pappakim

Det pågår en kamp i sandlådan utanför huset där jag bor. Det är en ständig kamp som tar sig många ansikten.
Ibland kastar barnen sand och föräldrara ingriper, ibland brottas dem, ibland sticker någons unge iväg med ett ivrigt glatt flin över ansiktet. Men det är ständigt eller oftast en förälder där, med en inte lika glad min, men med samma kamparvilja.
Önskan att få någonslags kontroll över ungarna. Jag är där också.

Men de lite större barnen har också en kamp individuellt. Vem bestämmer i sandlådan när föräldrarna är borta? Hur mycket påverkas barnen av de andra barnen som bestämmer eller har åsikter?
Jag tror att det är i de här lägena som barnen har mest att lära - men det är så oerhört svårt att följa upp vad som händer då. För sålänge som en vuxen är närvarade finns tryggheten där, finns vetskapen om att man är uppbackad. Men hur agerar man utan den?

Jag kan tänka mig tusentals scenarior som vi inte kan rädda våra barn undan, så är det då dumt att från början ge dem denna utmaning? Är det rent av befängt att ens låta dem försöka.

Jag kan komma på tusentals situationer när jag önskar att jag kunde vara närvarande för mina barn. Främst i tonåren men också nu. Hur lär vi våra barn att säga nej till droger, jag menar ett genuint nej, inte att de säger nej för att annars får de inga pengar när de blir arton? Hur lär jag min lilla tjej att vara den som äger sin kropp och själ, och att vara stark även när ja inte är där?

Det är en riktigt skrämmande tanke. Man får låta Alfselius vara lite av en guide här tror jag.
"Låt den du älskar få pröva sina vingar, en dag så flyger din älskade rätt"

YUK. Orkar inte ens tänka på tonåren.