toalett att gå till. Behöver man oroa sig för ett tillslag? Får barnen utbildning i skolan.
Jag tror den termen. Levnadsstandard. Är gjord för såna människor. För det finns de människor som har en så pass låg levnadsstandard att det påverkar deras hälsa, hemskt.
Om vi flyttar ordet till sverige. Levnadsstandard. Då handlar det inte om att överleva. Då handlar det om vilken lägenhet man bor i, eller vilket hus. Vad har man för bil? Har man två? Hur stor teve kan man skaffa, vilka intressen har man. Vilka specialskolor kan vi sätta våra barn i?
Ordet har tappat sitt värde. Det handlar bara om att nå upp dit till duglig levnadsstandard. Det räcker sen. Det finns ingenting mer än att ha en duglig levnadsstandard, allting ovanför godkänt är bara lyx. Det finns däremot ett ständigt sökande efter att ha det bättre.
Att ha fler bilar.
Att ha större hus.
Att vara mer finansiellt stabila.
Till vilken nytta?
Jag satt och tänkte på det häromdagen. Vad är det igentligen som spelar någon roll. Vad är det som verkligen räknas.
Det finns ett uttryck som säger "Man ångrar bara det man INTE har gjort". Är det resor och bilar man ska akta sig för att ångra. Eller är det våra relationer, både med andra men också med oss själva.
Jag tänker att få vakna upp en måndagsmorgon och kunna ta ett djupt andetag, som går ända ner i magen. Känna att man är tillfreds. Att inte krampakigt undvika relationerna man har nära sig. Det vill jag ha med mig till min ålderdom
Jag vill inte ha med mig resor, eller bilar, eller teveapparater (Gärna en liten LAPTOP dock).
Jag vill möta människor i min vardag och i mitt jobb, jag vill möta mina barn, och jag vill möta mig själv. Jag vill bli gammal med en känsla av att tillvaron rent pengamässigt fungerade, rena kläder och lite mat. Men jag vill inte ångra att jag missat livet. Det är ju det som pågår hela tiden. Det går inte att mäta. Det är ju vardagen och stunderna just nu som är livet. Och hur det känns att andas precis just nu.
Har en del att jobba på där.
Men jag tänker fortsätta vara på rätt väg.
Jag tror den termen. Levnadsstandard. Är gjord för såna människor. För det finns de människor som har en så pass låg levnadsstandard att det påverkar deras hälsa, hemskt.
Om vi flyttar ordet till sverige. Levnadsstandard. Då handlar det inte om att överleva. Då handlar det om vilken lägenhet man bor i, eller vilket hus. Vad har man för bil? Har man två? Hur stor teve kan man skaffa, vilka intressen har man. Vilka specialskolor kan vi sätta våra barn i?
Ordet har tappat sitt värde. Det handlar bara om att nå upp dit till duglig levnadsstandard. Det räcker sen. Det finns ingenting mer än att ha en duglig levnadsstandard, allting ovanför godkänt är bara lyx. Det finns däremot ett ständigt sökande efter att ha det bättre.
Att ha fler bilar.
Att ha större hus.
Att vara mer finansiellt stabila.
Till vilken nytta?
Jag satt och tänkte på det häromdagen. Vad är det igentligen som spelar någon roll. Vad är det som verkligen räknas.
Det finns ett uttryck som säger "Man ångrar bara det man INTE har gjort". Är det resor och bilar man ska akta sig för att ångra. Eller är det våra relationer, både med andra men också med oss själva.
Jag tänker att få vakna upp en måndagsmorgon och kunna ta ett djupt andetag, som går ända ner i magen. Känna att man är tillfreds. Att inte krampakigt undvika relationerna man har nära sig. Det vill jag ha med mig till min ålderdom
Jag vill inte ha med mig resor, eller bilar, eller teveapparater (Gärna en liten LAPTOP dock).
Jag vill möta människor i min vardag och i mitt jobb, jag vill möta mina barn, och jag vill möta mig själv. Jag vill bli gammal med en känsla av att tillvaron rent pengamässigt fungerade, rena kläder och lite mat. Men jag vill inte ångra att jag missat livet. Det är ju det som pågår hela tiden. Det går inte att mäta. Det är ju vardagen och stunderna just nu som är livet. Och hur det känns att andas precis just nu.
Har en del att jobba på där.
Men jag tänker fortsätta vara på rätt väg.
svinkallt!
Elementet i köket var iskallt när Marit kom hem igår, 'någon' hade slagit av det.
Så imorse öppnade jag diskussionen med Lave. "Det här elementet var avslaget när mamma kom hem igår"
Lave svarar; "Det kanske var Mamma?"
Jag svarar "Nej, det var inte mamma och det var inte jag. Mila når inte upp"
Lave svarar; "Vem kan det då vara"
tystnad
Lave svarar;"Ja titta inte på mig i alla fall, jag har inte slagit av nått element"
Titta inte på mig?
