pappakim

"Han är antingen en väluppfostrad hon-man som bär lyckoarmband och står redo att massera dina fötter i terapeutiska olkhor. Eller så är han en riktig han man, utan öron, med ett ego stort som Asien och karriärplaner som lämnar dig som funktionellt ensamstående mamma", skriver Anne Sophia Hermansen i Berlingske Tidende.

Finns det något mer osmakligt än dessa unga pojkar. På passet står det 37, de ser däremot ut som 22. Kommer man för nära ser de ut som 52. Fast det finns precis likadana kvinnor också. Som spenderat hela sina 2 andra decennium utomlands eller på gymmet, och återkommer tommare än vad de var när de åkte.
Onsdag Lördag Söndag befinner de sig på krogen. Alla dagar på gymmet. Ett arbete som ger ganska bra betalt, och en total oförmåga att binda sig. De är allt som andra människor kan önska sig, i alla fall utåt. Fantastiska att leka med barn, massage för den som är stel i nacken, lagar sagolika måltider och bjuder på helt rätt bio. Det är bara det att känslan hos dessa människor saknas. De fick full pott på testet angående hur man "hanterar en kvinna" och det är precis såsom det lever.
Men när det kommer till att vara och visa genuina känslor och känsloutspel så försvinner dessa män. Varför? För att om man är väluppfostrad och har lärt sig hur det ska kännas och vara så kan det aldrig bli riktigt genuint.

Dessa eviga småpojkar är ett resultat av våran överdrivna önskan att göra barn till precis exakt de vi vill att de ska vara. De barnen som inte lyckas leva upp till detta blir miserabla. Kanske hittar vi dem på något behandlingshem eller fängelse framöver, misslyckade. Och de barn som 'lyckas' blir lika miserabla de också. För utrymmet i deras barndom för att hitta sina egna önskningar och känslor fanns inte. De blev berömda när de skrev bokstäver rätt, eller när de gjort sina sysslor bra, de blev berömda när de log brett på fotografier. Men det var ingen som mötte dem i sina rätta känsloutspel. Ingen vuxen som stod brevid och uppskattade barnets gråt eller aggressiva utbrott (Som egentligen kom på helt rätt ställe). Barnen lärde sig att vara duktiga så att de skulle passa de vuxna, och här har vi resultatet.

Klart att det finns otalet människor som föredrar att leva själva. Det finns människor som gjort högskoleprovet fler gånger än de haft kontakt med sin egen sorg eller längtan. Klart som fan att man föredrar att dra sig undan när det börjar hetta till.
Klart som fan att man inte vill ha barn, eller hellre går ut på en lördagskväll än stannar hemma.
För efter 30 år kan det vara ganska överväldigande att stanna upp och börja titta på sin sorg eller längtan eller sina drömmar. Då är det nog bättre att bara köra på.

Det finns många såna här "30åriga småpojkar" som skaffat sig fru och barn också. För att ha barn och vara gift är mätbart. Det ser bra ut att delta i ett förhållande och det är ett visst antal poäng i "lyckasskalan".

Jag måste påminna mig själv om detta varje dag. "Snygg bokstav Lave" är inget beröm som kommer göra Lave till en tryggare människa - det gör han bättre att skriva. Medans "Jag känner att du är ledsen, vi sätter oss en stund och är ledsna tillsammans" helt plötsligt bekräftar hela hans väsen. Behöver öva massvis på det.



______________________________________
Dagens barnkonversation
Lave: Oj, Mila spydde hämta nått att torka med..
Tystnad
Lave: Ingen fara, hon åt upp det igen!

"Det börjar bli dags att skriva över dina dagar på mig älskling"  sa Marit häromkvällen. Hon pratade förstås om föräldraledighetsdagarna, och hennes andel dagar börjar ta slut. Vi har aldrig haft någon riktig dialog beträffande hur föräldradagarna skulle fördelas, främst med tanke på att jag just fått mitt nya arbete i samband med att Mila föddes, men jag blev lite irriterad av självklarheten i "skriva över dagarna" så jag sa, nej nu ska du arbeta och jag ska vara hemma. Det var mest skämtsamt men det skakade om lite.

Så vi insåg båda två att vi bara tagit saker för givet, dvs följt det "genetiska arvet" och gjort en massa antaganden. Den här situationen gjorde i allafall att jag började räkna på det, hur skulle det fungera rent ekonomiskt osv, det skulle gå insåg jag.

