pappakim

Alla har väl hört om kvinnan som misstänks ha aborterat sina barn två gånger p.g.a att det var flickor. Tror ingen har missat det. Det blev panik i Sverige. Någon har aborterat ett barn på grund av kön.
Nu vill man ändra lagarna. Göra det omöjligt att abortera barnen på grund av kön  Ett förslag var att göra gränsen till v.12 och förlänga den till v.18 om man kontaktat socialstyrelsen.

Fördelen med att bo i Sverige, att ha valfriheten är uppenbar. Men med fördelar kommer ansvar, och vill man inte ta sitt ansvar så kan man slippa det. Ungefär som försäkringskassans VAB eller a-kassan eller vårat sociala skyddsnät. Man kan skita i att arbeta, eller ta ut VAB dagar när man själv är sjuk, eller supa och gå på socialbidrag. Man kan göra det. När man då förändrar lagarna så kommer det kanske drabba några av dessa "Systemutnyttjare" men det kommer alltid drabba massor av dem som behöver lagarna som skydd.

Att inse att man är gravid kan ta mer än halva gravidideten för vissa människor, så att veta redan v.12 om man kan behålla barnet eller inte tror jag att är jättesvårt. Dessutom ska man ha i åtanke att fostervattensprov görs vecka 14-15,s en tar det en vecka innan svaret kommer. Det skulle kunna vara i vecka 16 man vet om barnet eventuellt har några medicinska hinder att få ett liv. Att då få socialstyrelsen att genomföra en utredning och godkänna en abortering innan vecka 18 låter i mina öron orimligt.

Så innan man börjar titta på lagförändringar, paragrafjusteringar, samhällets ansvar så tycker jag man ska tänka på att det kommer drabba människor som behöver de lagarna och paragraferna. Sen att människor utnyttjar våra system, det torde inte vara någonting nytt för nån utav oss. Vi borde inte bli så extremt förvånade. Vi borde istället lägga tillbaka problematiken på kvinnan som aborterade sina två flickor. Det är hon som svikit systemet. Inte systemet som svikit henne.

Har ni hört historien om paret som varje morgon åt en frukostfralla tillsammans. Mannen han gav kvinnan toppen på mackan av hänsyn till henne; Den är ju godare. Kvinnan å andra sidan lät mannen få undersidan av hänsyn till mannen; Undersidan är ju godare.
Efter 20år under någonslags diskussion kom det fram att båda två hade "gett bort" den godare delen av smörgåsen till den andra av hänsyn. Nu gäller detta en frukostfralla, men sätt det i perspektiv så tror jag ni förstår vart jag vill komma.

Något som vi gör ofta är att vi 'tar hänsyn' till människor, men vi har ingen aning om vad det är för hänsyn människor behöver.
Ett praktexempel är när man just har fått barn. "Inte ska vi störa dem heller" Har ni frågat? Har ni frågat om de nyblivna föräldrarna vill bli störda eller inte, eller har ni bara tagit det för givet?
Andra scenarion kan vara när en närstående avlidit. "Inte ska vi ta upp det ämnet heller, det måste vara jättejobbigt" Medans sanningen kan vara att den här människan dör inuti i väntan på att någon vågar ställa frågorna. Hur är det egentligen?

Så jag tycker vi ska sluta fega. Ta hänsyn genom att ställa de raka frågorna. Det är riktig hänsyn och respekt!

Nu är jag upprörd igen. Jag hade lovat mig själv att inte välja att bli upprörd utan bara glädjas, men via ett föräldraforum finner jag otaliga "Tack Anna Wahlgren, du har räddat mitt liv" kommentarer, angående hennes bok att "Sova hela natten".

AnnaWahlgren menar att genom att ta upp sina barn som är ledsna och ska sova så bekräftar man deras rädsla istället för att hjälpa dem att sova. Hennes skuff-och-buff metod för att få barnen att sova har ni säkert hört eller läst eller t.om sett?
Lägg ungarna på magen och skuff/putta på dem så de kan slappna av och sova - MED AKTIVERAT ANDNINGSLARM
Barnet ska finna den trygga sömnen i sig själv - och inte i relation till de vuxnas närvaro.


