pappakim

"Han är antingen en väluppfostrad hon-man som bär lyckoarmband och står redo att massera dina fötter i terapeutiska olkhor. Eller så är han en riktig han man, utan öron, med ett ego stort som Asien och karriärplaner som lämnar dig som funktionellt ensamstående mamma", skriver Anne Sophia Hermansen i Berlingske Tidende.

Finns det något mer osmakligt än dessa unga pojkar. På passet står det 37, de ser däremot ut som 22. Kommer man för nära ser de ut som 52. Fast det finns precis likadana kvinnor också. Som spenderat hela sina 2 andra decennium utomlands eller på gymmet, och återkommer tommare än vad de var när de åkte.
Onsdag Lördag Söndag befinner de sig på krogen. Alla dagar på gymmet. Ett arbete som ger ganska bra betalt, och en total oförmåga att binda sig. De är allt som andra människor kan önska sig, i alla fall utåt. Fantastiska att leka med barn, massage för den som är stel i nacken, lagar sagolika måltider och bjuder på helt rätt bio. Det är bara det att känslan hos dessa människor saknas. De fick full pott på testet angående hur man "hanterar en kvinna" och det är precis såsom det lever.
Men när det kommer till att vara och visa genuina känslor och känsloutspel så försvinner dessa män. Varför? För att om man är väluppfostrad och har lärt sig hur det ska kännas och vara så kan det aldrig bli riktigt genuint.

Dessa eviga småpojkar är ett resultat av våran överdrivna önskan att göra barn till precis exakt de vi vill att de ska vara. De barnen som inte lyckas leva upp till detta blir miserabla. Kanske hittar vi dem på något behandlingshem eller fängelse framöver, misslyckade. Och de barn som 'lyckas' blir lika miserabla de också. För utrymmet i deras barndom för att hitta sina egna önskningar och känslor fanns inte. De blev berömda när de skrev bokstäver rätt, eller när de gjort sina sysslor bra, de blev berömda när de log brett på fotografier. Men det var ingen som mötte dem i sina rätta känsloutspel. Ingen vuxen som stod brevid och uppskattade barnets gråt eller aggressiva utbrott (Som egentligen kom på helt rätt ställe). Barnen lärde sig att vara duktiga så att de skulle passa de vuxna, och här har vi resultatet.

Klart att det finns otalet människor som föredrar att leva själva. Det finns människor som gjort högskoleprovet fler gånger än de haft kontakt med sin egen sorg eller längtan. Klart som fan att man föredrar att dra sig undan när det börjar hetta till.
Klart som fan att man inte vill ha barn, eller hellre går ut på en lördagskväll än stannar hemma.
För efter 30 år kan det vara ganska överväldigande att stanna upp och börja titta på sin sorg eller längtan eller sina drömmar. Då är det nog bättre att bara köra på.

Det finns många såna här "30åriga småpojkar" som skaffat sig fru och barn också. För att ha barn och vara gift är mätbart. Det ser bra ut att delta i ett förhållande och det är ett visst antal poäng i "lyckasskalan".

Jag måste påminna mig själv om detta varje dag. "Snygg bokstav Lave" är inget beröm som kommer göra Lave till en tryggare människa - det gör han bättre att skriva. Medans "Jag känner att du är ledsen, vi sätter oss en stund och är ledsna tillsammans" helt plötsligt bekräftar hela hans väsen. Behöver öva massvis på det.



______________________________________
Dagens barnkonversation
Lave: Oj, Mila spydde hämta nått att torka med..
Tystnad
Lave: Ingen fara, hon åt upp det igen!