Den brutala sanningen
Det pågår vissa smådiskussioner angående Idol-juryn. "De är för hårda" "De knäcker folk" osv. I vissa lägen håller jag med, som att i slutskedet hålla ut på beslutsfattande för att skapa spänning, men det är å andra sidan teve.
Men i första skedet av programmet, då tror jag att det kan vara riktigt sunt. Vad är det för föräldrar som säger till sina barn att de sjunger jättevackert när de inte gör det. Är det bra föräldraskap? Jag tror fan inte på sånt. Det är att skapa en sned bild av verkligheten för ungarna, och förr eller senare kommer dessa ungar att möta en 'idoljury' som sågar dem totalt.
Återigen, att ge någon självförtroende ska inte baseras på vad man GÖR utan vem man ÄR. Att påstå att någon är bra på en sak som de inte är bra på ger ju den personen en falsk självbild. Sen kan man ändå vara uppmuntrande, men man behöver ju förfan inte ljuga för ungarna, eller?
Ett oäkta beröm är dessutom inte värt ett skit i slutändan. Det kanske känns skönt att ge det, och just när man fått det. Men det man inte menar tar inte heller. När jag skulle lära mig att spela gitarr så sa min mamma åt mig under två års tid att "ja du kämpar på du" och jag märkte att hon inte tyckte att det lät speciellt bra (det gjorde det inte heller) men hon uppmuntrade min kämparglöd. Det var också den som i slutändan fick mig att faktiskt lära mig att spela gitarr. När hon idag säger att något jag spelar är fint så är det äkta och jag tror på henne.
En av föräldrarnas uppgift är faktiskt också att leverera den brutala sanningen och att visa att livet går vidare ändå. Så uppmuntra ungfanskapen men ljug inte för dem så att deras självbild blir vrickad. För det är nog svårt endå att förstå vem man själv är - speciellt om man är tonåring - men också för de små barnen idag.
Men i första skedet av programmet, då tror jag att det kan vara riktigt sunt. Vad är det för föräldrar som säger till sina barn att de sjunger jättevackert när de inte gör det. Är det bra föräldraskap? Jag tror fan inte på sånt. Det är att skapa en sned bild av verkligheten för ungarna, och förr eller senare kommer dessa ungar att möta en 'idoljury' som sågar dem totalt.
Återigen, att ge någon självförtroende ska inte baseras på vad man GÖR utan vem man ÄR. Att påstå att någon är bra på en sak som de inte är bra på ger ju den personen en falsk självbild. Sen kan man ändå vara uppmuntrande, men man behöver ju förfan inte ljuga för ungarna, eller?
Ett oäkta beröm är dessutom inte värt ett skit i slutändan. Det kanske känns skönt att ge det, och just när man fått det. Men det man inte menar tar inte heller. När jag skulle lära mig att spela gitarr så sa min mamma åt mig under två års tid att "ja du kämpar på du" och jag märkte att hon inte tyckte att det lät speciellt bra (det gjorde det inte heller) men hon uppmuntrade min kämparglöd. Det var också den som i slutändan fick mig att faktiskt lära mig att spela gitarr. När hon idag säger att något jag spelar är fint så är det äkta och jag tror på henne.
En av föräldrarnas uppgift är faktiskt också att leverera den brutala sanningen och att visa att livet går vidare ändå. Så uppmuntra ungfanskapen men ljug inte för dem så att deras självbild blir vrickad. För det är nog svårt endå att förstå vem man själv är - speciellt om man är tonåring - men också för de små barnen idag.
Kommentarer
Trackback
