Flyktingbarnen
(Bakgrund: Det finns flertalet barn med sk. uppgivenhetssyndrom (tidigare kallat apatiska flyktingbarn) i länet. Barn som inte äter utan tvingas sondmatas. Barn som knappt öppnar ögonen för att de inte orkar eller förmår. Eller som vissa påstår; Bluffar så att de ska få uppehållstillstånd)
Det är med viss avsmak jag läser dagens tidning och alla de kommentarer som läsarna har gett. Vissa tycks ha tänkt efter. Vissa ser uppgivenhetssyndromet eller de apatiska barnen som en "möjlighet till uppehållstillstånd".
Vissa ifrågasätter om det ens existerar. Idag tittar vi på läsarnas kommentarer.
"Det konstiga är att för X antal år sedan fanns det ingen som hade det här syndromet, och nu har nästan alla fått det"
Hur många hade AIDS innan sjukdomen upptäcktes eller namnsattes? Det är en människa med förbannat låg utbildningsnivå som skrivit den här kommentaren eftersom man inte förstår att det är först efter man satt ett namn på en diagnos som någon kan drabbas av den. Dessutom är det också först då som det uppmärksammas. Det finns flera apatiska flyktingbarn. Men det är långt ifrån varje flyktingunge som har drabbats av detta. Tack och lov.
"Uppgivenhetssyndromet borde ju vara epidemiskt i länderna som barnen flytt från"
Sålänge som man är mitt i skiten så är överlevnadsmekanismerna i människorna påkopplade. Det är först efteråt när man får distans till det som hänt (eller kunde hänt) som vi människor uppvisar stressymptom. De människorna som var på bali när bomben small, eller som var nära twintowers, de uppvisade inte nödvändigtvis deppsymtpom NÄR flygplanet träffade byggnaden, utan först efteråt när "lugnet" kommit. Kan också jämföras med att vi människor tycks oroa oss mycket mer på kvällarna än på dagarna - för då är det lugnt och det finns tid för eftertanke.
"Borde vi verkligen lägga pengarna på "andras barn" när vi har så dålig ekonomi själva?"
Den här frågan måste ju man svara på för sig själv. Jag skulle inte låta några andras barn få mat före mina egna, men det är ju knappast på den nivån detta ligger. Visst har vi fått försämringar både i skolväsendet och inom vården, men samtidigt har jag aldrig känt att pengar styr när det väl gäller. Dessa barn har ingenting, våra barn har allting (nästan?) så jag delar gärna med mig även om det innebär att Lave får läsa en lite gammal mattebok eller att han får köa när han är förkyld.
Frågan min är däremot hur mänskligt det egentligen är att först ta emot barnen. Sen inte ens kunna garantera att de ska stanna. Missuppfatta mig inte nu, jag tror inte att vi kan ta emot alla människor som vill flytta hit eftersom det är jättemånga människor som är på flykt. Men jag ifrågasätter tillvägagångssättet. Först tar vi emot dem. Sen skickar vi iväg dem. Jag tycker att det är frukstansvärt.