Jag blir så ledsen att jag förintas litegrand innuti. Att vara småbarnsförälder är jobbigt mellan varven, tidvis t.om så jobbigt att man havererar mer eller mindre. Men jag tror det är så det är. Att då försöka göra de små bebisarna, de nyfödda så självständiga att det underlättar tror jag verkligen inte att är en lösning. Jag tror att fysisk närhet från vuxen är en nödvändighet för att utveckla sig själv som människa och person. Jag tror också att vi ska fortsätta ha fysisk närhet resten av livet, och att vara beroende av fysisk närhet är inget nederlag utan snarare en mänsklig ton, vi behöver varandra!

Varför ska man inte vänja sig med att ha nära och sunda relationer till vuxna och barn redan från start. Det handlar inte om att barnen ska sova i föräldrarnas säng i flera år, eller att de aldrig ska skaffa ett eget rum. Det handlar bara om att känslomässigt förbereda barnen för både att sova i egen säng och livet. Det måste finnas människor runt ikring våra barn som kommer att dyka upp och finnas där om vi behöver dem. Det måste inte vara så att vi klarar oss själva. Det är tamejfan våran skyldighet som människor och föräldrar att se till att barnen har närhet och trygghet, och att de som vuxna tar hjälp av sina medmänniskor så att de bibehåller det sociala nätverk som de behöver.

Att plocka upp ett barn som gråter handlar om bekräftelse. "Jag hör dig, Jag ser dig, Du existerar, och när Du gråter så kommer jag till dig. För du är viktig"

Skuffar eller Buffar ni mina ungar, när ni är barnvakter till dem, eller när ni är dagisfröknar till dem eller när ni är sjuksköterskor eller doktorer till dem, då kommer jag att skuffa och buffa er också. Bara så ni vet!

Första natten hemma. Mila vaknade 2 gånger men sov i övrigt bra. Jag har fått den gudomliga förmågan att stänga av ifall jag inte behövs, så Marit fick återberätta det för mig. Jag låg brevid Mila. Hon är så otroligt go. Jag har kommit fram till att det här med delfin-cd's för avslappning är överskattat. När man har en bebis brevid sig på sisådär 3-4 dagar gammal som snuttar på fingrarna, suckar och gnyr lite dåochdå. Då är det lätt att somna,  Jag lovar!

Fast den här gången var jag mer orolig över att rulla över henne. Mer orolig än när jag låg brevid Lave alltså. Fast jag låg brevid henne ändå. Jag har ju bestämt mig för att tro att jag inte kommer rulla över mina barn. Såså blev det.

Lave är så duktig, han kommer att bli världens bästa storebror. Han övar förfullt. När han höll henne på BB så gnydde Mila lite. Då sa Lave; "Du behöver inte vara ledsen, storebror är här"






Igår när vi kom hem parkerade jag bilen utanförhuset. Sen slog vädret om och bilen var helt igenfryst när jag kom ut på kvällen. Jag fick bara upp förardörren. Så vi fick starta bilen och gå in igen, vänta på att den skulle tina upp. Vi gick ut efter en 10-15minuter men den hade fortfarande inte tinat upp. Sanningen var den att jag glömt att låsa upp bilen, som jag insåg efter ett par minuters slitande och skuffande på dörrarna. Jag är nog väldigt under påverkan av alla lugnhetshormonsutsöndringar. Det torde stämma, för jag är på många sätt en jättebaby.

Gud vad jag har längtat! Om ni vill komma och hälsa på får ni ta med er mat förresten!

Idag är det hemvändardag. Det blir skönt.

Jag och Lave sov på soffan inatt. Vi behövde vara nära varandra. Lave har sån stenkoll att jag blir så otroligt motiverad till att vara en god människa.
"Ja just ja idag ska vi ju sätta i bilstolen" sa han 08:20. Hah, jag kunde inte annat än hålla med. Men den här bilstolen är lite annorlunda jämte de andra vi haft. Det är som ett befintligt underrede som ska monteras i bilen, sen "klickar" man ur stolen, och i den i barnvagnen igen. Ska bli intressant å se om det kommer underlätta någonting.