Jag inser också att jag har en liten liten tösabit som utan tvekan behöver få vara hemma med sin pappa och se att pappor är kung att vara hemma med, att mammor inte måste vara hemma och att vi lever på 2000-talet.
Så det blev så. Herrejesus. Vi har bestämt oss för att jag ska vara hemma ett halvår från December. Snacka om att bli tvungen att ställa om. Marit får ut i världen och tjäna våra pengar, och jag planerar att lära mig hur tvättmaskinen fungerar (Jag har fortfarande inte kört en tvätt sen vi flyttade ihop). Allt annat har jag redan i ryggmärgen.

Dessutom får vi casha in en jämnställdhetsbonus från försäkringskassan då jag tar ut lika många dagar som morsan, wAzzzzzzap. Pappakim kliver in på 2000-talet med stormsteg. Jag oroar mig mest för hur det ska kännas att inte _arbeta_ i den bemärkelsen som min far menade arbete. Å andra sidan gills inte det jobb jag har som riktigt arbete heller, så det kommer nog att gå jättebra.

Så vem ska luncha och fika och bada och leka och promenera med mig i vinter?

Har ni fått den frågan någongång? Senast idag, eller kanske dagen innan. Det är ingen fråga. Det är bara en artighetsfras som ämnar att ge dig ett utrymme att berätta hur du mår, för den som frågar bryr sig (inte) och din del i själva meningsutbytet är att svara "Jotack, det är bra" eller "Synd å klaga" och så vidare.

Jag har tröttnat lite på den frasen, så försöker skrämma iväg folk med att berätta hur det är. Men jag har inte kommit hela vägen än, det är ju förstås trevligt också att få frågan. Så fastän man vet att den som ställt frågan inte vill ha svaret så gör det att åtminstone jag känner mig lite lyckligare.
Jag förstår förstås att vissa människor är intresserade av svaret, och det gäller förstås inte dom!

På gymmet finns flera av dessa artighetsfraser, "Vad ska du köra idag då" "Ben och Mage". "Okej, Kul!"
Jag kan inte påstå att frågan är intressant, jag bryr mig inte vad andra människor kör. Kanske om jag vill köra tesammans med dem, men jag vill aldrig det så därför ställer jag aldrig frågan heller. Det är läskigare att inte ha något att säga än att säga något som är helt utan poäng, det är nog därför det fortsätts med dessa artighetsfraser.

Jag skulle verkligen njuta av att det var helt tyst engång också, i alla fall på gymmet. Tänk om man skulle sitta brevid någon som vågade hålla käften. Som vågade tanka sig igenom den pinsamma tystnaden och bara vara där. Kanske bjuda på ett leende. Det skulle ju vara äkta då i alla fall, så på något sätt skulle det kännas skönt. Eller om någon vore genuint intresserad av mig som person, då skulle jag också hänga på. Men dessa tomma ord är helt okej att låta bli att ge mig. Jag klarar mig utan dem, för de påminner mig bara om att vi går förbi hundratals människor varje vecka som vi fullständigt skiter i.
Eller, vi är inte intresserade av dem i alla fall. Jag tycker vissa människor är intressanta, så ibland hoppar jag in och frågar saker, men framförallt är det hiskeligt roligt att studera människor. Hur fixar de sina situationer, hur pratar de med sina vänner.
Jag nöjer mig med att vara en åskådare ibland, jag tränar på det åtminstone, är så trött på att hitta mig själv mitt i varenda jävla diskussion, det är spännande att vara lite anonym också.
Men nästa gång någon frågar mig hur läget är, kanske jag ska motfråga om dom verkligen vill veta det. Eller så drar jag hela historien från barndommen tills nu, bara för att skapa lite reaktion.

Har ni några fler exempel (utanför gymmet) på rikigt torra kommentarer/konversationsstartare så fyll på i kommentarer!

Vi dricker inte läsk hemma hos oss. Det är förbjudet. En regel som gäller alla i familjen, och som på sin höjd kan få brytas mot på ett kalas eller liknande festlighet. Folk reagerar väldigt negativt på att jag berättar det för dem.
Det är som att man skräms av att göra en sån regel för sig själv, eller för sina barn. "Barnen kan väl få dricka läsk om dom vill det?" Nej. Jag måste ärligt talat säga att jag ser ingen som helst mening i att förtära läskeblask. Nada, Noll, Ingen.

