Tro
Är det ett svaghetstecken att vara religiös? Jag skulle svara JA på den frågan om du ställde den till mig för 15 år sen, för 10 år sen för 5 år sen. Kanske att jag svarat JA om du ställde den frågan igår. Jag är kluven.
Sanningen är den att idag tycks vi skrämmas av religion, det var någon som tvekade att gå till öppna förskolan med sina barn (på kyrkis motsvarande) eftersom de inte höll med om de värderingar som lade grunden till skolan.
Religion skapar krig säger resterande. Det kanske är så.
Men det måste ju vara oerhört mycket farligare att vara utan någon tro.
Vi vill förklara saker intellektuellt. Vi kan ordbajsa om hur vi mår, vilket resultat vårat psykiska mående ger för vårat fysiska. Vi kan med våran brillianta intelligens förstå människors oro och längtan, vi kan diagnosistera, vi kan tabellföra och kolla på statistik över panikångest eller sorg. Men kan vi längre känna någonting?
Det känslomässiga registret som finns i våra kroppar och själar behöver ej förklaras med ord. Men det behöver framförallt upplevas. Det är där vi har att lära.
Problemet är inte att vi är smarta. Det är bra att vi är smarta, Det är bra att vi kan ordsätta och intellektualisera allting, men det blir ett problem när vi inte vågar känna det vi känner. "Sorg är en bra känsla" kanske någon uttrycker men på insidan är det bara ett stort svart hål. När någon sen säger att de är kristna så undrar vi vad som är fel. Varför är de här människorna så rädda att de måste tro på någonting. Varför inte bara tro på sig själv?
Jag tror vi skräms. Vi skräms av de människor som har vågat säga att de tror. För det är i tron, i hoppet, och i kärleken som vi kan övervinna allting. De flesta människor har 'bara' hopp och kärlek. Med kärlek menar jag då att man hittat en människa att alliera sig med och skapat avkommor.
Jag hatar att jag förklarar mina barns dop eller mitt bröllop med att "Ja, jag vet inte om jag är troende direkt". Det är så patetiskt jävla fegt. Vad gör jag i kyrkan om jag inte är troende? Eller vad är det i att döpa och gifta sig som skrämmer mig så att jag måste ta ett steg ifrån det genom att intellektualisera.
Jag tror på att gud skrivit in sina barn i sin bok, och att han har gett änglar uppgiften att vaka över dem. Jag är helt övertygad om att när mina barn kom till världen så behövdes min tro. Det är helt orealistiskt även för en mattematiker att försöka förklara att Jag, Pappakim skulle kunna skapa något så vackert som Lave eller Mila helt själv. (eller ens med hjälp av min kära fru)
Jag tror.
Jag tror.
och
Jag tror att jag tänker fortsätta med det.
Så nu frågar jag alla som kallar sig ateister eller icke-troende , varför är ni så rädda att ni inte törs tro?
Sanningen är den att idag tycks vi skrämmas av religion, det var någon som tvekade att gå till öppna förskolan med sina barn (på kyrkis motsvarande) eftersom de inte höll med om de värderingar som lade grunden till skolan.
Religion skapar krig säger resterande. Det kanske är så.
Men det måste ju vara oerhört mycket farligare att vara utan någon tro.
Vi vill förklara saker intellektuellt. Vi kan ordbajsa om hur vi mår, vilket resultat vårat psykiska mående ger för vårat fysiska. Vi kan med våran brillianta intelligens förstå människors oro och längtan, vi kan diagnosistera, vi kan tabellföra och kolla på statistik över panikångest eller sorg. Men kan vi längre känna någonting?
Det känslomässiga registret som finns i våra kroppar och själar behöver ej förklaras med ord. Men det behöver framförallt upplevas. Det är där vi har att lära.
Problemet är inte att vi är smarta. Det är bra att vi är smarta, Det är bra att vi kan ordsätta och intellektualisera allting, men det blir ett problem när vi inte vågar känna det vi känner. "Sorg är en bra känsla" kanske någon uttrycker men på insidan är det bara ett stort svart hål. När någon sen säger att de är kristna så undrar vi vad som är fel. Varför är de här människorna så rädda att de måste tro på någonting. Varför inte bara tro på sig själv?
Jag tror vi skräms. Vi skräms av de människor som har vågat säga att de tror. För det är i tron, i hoppet, och i kärleken som vi kan övervinna allting. De flesta människor har 'bara' hopp och kärlek. Med kärlek menar jag då att man hittat en människa att alliera sig med och skapat avkommor.
Jag hatar att jag förklarar mina barns dop eller mitt bröllop med att "Ja, jag vet inte om jag är troende direkt". Det är så patetiskt jävla fegt. Vad gör jag i kyrkan om jag inte är troende? Eller vad är det i att döpa och gifta sig som skrämmer mig så att jag måste ta ett steg ifrån det genom att intellektualisera.
Jag tror på att gud skrivit in sina barn i sin bok, och att han har gett änglar uppgiften att vaka över dem. Jag är helt övertygad om att när mina barn kom till världen så behövdes min tro. Det är helt orealistiskt även för en mattematiker att försöka förklara att Jag, Pappakim skulle kunna skapa något så vackert som Lave eller Mila helt själv. (eller ens med hjälp av min kära fru)
Jag tror.
Jag tror.
och
Jag tror att jag tänker fortsätta med det.
Så nu frågar jag alla som kallar sig ateister eller icke-troende , varför är ni så rädda att ni inte törs tro?
Kommentarer
Trackback
