pappakim

Är det tanken? Så känns det ibland. Strävandet efter att hitta ett speciellt namn finns hos många föräldrar. Jag kanske inte ens har rätt att uttala mig i frågan med tanke på att våran heter Lave. Men vi hittade namnet i en namnbok, trodde inte att det var så ovanligt som det var. Men hursomhelst.  Karl-Kenji hette killen dom skrev om i aftonbladet. Jag säger inte att det är något fel med att hitta på ovanliga namn - frågan är bara vad motivet till det är.

Många gånger ser jag en strävan efter att ha speciella namn, speciella kläder, men när barnen börjar vara för annorlunda då behöver vi både diagnoser och ändran i uppfostran - så att ungarna blir som ungar ska vara.
Ibland skrämmer min son mig med att vara så stark och egen. Men jag försöker uppmuntra honom.
Jag träffade en bekant på stan, och vi var på jakt efter en toalett. Jag berättade för min bekant att vi måste hitta en toa, och min bekant föreslog att vi skulle fråga på fiket. Han ställde sig i kön.
Men det gjorde inte Lave. Han gick rakt fram till kassörskan (han är 3 år 3 månader då) och frågar "Kan vi få låna toaletten?"
"Den är där borta" säger kassörskan.
Lave vänder sig om.
"Den är där borta pappa"
Jag försökte avbryta honom "man får inte gå före i kön" fast jag hann inte. Det var tur. Man kanske inte får gå före i kön.
Men Lave kanske gör det endå.
När han behöver gå på toaletten.