"Idag ska jag ha tröjan åt rätt håll Pappa" sa Lave. Jag tror jag ska se till att min dag inte blir bakochfram också.
Kan vara en bra grej att säga till sig själv på morgonen.




Vi hörs senare

Visst gör det ont när knoppar brister
varför skulle annars våren tveka?


Dra åt helvete mina vänner. Vilken fantastisk dag jag har haft idag. Började tidigt vid 07.00. Marit säger "det är nog bäst att du är hemma idag" Jag motsätter mig då värkarna funnits där ett tag. Men halv åtta, just innan jag skulle gå, får marit en värk som sätter fast henne vid köksbordet.
Jag inser fakta.

Vi biter ihop, pratar, packar väska. Lave får reda på att vi ska få bebis idag. Han säger

"åh, då får jag vara hos Nikolina. SOVA ÖVER HOS NIKOLINA"

å det fick han, han är där nu.

Vi åker in till 10.00. Marit ser stenhård ut, ser inte så speciellt tagen ut alls faktiskt. Ni vet när vi kommer sätter de oss i ett vilorum. "Det är lite dåligt med plats idag, verkar vara en riktig födelsedag" Visst säger jag. Tror däremot att det är dags att föda barn snart. Hon ler. Barnmorskan alltså. Hennes leende betyder ungefär "Hur många män tror du inte säger att det är dags snart, det är säkert ett helt dygn kvar" Jag låter mig inte provoceras. Hon säger "Ja, vi kan ju kolla hur öppen du är nu förvisso men annars kan vi ta det lite senare"
Du, Vi gör det nu tycker jag. Säger jag. Hon tittar. 8cm. 80procent. "Ursäkta mig jag ska bara fixa ett rum"
Nån fick åka hem.
De skurade intensivt.

Två timmar senare mötte fostervatten blod och sängen blev färgades rosa i ett "PLASK" och där var hon.
En kort sekund.
Det vackraste världen har sett.


Ärligt talat. Vi måste prata om Marit. För ni vet, när jag träffade Marit visste jag att jag älskade henne. När vi fick Lave förstod jag hur mycket, och nu. Det går inte att beskriva. Om jag säger att hon var jätteduktig tänker ni "Jamen så gulligt". Men ärligt talat. Bedövning? Lustgas på de sista krystvärkarna. Andningen.
Hon var helt fokuserad helatiden. Andningen. Fullt fokus. Hon hade bestämt sig för att föda barn. Jag har aldrig någonsin sett en kvinna kanalisera moder jords krafter på ett sånt sätt som Marit gjorde idag. Snacka om att leva med en fullständigt otrolig kvinna. Så stark. Så oslagbar. Jag var helt lugn, jag visste att det fanns ingen krystvärk eller huvudomfång som skulle stoppa henne. Hon hade bestämt sig.

Barnmorskorna höll med mig. "Ni kanske vill bli stamkunder?" - "Vi återkommer nog, men inte än"

Fantastiskt. Jag har spenderat en dag tillsammans med tre helt otroliga flickor idag.

Mila
Marit
och Nikolina

Jag vet inte. Men nu smärtar det här hemma. Dock bara litegrand. Hon dammsuger intensivt för att inte tappa bort värkarna på vägen.

Jag har ingenting att skriva.
Det finns en barnsång där de sjunger

"Valpen min tycker om att ha skoj
man får ha tålamod
oj oj oj"

Jag tror den som skrev den hade barn.

Nu ska jag gå å jobba på mitt tålamod, återkommer kanske senare mot kvällen

Enligt specialistmödravårdens egna beräkningar är det nu två dagar kvar tills nedkomst. Om man räknar med att Onsdagen startar 00.00 dvs.
Jag funderar hur det ska fungera på arbetet om det blir en situation där jag måste åka ifrån. Det kommer att bli jävligt spännande, ser faktiskt på ett sätt fram emot det också.
Ser mest fram emot att bebisen ska kika fram. Lave är också otålig.

Nicke frågade sin dotter, Smilla, när bebisen skulle komma.

"Om två veckor tror jag" sa hon.

Dumma ungar.

Ärligt talat, nu är det bara att ha tålamod. Detta är det jobbigaste. Förutom samlaget. Vore det inte för själva samlaget kunde ska jag skaffa hur många ungar som helst.

