pappakim

Jag har i veckan varit mycket i tankar kring ammande män, kvinnor som får tanka ur sina bröst för att männen ska kunna flaskmata varannan gång. Män som går upp samtidigt som kvinnorna på nätterna för att amma, och hela den här snurren. Par som delar arbetet - men inte tycks vara nöjda med resultatet.

Ärligt talat börjar jag att tröttna ur på detta. Poängen är fullständigt missad. Vi har någonstans på vägen insett att vi har haft en ojämn fördelning hemma - det är bra om det är sant, men vi har missuppfattat vad som är lösningen på att få känna sig i balans hemmavid.

Det är ABSOLUT inte en fråga om 50/50 arbetsfördelning. Det är ABSOLUT inte så vi löser problematiken eller problemställningen med att det fortfarande är kvinnorna som spenderar mest tid hemma. Eller som byter flest blöjor eller vad nu man är besviken över.

Problemet i sig är att vi inte teamar upp, vi är två individer som söker att få våra egna behov och mål tillfredsställda och emellan dessa två individer finns en bebis som också har behov. Att ha en mamma som har fungerande ammande bröst är väldigt fint, och något som vi inte ska ta ifrån våra barn. Inte fan ska mamman heller tanka ur hälften av mjölken för att göra det "rättvist" för pappan. Delaktighet kommer inte av antalet timmar nedlagda på en viss aktivitet, delaktighet kommer innifrån, och man känner om någon är delaktig eller inte. Det spelar ingen roll hurvida man gör hälften av arbetet, man kan fortfarande vara helt odelaktig i själva aktiviteten. Så att dela på arbetet löser inte problemet, problemet som egentligen det handlar om är att vi inte vill vara ensamma om att känna ansvar för våra barn. Vi vill ha stöd i våran oro, våran planering, våra tankar. Det är inte nödvändigt att någon delar på dem med mig. Men vi behöver känna att vi inte är ensamma.

Tror ni att barnen mår dåligt av att pappa oftast byter blöjor och mamma ofta fixar maten så har ni fel. Det kan vara så dag ut och dag in, och alla inblandade kan må hur bra som helst av det. Om någon däremot går runt med känslan att "om jag inte gör detta kommer det inte att bli av" så blir pressen helt annorlunda. Det är där den negativa ansvarsbiten kommer in. Våra barn ska ha två föräldrar som klarar av att sköta av dem, så att de överlever och utvecklas. Men vem som gör vad är mindre intressant. Och för oss föräldrar är det viktigaste att vi känner att faktiskt vi är två som delar på ansvaret. Har jag inte bytt blöjan så gör frugan det. Har jag inte gett henne mat så gör frugan det osv.

Det krävs däremot att vi vågar lära oss de sakerna vi är dåliga på. Det krävs också att vi vågar göra misstag och att vi vågar försöka igen. Framförallt krävs det dock att vi föräldrar samtalar med varandra, vi hittar ett språk med varandra som tillåter att vi är öppna med våra rädslor och våran oro. För det är i det öppna samtalet vi kan utvecklas. Inte genom att dela 50/50, inte genom att papporna ska amma, eller genom att båda föräldrarna är uppe hela natten och båda är lika dödströtta dagen efteråt - för det är mest rättvist då?!

Så nästa gång ni tänker "Nej fyfan, det är bara jag som gör det här, nu ska det upp ett schema på kylen så det blir ändring". Försök att ta ögonkontakt med eran partner. Berätta hur det känns. Berätta vad du vill förändra.
Hitta ett forum där ni kan använda varandra för att utveckla positivt föräldraskap.