pappakim

Den frågeställningen hittade jag på aftonbladet.se. Det var tydligen så att en kvinna ställt frågan "Vad ska jag göra, han vill ha barn men jag vill inte". Detta ledde i sin tur till ohyggliga debatter och disskussioner.
Kvinnan i förhållandet som inte ville ha barn hade sagt det från början, och mannen hade tydligen hängt på men nu ändrat uppfattning, och via det mer eller mindre utsatt den här kvinnan för psykisk utpressning enligt skribenten

Det första jag ser är psykisk utpressning. Det är vad det kallas när en man försöker få en kvinna att välja att bli med barn trots att hon inte vill det. Jag undrar vad alla de 100-tusentals kvinnor som gör samma sak med deras män varje dag kallar det för. Kvinnlig list?

Med det utarbetat så vill jag återgå till frågeställningen. Barn eller inte - vems är valet? Hah, är det en person som kan göra det valet? Jag är oerhört tveksam. Dessutom ifrågasätter jag varför man ens skulle kunna tänka sig att göra barn med en människa som inte vill det - vilken typ av familjekonstulation kommer det att leda till? Att skaffa barn behöver förvisso inte vara ett medvetet val - det kan ju faktiskt också bara hända. Men att medvetet försöka göra barn med någon som inte är intresserad av detsamma är ju rent av idiotiskt. Om inte målsättningen nu är att vara ensamstående förälder efter ett tag.

Det kräver ingen som helst ansvarsförmåga att delta i ett samlag. Det är förvisso synd men så är det. Men har man tagit så stort ansvar att man berättat att man inte har för avsikt att skaffa barn så tycker jag att man ska respekteras i det valet - absolut. Men att göra ett försök till att ändra sin make eller makas uppfattning torde vara acceptabelt. Det skapar - om inte annat - lite rörelse i förhållandet. Och man kan säga nej fler gånger, det är helt okey.