Jag har en likadan alkoholpolitik också. Det är sorgligt hur mycket sprit som dricks i det här landet. Det är sorgligt hur vi människor tycker att spriten borde vara en naturlig del av sällskapande eller helger. Det är inget snack om saken.
Alkohol är beroendeframkallande, Alkohol missbrukas av enorma mängder människor dagligen. Och familjer går sönder på grund av alkoholen. Ändå konsumeras den. Säger någon "Jag dricker inte" så undrar man om de kör. Man måste ha en anledning till att inte dricka. Det gäller läsken också.

Vi har skaffat oss en relation till mat och dryck som är vidrig. Jag skulle egentligen vilja förbjuda allt godis här hemma också, men jag vågar inte gå så långt. Det är inte för Laves eller Milas skull som jag inte vågar. Det är för min egen. Jag är redan såld när det gäller godis, iofs var jag det med läsken också tidigare. Men men.
"Vad skulle det göra om barnen äter lite godis ibland". - Ja vad skulle det göra om de inte åt något godis alls?

Sen ser jag så många familjer som lagar makaroner + korv/köttbullar/fiskpinnar/köttfärs etc mer än sex dagar i veckan till sig själva. Helgen konsumerar man både läskeblask, godis och alkohol. Sen har man mage att klaga över att man är sjuk ofta, eller att man inte mår så bra. Ont i magen kanske, eller feta, eller trötta, eller ledsna, eller utan samliv.
Tacka fan för att det blir så. Det är ju resultatet av att man lever ett liv som tamejfan är rena skammen.
(Eller så klagar vi på skol/dagismaten)


Ärligt talat, Jag saknar en inställning till sig själv och sin egen kropp där ute bland människor. En attityd som säger att "Jag tänker inte stoppa i mig vad som helst, jag är rädd om den kroppen jag har byggt upp".
Och mer människor som vågar umgås utan att dricka sprit - kom igen, vi är alla fina människor så det är bara att köra på.
Mat är bara delvis en lustupplevelse, det är framförallt ett sätt att fylla på ny energi i kroppen och själen. Man kan inte glömma det.

 Lave älskar broccoli i alla fall, men godis också!

Jag har sen ett par dagar tillbaka varit på jakt efter en volymknapp till min yngsta unge. Mila har kommit på det som Lave aldrig kom på - säkert också för att han inte behövde.
Hon skriker. Inte hysteriskt, inte heller av att hon är ledsen. Hon skriker bara hysteriskt högt. Precis den tonen som krävs för att få allas uppmärksamhet (vare sig man vill eller inte).

Lave han var först. Han delade uppmärksamheten med idol under den tiden på året, i övrigt hade inte han någonting eller någon annan person att oroa sig för skulle stjäla hans show. Det blev tydligt.
Nu ska vi göra samma med andra barnet. Jag älskar människor som säger att de uppfostrat barnen på samma sätt.
Det är omöjligt. Det ena barnet var centrum i världen. Mila hon är centrum med vissa undantag. T.ex sin storebror, och också idol förstås. Sen måste man förvärvsarbeta ibland också för att ha råd att finansiera hushållet. Ja ni förstår.

Mila har dessutom insett vikten av att utmärka sig redan, så hon kan säga pappa. Japp, jag vet. Jag är totalt i underläge. Hur jobbigt det än är så kan hon säga "Da-Da" när jag ber henne säga pappa. Och säger jag "Var e lampan då Milis" så säger hon "Dah" och tittar på lampan. Fantastiska varelse.

Jag blir förbannad ibland när hon skriker. Jag har t.ex testat att skrika tillbaka med varierande resultat (läs utan resultat) men ingenting tycks tysta henne. Då kollar jag på henne igen.
En liten liten tjej med jätteknubb och regält mörkt hår, bruna smarta ögon. Och ingenting tycks tysta henne.
Så leker jag med tanken litegrand. En tjej som inte går att tysta. Jag tror att det är precis en sån som jag önskat mig.
I'll keep her that way!

(En diskant hade dock inte varit fel, bara för att minska smärtan)

 

Nu har vi fått höra på maken. Fru Anka och allt vad dessa kvinnor(?) heter har gjort flertalet uttalanden både i teve och tidningar som säkerligen har upprört många. Jag blev ganska full i skratt jag också, men jag tror att vi alltid kan lära oss någonting av ytterligheter, så jag tänkte efter lite.
De här kvinnorna har i sina egna världar lyckats. De har sålt sin kropp och själ och de har gjort det med bravur. Det finns ju exempel på många såna här kvinnor i Sverige, i Dalarna, i Falun, så det är ingenting nytt. Väljer man en karriär i den här genren kan man sannerligen säga att dessa kvinnor är några av de mest lyckade.
Sen ifrågasätter jag hur man kan vilja degradera sig själv till att bara vara värd det ens kropp är värd, men det är min värdering. Som sagt är dessa kvinnor inte de enda som gör det.

