pappakim

Det finns en rad olika sätt hur man kan välja att göra sitt föräldraskap. Jag har läst om Malin Wollin, hennes sätt är det gamla beryktade Martyrmammaskapet. Det hela bygger på några grundregler.


- Bebisen äger din kropp
- Du bör tycka att din kropp är ful och äckig, och samliv är en utopi för dig
- Om du får sova en natt för att bebisen sover gott så tänker du att imorgon blir det mycket värre
- Du blir arg för att andra människor har det lättsammare, älskar med varandra och äger sina egna kroppar
- När det uppdagas att en granne/kändis/kompis har det lättsammare än dig tänker du "vänta bara så ska ni få se"


I sista numret av aftonbladet skrev Wollin att man får acceptera att om man får barn äger bebisen ens kropp efter det.
Jag fattar inte hur man ens kan göra ett så idiotiskt uttalande. Mammans kropp måste alltid vara mammans kropp, att på något sätt mena att man ger bort kroppen till sin bebis innebär att man gör sig själv värdelös, kroppslös. Även om förstås en ammande bebis på många sätt kan kännas som den äger kroppen efter att den varit i magen sålänge, och ligger nära så ofta så är det bara dumt.
Dessutom kan papporna bära å snutta å gosa också när kroppen känns för intagen av bebin!

Fast att vara en martyrmamma innebär fler saker. Det innebär att man uttalat lever som att "nu har jag gett upp mitt liv för jag har fått barn". Man ber inte om hjälp, man knarkar på känslan av att inte räcka till och att vara övertrött.
För historiskt sett är det precis såsom kvinnor ska agera när de får barn - de ska dö.

Jag har flera kvinnor i min närhet som väntar på sitt första barn, och jag hoppas verkligen att de slipper bli martyrmammor.
Jag hoppas verkligen att de får vara varma, nervösa, halvtokiga, trygga, lyckliga mammor som kräver rätten till sin egen tid, sin egen kropp och sitt eget liv.
För det är såna mammor som blir vinnare. Och alla bebisar vill ha en mamma som är ett vinnande koncept, jag lovar!