"Det finns en ålder då barn börjar bli mer självständiga, och då händer det ofta att vi vuxna blir trotsiga och svarar, "nej det kan du inte" eller "nej det får du inte" Jesper Juuls


Otroligt tänkvärda ord. Jag är beredd att hålla med rakt av. Vi måste ju verkligen ha ett namn för alla saker som inte tillhör det som vi trivs med och är normalt. Annars får vi panik. Vi behöver ordet trotsålder.

Vi behöver ordet kolik, Vet ni vad det betyder? "ett barn som gråter intensivt mer än tre dagar per vecka, i mer än tre timmar, under mer än tre veckor per månad utan till synes förklaring"
Men när vi får diagnosen lugnar vi ner oss. Tillståndet har ett namn. Sen att man behandlar ett sånt tillstånd med droppar för att minska fjärtarna i magen, det lugnar oss ännu mera. Vi försöker. Vi gör någonting.

Vi behöver en massa jävla resultatorienterade ting för att annars känner vi oss odugliga. Vi behöver veta att vi hela tiden aktivt gör någonting för att va

en bra vän
en bra älskare
en bra behandlingsassistent
en bra förälder

men i många av fallen, så är det precis det vi inte ska göra. vi kanske bara ska vara. vi kanske bara ska vara med helt och fullt och vara där. sitta där med våran bebis. vara med våra kvinnor och män. bara vara där med våra barn. finnas för våran vän.
det kanske låter absurdt men.
ibland krävs det att bara vara - men det är svårt. ojoj det är svårt.

Jag vet inte, mellan varven har jag inte så stor lust att vara pedagogisk. Ärligt talat. T.o.m kvinnorna själva ifrågasätter om de verkligen ska få bestämma över sina egna kroppar. Det är nästan så. "Man måste faktiskt tänka på hur jobbigt det var för mannen också". Klart att det är jobbigt men kan han inte tänka efter innan han befruktar någon. "Det finns kvinnor som lurar män att de äter p-piller men gör inte det". Det finns män som våldtar kvinnor. Sätt på en kondomjävel. Eller kramas istället. "Det finns faktiskt helgalna kvinnor som lurat honom att göra barn med han och sen ångrat sig". Verkar som en tjej att välja att skaffa barn med?

Det var ju verkligen jättesorgligt att han inte fick behålla sitt barn. Det är inte det att jag inte håller med om den saken. Det är bara det att så är det. Kvinnorna är dem som bestämmer vad de vill göra med sina egna kroppar. Precis som vi män gör.

Jag tror att det kommer ta lång tid innan vi verkligen förstår det här. Jag som väckt frågeställningen i mig själv har inte ens förstått det än. Ibland har jag svårt att agera schysst utifrån ett könsperspektiv mot min egen fru eller mamma eller syster. Inte för att jag är en ond jävel men för att jag är så indoktrinerad med att man gör så.

Att vara kvinna och knappt ha rätt att bestämma över sig själv är en sak. Sen blir man gravid. Då har man nästan gett bort all bestämmanderätt till allmänheten. Vad får man äta? Får man gå på systembolaget? Borde hon verkligen dansa? Får man göra en abort? Måste jag berätta för alla att jag gjort det? Är det synd?
Sanningen är den att graviditeten förvisso skapar mer ansvar för kvinnan, då hon måste sörja också för ett blivande barns hälsa. Men det ger inte omgivningen rätt att kommentera och ifrågasätta vad kvinnan gör. Sålänge som det inte är rakt av apgalet.
Och jag tänker såhär, Kan det ske för många aborter? Jag får en känsla av att om 20000 kvinnor per år önskar att göra en abort, så är det precis så många aborter som ska göras.