Ett uttalande som en av kvinnorna sa var något i stil med "Om man inte tillfredsställer sin man får man skylla sig själv om han är otrogen". Det blev ramaskrin. I teve sa hon dessutom något om att "om min man vill ha en avsugning när han vaknar på morgonen så ska han få det" eller så. Folk reagerade ganska hårt på detta. Jag också. Men jag reagerar mest på obalansen i maktbilden. Att det finns en som har rättighet att ställa vilka krav som helst, och att det finns en som har uppgift att ställa upp på det som den andra önskar. Jag tycker det är vidrigt. Jag skulle inte vilja varken ge eller få den avsugningen. Äckligt.
Däremot tycker jag att fru Anka har en poäng som vi alla behöver titta på. Har vi inte ett ansvar att faktiskt tillfredsställa de som vi lever med? Det måste nödvändigtvis inte handla om en avsugning eller erotisk massage, det kan likaväl handla om intellektuell tillfredsställelse. Eller att tillfredsställa det trygghetsbehov eller närhetsbehov våran partner har.
Dessutom kan man känna sig väldigt tillfreds med sig själv när man faktiskt har varit en god partner, en partner som både utmanat och utvecklat den man älskar.

Jag tror att man måste våga ta ansvar för att vara en bra hustru eller en bra man. Har man dessutom hittat en nivå hemma som är balanserad. Där maktbalansen inte går rakt av hand i hand med patriarket, och där det faktiskt finns utrymme för att både säga nej och ja. Då kan man säkert både ge och ta oralsex utan att det behöver vara osunt.

I dagsläget kanske vi behöver lära oss mer om altruism, och det kanske i sig inte alls är något dumt. Vem vet, vi kanske blir bättre människor av det.

Visst smakar det ordet fortfarande lite illa? Man ska akta sig för feminister, fittstimmet som ställer orimliga krav och som vägrar raka sig under armarna, eller på benen.

Anledningen till att ordet fortfarande rimmar illa är förvisso alla dessa galna extrema typer som inte riktigt drar gränsen någonstans beträffande en 'rättvisa' som aldrig kan upprätthållas. Men framförallt rimmar ordet illa för att det tvingas existera.
Tänk om det fanns ett ord för "människa som är schysst mot barn" Barninist? Eller folk som inte slår djur "Djurisist" osv.
Feminism är ett ord som beskriver ett fenomen som inte borde bli tvunget att beskrivas, utan som skulle vara en självklarhet för alla människor.
Lika lön för lika arbete, barnen tas hand av båda föräldrarna, hushållet är ej en enkönig syssla. Det här är ju helt naturliga saker. Det är självklara saker, men för oss har det inte blivit det. Ännu

Så idag har vi några läger i denna vad som kommit att bli en kvinnsaksfråga. Vi har de extrema, de som tagit allting till ruta 1 igen. De som kräver att arbete delas rakt av upp i hemmet, de som inte rakar sina ben för att männen inte har det 'kravet' på sig, och de som anser att föräldraförsäkrningen också MINST ska delas fifty fifty.
I nästa läger har vi dem som tar vissa steg för att förbättra situationen. Kanske har man t,ex insett att hushållsarbete inte är betingat för kvinnor, och kanske tar man ut ett par månaders föräldraledighet.
I sista lägret har vi de som fortfarande inte förstår anledningen till att man ska förändra situationen. Här finner vi de som kanske tycker att vissa saker är kvinnor bättre på, och att det beror på ett genetiskt arv som flickorna fått med sig.

Mina erfarenheter i den här frågeställningen är att männen tror att de kommer förlora på att delta i feminismen, att det handlar om att kvinnorna kommer kliva fram och ta en plats som vi borde ha rätt till. Men också kvinnor som inte vill ge ifrån sig sina "ansvarsområden" eftersom detta är någoning som man känner sig duktig på och vill fortsätta med.
Hursomhaver ska vi komma ihåg att alla förändringar är jobbiga, och därför är också en förändring till en mera jämlik miljö också jobbig.