Å herrejesus
efter en liten stunds tystnad efteråt är hela diskussionen glömd, och Lave påpekar: "Det är nästan så att jag får lite halsbränna av det här teet"
Vafan har vi skapat för monster???
uppdatering
Lave och hans kompis Isak äter mat. I påpekar att han inte tänker äta köttfärssåsen, Lave instämmer.
Marit kliver in i diskussionen och säger "Lave, ja vet att du tycker om den här såsen, du har ätit den jättemånga gånger"
Lave tittar på Marit, svarar: "Mamma e du jag eller? <Pekar på sig själv>"
Hahahah, jag brast ut i totalt gapskratt.
Så imorse öppnade jag diskussionen med Lave. "Det här elementet var avslaget när mamma kom hem igår"
Lave svarar; "Det kanske var Mamma?"
Jag svarar "Nej, det var inte mamma och det var inte jag. Mila når inte upp"
Lave svarar; "Vem kan det då vara"
tystnad
Lave svarar;"Ja titta inte på mig i alla fall, jag har inte slagit av nått element"
Titta inte på mig?
Å herrejesus
efter en liten stunds tystnad efteråt är hela diskussionen glömd, och Lave påpekar: "Det är nästan så att jag får lite halsbränna av det här teet"
Vafan har vi skapat för monster???
uppdatering
Lave och hans kompis Isak äter mat. I påpekar att han inte tänker äta köttfärssåsen, Lave instämmer.
Marit kliver in i diskussionen och säger "Lave, ja vet att du tycker om den här såsen, du har ätit den jättemånga gånger"
Lave tittar på Marit, svarar: "Mamma e du jag eller? <Pekar på sig själv>"
Hahahah, jag brast ut i totalt gapskratt.
Sätta tonen i minus 10
Solen skiner starkt. Det är riktigt mycket snö, och reflexerna gör att det är lika ljust som en sommardag. Det ryker ur munnarna, röda kinder, påväg mot backen.
Ungarnas näsor rinner förvisso, och nån unge är ledsen för dom måste vara ute. Men jag tycker ändå det är idylliskt.
Det är lockande att stanna inne vid teven eller datorn, men att få komma in ett par timmar senare beroende på hur kallt det är lockar ännu mer.
Vi åker pulka. Men Mila är inte så sugen på att sitta i vagnen, så jag får springa mellan pulkabacken och vagnen. Sätter ner flickstackarn lite på backen också, men hon har så dåliga kläder! Tillslut åker jag och Mila en vända. Hon fattar ingenting. Tittar på mig somom ingenting hänt efter vi åkt skitfort ner för kullen.
Efter ett timme går vi hem.
Lave och hans kompis Alice dricker varm oboy vid bordet, Mila ligger på golvet å dricker samma sak ur nappflaskan. Det blir gött tomt på energi efteråt. Nödvändigt tror jag. Tror man blir lite friskare, lite gladare.
Mila sover nu. Lave dealar om TV-spel. Jag är o-deal-bar, för ikväll är det gymmet så då får han sitta å TV-spela när vi kommer dit, på barnpassningen!
Maggan kommer hem nu, ska slänga på lite middag!
Kim
Ungarnas näsor rinner förvisso, och nån unge är ledsen för dom måste vara ute. Men jag tycker ändå det är idylliskt.
Det är lockande att stanna inne vid teven eller datorn, men att få komma in ett par timmar senare beroende på hur kallt det är lockar ännu mer.
Vi åker pulka. Men Mila är inte så sugen på att sitta i vagnen, så jag får springa mellan pulkabacken och vagnen. Sätter ner flickstackarn lite på backen också, men hon har så dåliga kläder! Tillslut åker jag och Mila en vända. Hon fattar ingenting. Tittar på mig somom ingenting hänt efter vi åkt skitfort ner för kullen.
Efter ett timme går vi hem.
Lave och hans kompis Alice dricker varm oboy vid bordet, Mila ligger på golvet å dricker samma sak ur nappflaskan. Det blir gött tomt på energi efteråt. Nödvändigt tror jag. Tror man blir lite friskare, lite gladare.
Mila sover nu. Lave dealar om TV-spel. Jag är o-deal-bar, för ikväll är det gymmet så då får han sitta å TV-spela när vi kommer dit, på barnpassningen!
Maggan kommer hem nu, ska slänga på lite middag!
Kim
nytt år, nya visoner?
Snart bankar det nya året in, Jag tänker inte börja fundera på vilka nya målsättningar jag ska ha för nästa år.
eller om jag ska lova något. oftast lovar man andra någonting, gå ner i vikt eller sluta röka eller så.
i år tycker jag vi ska lova oss själv något, och vi ska inte berätta för nån alls vad det gäller. det ska vara våran egna göra det själv grej, utvecklingsgrej.
kanske att börja våga prata mer, eller mindre. jogga mer eller mindre. Dansa? Börja uppskatta ungarna mer, jga vet inte. Men ett löfte till sig själv kan man väl ha, det tycker jag. Det är trots sig själv man är skyldig att upprätthålla en god livskvalite. Ingen annan än sig själv.