Sen kan man ju ifrågasätta om alla människor skulle ha rätten till att få ha barn - men det är en helt annan diskussion.

nej men nära inpå i alla fall. det börjar verkligen att dra ihop sig. jag menar, det är ingen disskussion om att jag älskar min hustru. hon är fantastisk. men man skulle väl kunna säga att hon haft det bättre. enklare.

kaffet är slut, mjölken är slut. posten blir kvar i postlådan. det är inte det att jag inte kan göra sånt, men om man kommer hem från jobbet och vill ha mjölk i kaffet. näe. hon orkade inte ta sig från vardagsrummet. hon är askgrå i ansiktet och rör sig exakt med samma rörelsemönster som en pingvin. vet ni?
men vet ni också att merparten av pingviner är monogama. så vi kan vara pingviner här. det får vara okej.

idag myntade jag de "tre gravidiska f:en"

fet med foglossningar och flytningar
 

Det är bara två veckor kvar. Det löser sig! Nu längtar jag verkligen efter den där ungen som är på insidan. Jag hoppas faktiskt att det är en flicka. Men det går likabra med en pojke. Det är bara det att vi skulle bli 3mot1 här hemma om vi fick en till grabb!
Sanningsenligt är det faktiskt mindre än två veckor kvar, jag inser det. Datumet är den 17e februari. Men jag gissar på 15e.

Vi får se om jag får rätt.

Jag läser aftonbladet.se igen. Wendela skriver att enligt nya siffror så väljer männen fortfarande yrken efter de traditionella könsrollerna. Fast kvinnorna har börjat att välja mer traditionellt "manliga yrkesplatser"

De funderar också på anledningen till varför detta sker.  För mig är det en no brainer.

Vad kännetecknar ett "kvinnligt yrke"?

• Låg lön
• Kommunalt eller landstingsdrivet med små eller inga resurser
• Låg utbildningsnivå

Det är inte så konstigt att man undviker yrken som tillhör den här kategorien, och nu har ÄNTLIGEN kvinnor också förstått detta.
Men egentligen är det så otroligt bakvänt. Vem vill man ge mest betalt? Den som lägger om golvet i köket eller den som tar hand om ens ungar?
Den som assisterar på ens ljumskbråcksoperation eller den som målar om fasaden hemma?

För mig är det solklart. Sålänge som man kopplar samman kvinnoyrken med lågavlönade yrken med enorm ansvarsbit så kommer folk att sluta vilja arbeta med dem. Jag hoppas också att detta kanske ökar trycket på anställningarna så att kanske lönerna ökar. För ärligt talat. Har ni testat att jobba inom äldreomsorgen eller barnomsorgen? Om ni inte har testat det så gör det i ett par veckor. Man ansvarar för andra människors liv och välbefinnande. För framtidens människors liv, eller för den generationen som byggt upp samhället. Vad får man som tack? Nästan en lön man kan överleva på och en dålig rygg i pensionspresent.

Den här problematiken med lågavlönade kvinnoyrken är ojämställd i sig. Men den leder också till att jämställdheten minskar eller försvinner på andra håll. Vem ska vara hemma med ungarna? Ofta är det mest logiskt att låta den som tjänar minst vara hemma, för då blir det mindre tryck på den redan så pressade ekonomin man har som småbarnsförälder. Och det i sig leder till att lönerna blir lägre för kvinnorna - de tar ut mer VAB, mer föräldrapenning. De är helt enkelt dyrare att anställa.

Förändring krävs. Vi män kan ju börja med att ta ut varenda jävla VAB dag som behövs i våra familjer. Men i slutändan behöver hela systemet förändras. Vi behöver kvinnor, systrar, mammor bland de som bestämmer. Vi behöver män, bröder, pappor som ställer sig upp och säger ifrån, som anställer kompetenta kvinnor till sina styrelser, som drar ner direktörslönerna till förmån för "kvinnolönerna". Det här är inte bara kvinnornas kamp. Det är definitivt våran också.




Skulle vara skönt att veta att en kvinna med den här typen av ansvar drog in åtminstonde så mycket pengar att de klarar sig.

Jag förlorade.

Den återkommande disskussionen om vagnar. Ska man ha en ny? En lätt begagnad? Eller ska man kanske ärva en vagnjävel av någon när släkting. Kanske se till att den är så gammal så att den blir cool igen.
Jag röstar alltid på allting utom en ny. Det är inte det att bebisen inte förtjänar en ny vagn, inte heller att frugan inte förtjänar att få sin vilja igenom. Men jag tycker helt enkelt att det är onödigt. Jag brukar säga till frugan att inte försöka vinna en argumentation gällande nyköp, för det fungerar helt enkelt inte.
"Det här hantaget är ergonomiskt, det gör att det blir lättare att..." Tyst! "Sen har den dessutom en liggdel som bara kostar 1500:- och den går att ta ur" Jasså, så det första priset var bara för ramen??? "Ärligt talat, det är mycket lättare att styra med en trehjulig vagn" Jamen det var ett bra argument, jag menar när du ska ut på flôttmyren hemma i byn och plocka möltbär så är det ju skönt att den går att styra lätt. Jätteskönt.