Varför bryr du dig om en kvinnosaksfråga? Det borde väl inte vara män som engagerar sig eller debatterar eller skriver ellre ens tänker på det? Men det är där jag tror vi missförstår. Jag skulle med nöje acceptera att min fru tjänade lika mycket pengar som jag, då kunde jag fritt ta ut min föräldraledighet precis såsom vi önskar. Tror ni verkligen att det nödvändigtvis är en FÖRDEL att tjäna mer pengar? Tror ni att jag önskar att mina barn bara ska tillbringa tid med sin mamma? Mina barns mor är fantastisk men jag vill utan tvekan vara delaktig i deras liv. Angående hushållsarbetet kunde jag nog leva med att slippa göra det - men det finns något jävligt befriande i känslan av att kunna laga sin egna goda nyttiga mat och att sköta om sitt egna hem. Hur pass omyndigförklarad gör man inte sig själv om man inte ens kan sköta sitt egna hushåll?

Nej ryck upp er nu gubbar och kärringar. Förstå att femenister måste vi vara allesammans, sen kan vi ha en vision om att ordet aldrig ens skulle behöva existera. Men vi kan inte ha namnlösa förändringar, det skulle skrämma skiten ur oss.

Det pågår en kamp i sandlådan utanför huset där jag bor. Det är en ständig kamp som tar sig många ansikten.
Ibland kastar barnen sand och föräldrara ingriper, ibland brottas dem, ibland sticker någons unge iväg med ett ivrigt glatt flin över ansiktet. Men det är ständigt eller oftast en förälder där, med en inte lika glad min, men med samma kamparvilja.
Önskan att få någonslags kontroll över ungarna. Jag är där också.

Men de lite större barnen har också en kamp individuellt. Vem bestämmer i sandlådan när föräldrarna är borta? Hur mycket påverkas barnen av de andra barnen som bestämmer eller har åsikter?
Jag tror att det är i de här lägena som barnen har mest att lära - men det är så oerhört svårt att följa upp vad som händer då. För sålänge som en vuxen är närvarade finns tryggheten där, finns vetskapen om att man är uppbackad. Men hur agerar man utan den?

Jag kan tänka mig tusentals scenarior som vi inte kan rädda våra barn undan, så är det då dumt att från början ge dem denna utmaning? Är det rent av befängt att ens låta dem försöka.

Jag kan komma på tusentals situationer när jag önskar att jag kunde vara närvarande för mina barn. Främst i tonåren men också nu. Hur lär vi våra barn att säga nej till droger, jag menar ett genuint nej, inte att de säger nej för att annars får de inga pengar när de blir arton? Hur lär jag min lilla tjej att vara den som äger sin kropp och själ, och att vara stark även när ja inte är där?

Det är en riktigt skrämmande tanke. Man får låta Alfselius vara lite av en guide här tror jag.
"Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt"

YUK. Orkar inte ens tänka på tonåren.

Jag har i veckan varit mycket i tankar kring ammande män, kvinnor som får tanka ur sina bröst för att männen ska kunna flaskmata varannan gång. Män som går upp samtidigt som kvinnorna på nätterna för att amma, och hela den här snurren. Par som delar arbetet - men inte tycks vara nöjda med resultatet.

Ärligt talat börjar jag att tröttna ur på detta. Poängen är fullständigt missad. Vi har någonstans på vägen insett att vi har haft en ojämn fördelning hemma - det är bra om det är sant, men vi har missuppfattat vad som är lösningen på att få känna sig i balans hemmavid.

Det är ABSOLUT inte en fråga om 50/50 arbetsfördelning. Det är ABSOLUT inte så vi löser problematiken eller problemställningen med att det fortfarande är kvinnorna som spenderar mest tid hemma. Eller som byter flest blöjor eller vad nu man är besviken över.

Problemet i sig är att vi inte teamar upp, vi är två individer som söker att få våra egna behov och mål tillfredsställda och emellan dessa två individer finns en bebis som också har behov. Att ha en mamma som har fungerande ammande bröst är väldigt fint, och något som vi inte ska ta ifrån våra barn. Inte fan ska mamman heller tanka ur hälften av mjölken för att göra det "rättvist" för pappan. Delaktighet kommer inte av antalet timmar nedlagda på en viss aktivitet, delaktighet kommer innifrån, och man känner om någon är delaktig eller inte. Det spelar ingen roll hurvida man gör hälften av arbetet, man kan fortfarande vara helt odelaktig i själva aktiviteten. Så att dela på arbetet löser inte problemet, problemet som egentligen det handlar om är att vi inte vill vara ensamma om att känna ansvar för våra barn. Vi vill ha stöd i våran oro, våran planering, våra tankar. Det är inte nödvändigt att någon delar på dem med mig. Men vi behöver känna att vi inte är ensamma.