Nu är det nya året här. 2010. Varför jag skriver in det nya året? Vi har redan festat klart för ikväll, imorgon ska marit arbeta och vi är hemma å har sett lite fyrverkerier i alla fall. En jättetrevlig kväll i goda vänners lag.
Så, inte nog med att vi har lovat oss själva något nu kanske, vi kanske har bestämt oss för en viss förändring. En förbättring. Men vi måste ta vara på möjligheten att lära oss något av det året som passerat.
Blev vi mer friskare för att vi oroade oss för svininfluensan? Blev vi mer sjuka av det?
Våran drottning var en stor förebild, valde sin partner med hjärtat och nu ska de t.om gifta sig. De tycker jag var viktigt.
Finanskrisen, hur många har förlorat sina arbeten, hur många har sina kvar.
Det har hänt mycket.
Jag har fått en fru, en dotter, ett nytt jobb, en ny bil, blivit rikskändis för mina pappagrupper, haft en jävla massa ångest, gått ner i vikt, börjat boxats, skaffat skägg. Listan kan göras längre.
Vad ska jag lära mig av det gångna året? Vad ska jag lova mig själv?
Jag väljer att gå in i det nya året med en förhoppning och ett krav på att tillvaron ska bli lite enklare, eller inte enklare. Den ska bara bli lite mindre svart.
Jag hoppas på ett år med mycket fysiska aktiviteter, mycket sex, mycket musik och mycket vänner. Jag hoppas på ett år med värme, glädje och ett år där jag får gråta mina tårar utan att det ska låsa sig allt för mycket.
Jag hoppas på ett år där jag får träffa mina goda yttermalungsvänner mer än detta år.
Jag hoppas på en volleybollmatch på dansveckan.
Jag hoppas på god hälsa för mig själv och min familj.
Jag hoppas att ni som läser får det liv ni behöver i år, för att utvecklas och bli bättre. Jag hoppas ni slipper föråldras, eller förbittras.
Livet går vidare, 2010 välkommen!
eller om jag ska lova något. oftast lovar man andra någonting, gå ner i vikt eller sluta röka eller så.
i år tycker jag vi ska lova oss själv något, och vi ska inte berätta för nån alls vad det gäller. det ska vara våran egna göra det själv grej, utvecklingsgrej.
kanske att börja våga prata mer, eller mindre. jogga mer eller mindre. Dansa? Börja uppskatta ungarna mer, jga vet inte. Men ett löfte till sig själv kan man väl ha, det tycker jag. Det är trots sig själv man är skyldig att upprätthålla en god livskvalite. Ingen annan än sig själv.
Nu är det nya året här. 2010. Varför jag skriver in det nya året? Vi har redan festat klart för ikväll, imorgon ska marit arbeta och vi är hemma å har sett lite fyrverkerier i alla fall. En jättetrevlig kväll i goda vänners lag.
Så, inte nog med att vi har lovat oss själva något nu kanske, vi kanske har bestämt oss för en viss förändring. En förbättring. Men vi måste ta vara på möjligheten att lära oss något av det året som passerat.
Blev vi mer friskare för att vi oroade oss för svininfluensan? Blev vi mer sjuka av det?
Våran drottning var en stor förebild, valde sin partner med hjärtat och nu ska de t.om gifta sig. De tycker jag var viktigt.
Finanskrisen, hur många har förlorat sina arbeten, hur många har sina kvar.
Det har hänt mycket.
Jag har fått en fru, en dotter, ett nytt jobb, en ny bil, blivit rikskändis för mina pappagrupper, haft en jävla massa ångest, gått ner i vikt, börjat boxats, skaffat skägg. Listan kan göras längre.
Vad ska jag lära mig av det gångna året? Vad ska jag lova mig själv?
Jag väljer att gå in i det nya året med en förhoppning och ett krav på att tillvaron ska bli lite enklare, eller inte enklare. Den ska bara bli lite mindre svart.
Jag hoppas på ett år med mycket fysiska aktiviteter, mycket sex, mycket musik och mycket vänner. Jag hoppas på ett år med värme, glädje och ett år där jag får gråta mina tårar utan att det ska låsa sig allt för mycket.
Jag hoppas på ett år där jag får träffa mina goda yttermalungsvänner mer än detta år.
Jag hoppas på en volleybollmatch på dansveckan.
Jag hoppas på god hälsa för mig själv och min familj.
Jag hoppas att ni som läser får det liv ni behöver i år, för att utvecklas och bli bättre. Jag hoppas ni slipper föråldras, eller förbittras.
Livet går vidare, 2010 välkommen!