"Jamen jag vill verkligen ha den där vagnen" Ok. Lets do it.

Hon vill ha en ny vagn den här gången. Visst, vi försöker att skaffa en ny då helt enkelt. Jag har så svårt för alla dessa tomma argumentationer. Det finns (nästan) inga bra argument för att skaffa en ny vagn, jag har motargument för alltsammans.
Fast varför inte.
Så det blev en ny vagn denna gången. Frugan vann en jordskredsseger!

Jag vet vad ni tänker.
"Klart du inte bryr dig om en vagn om du inte ska köra den"
Jag kör den minst lika mycket, och jag kör dessutom rally me den!

Är det tanken? Så känns det ibland. Strävandet efter att hitta ett speciellt namn finns hos många föräldrar. Jag kanske inte ens har rätt att uttala mig i frågan med tanke på att våran heter Lave. Men vi hittade namnet i en namnbok, trodde inte att det var så ovanligt som det var. Men hursomhelst.  Karl-Kenji hette killen dom skrev om i aftonbladet. Jag säger inte att det är något fel med att hitta på ovanliga namn - frågan är bara vad motivet till det är.

Många gånger ser jag en strävan efter att ha speciella namn, speciella kläder, men när barnen börjar vara för annorlunda då behöver vi både diagnoser och ändran i uppfostran - så att ungarna blir som ungar ska vara.
Ibland skrämmer min son mig med att vara så stark och egen. Men jag försöker uppmuntra honom.
Jag träffade en bekant på stan, och vi var på jakt efter en toalett. Jag berättade för min bekant att vi måste hitta en toa, och min bekant föreslog att vi skulle fråga på fiket. Han ställde sig i kön.
Men det gjorde inte Lave. Han gick rakt fram till kassörskan (han är 3 år 3 månader då) och frågar "Kan vi få låna toaletten?"
"Den är där borta" säger kassörskan.
Lave vänder sig om.
"Den är där borta pappa"
Jag försökte avbryta honom "man får inte gå före i kön" fast jag hann inte. Det var tur. Man kanske inte får gå före i kön.
Men Lave kanske gör det endå.
När han behöver gå på toaletten.

Haft en fin dag idag. Ringde först jobbet och meddelade att jag kan ta på mig nått extraskift den här veckan. Jag har varit sjuk en hel vecka, kommer ju att tära på kassan förstås! Men å andra sidan är jag frisk nu! Det är skönt!

På BVC var det också tomt på personal. Så den barnmorska som jag skulle jobba med idag var sjuk, slutade med att jag höll föräldragruppen själv idag. Kändes helt okey. Mest tråkigt att barnmorskorna är sjuka, de är så trevliga!
Hade en jättefin grupp, det är så otroligt tillfredsställande att få möta människor som är så positiva. Visst finns det oro och ängslan, men det har inte tagit död på de här människorna. De ska snart bli föräldrar för första gången. De ska snart få möjligheten att lära känna en helt ny människa, och det syns på dem!

Hemma är det byggnationer igen. Håller på att utveckla min toamöbel, den har strax ett tillhörande skötbord.
Jag undrar om farsgubben tittar ner på mig från himmelen när jag snickrar. För jag har lärt mig av honom. Han var en fantastisk man på många sätt, men just snickningen var hans absoluta toppklass. Däremot var han ständigt förbannad när han jobbade.
Ja, som sagt. Jag har lärt mig av honom. Så Marit (som är min hjälpreda när jag sågar och skruvar) får höra ett och annat.
Fast hon skrattar åt mig.
För hon känner mig så väl att hon vet att det inte ens är någonting att diskutera.
Låt tjurig du, tjurgubbe, bara vi får vårat skötbord, säger hon. Flinande