Tror ni att barnen mår dåligt av att pappa oftast byter blöjor och mamma ofta fixar maten så har ni fel. Det kan vara så dag ut och dag in, och alla inblandade kan må hur bra som helst av det. Om någon däremot går runt med känslan att "om jag inte gör detta kommer det inte att bli av" så blir pressen helt annorlunda. Det är där den negativa ansvarsbiten kommer in. Våra barn ska ha två föräldrar som klarar av att sköta av dem, så att de överlever och utvecklas. Men vem som gör vad är mindre intressant. Och för oss föräldrar är det viktigaste att vi känner att faktiskt vi är två som delar på ansvaret. Har jag inte bytt blöjan så gör frugan det. Har jag inte gett henne mat så gör frugan det osv.

Det krävs däremot att vi vågar lära oss de sakerna vi är dåliga på. Det krävs också att vi vågar göra misstag och att vi vågar försöka igen. Framförallt krävs det dock att vi föräldrar samtalar med varandra, vi hittar ett språk med varandra som tillåter att vi är öppna med våra rädslor och våran oro. För det är i det öppna samtalet vi kan utvecklas. Inte genom att dela 50/50, inte genom att papporna ska amma, eller genom att båda föräldrarna är uppe hela natten och båda är lika dödströtta dagen efteråt - för det är mest rättvist då?!

Så nästa gång ni tänker "Nej fyfan, det är bara jag som gör det här, nu ska det upp ett schema på kylen så det blir ändring". Försök att ta ögonkontakt med eran partner. Berätta hur det känns. Berätta vad du vill förändra.
Hitta ett forum där ni kan använda varandra för att utveckla positivt föräldraskap.

Jag har satt upp Birros kulturspalt på mitt kylskåp. Den "En osockrad sanning". Jag diggar verkligen det han skriver i sin lilla spalt. För er som inte läst den handlar den enkelt om att människor äter och svullar under sommaren, och frivilligt degraderar sig själva. Avslutningsvis tar han också upp att vi har ett ansvar för våran andlighet och våran kropp. Mycket korrekt sagt.


Hursom. Man måste unna sig någonting ibland säger Du. Men just i samma stund som du säger det så hör jag att du inte unnar dig själv det.
Det finns en önskan om att gå och träna - vi vet också om hur vi mår efteråt, hur mycket det är värt efteråt. Ändå gör vi inte det. Samma scenario kan ses i nästan alla situationer. Vi vet hur jobbigt det är att vara sena på morgonen, ändå är vi det. Vi köper godis på nästintill tvång och tror att vi unnar oss något, vi blev både fetare och fick mer ångest efteråt.
Är vi sadister?

Finns det en rädsla över att göra det som är rätt för "ens andlighet och kropp" om jag tillåts använda Birros uttryck? Att träna kan lätt bli överdrivet säger någon, och denna någon äter fortfarande 1,5portion pasta till varje lunch. Och en DAIM efteråt. Det smakar så gott.

Alla människor vet om det, det finns t.om forskning som stödjer det. Rör vi på oss 20-30 minuter om dagen blir vi friskare, gladare, piggare, lyckligare, t.om bättre i sängen. Ändå gör vi det inte. Eller många av oss låter bli.
Det var så skönt att sätta sig ner. Det är så svårt att få tid. Varje gång en människa säger så, står det människor brevid och nickar instämmande.

Sen oroar vi oss för svininfluensan. Det ända vi kan påverka inför influensan är i vilket skick våra kroppar är i när (om) vi blir smittade. Vi kan inte påverka vaccinationstiden, vi kan inte påverka hurvida vi blir smittade eller inte.
Handspriten tog slut ganska direkt på apoteket. Det är inte det att jag tycker att det är fel att skydda sig, men tänk om springskorna tog slutpå stadium, och paprikan på ICA också tog slut. "Vi vill vara på den säkra sidan, så nu satsar vi på starka motståndskraftiga kroppar"
NONO. Det är för logiskt. Det är för enkelt. Det är för stor andel "sköta om sin kropp och andlighet". Sånt håller vi inte på med.
Det är svårt att få tiden att räcka till säger du. Jag säger skit på dig. Har man inte tid att ta hand om sin kropp och andlighet har man inte tid med någonting annat heller!