pappakim

"Det börjar bli dags att skriva över dina dagar på mig älskling"  sa Marit häromkvällen. Hon pratade förstås om föräldraledighetsdagarna, och hennes andel dagar börjar ta slut. Vi har aldrig haft någon riktig dialog beträffande hur föräldradagarna skulle fördelas, främst med tanke på att jag just fått mitt nya arbete i samband med att Mila föddes, men jag blev lite irriterad av självklarheten i "skriva över dagarna" så jag sa, nej nu ska du arbeta och jag ska vara hemma. Det var mest skämtsamt men det skakade om lite.

Så vi insåg båda två att vi bara tagit saker för givet, dvs följt det "genetiska arvet" och gjort en massa antaganden. Den här situationen gjorde i allafall att jag började räkna på det, hur skulle det fungera rent ekonomiskt osv, det skulle gå insåg jag.

Jag inser också att jag har en liten liten tösabit som utan tvekan behöver få vara hemma med sin pappa och se att pappor är kung att vara hemma med, att mammor inte måste vara hemma och att vi lever på 2000-talet.
Så det blev så. Herrejesus. Vi har bestämt oss för att jag ska vara hemma ett halvår från December. Snacka om att bli tvungen att ställa om. Marit får ut i världen och tjäna våra pengar, och jag planerar att lära mig hur tvättmaskinen fungerar (Jag har fortfarande inte kört en tvätt sen vi flyttade ihop). Allt annat har jag redan i ryggmärgen.

Dessutom får vi casha in en jämnställdhetsbonus från försäkringskassan då jag tar ut lika många dagar som morsan, wAzzzzzzap. Pappakim kliver in på 2000-talet med stormsteg. Jag oroar mig mest för hur det ska kännas att inte _arbeta_ i den bemärkelsen som min far menade arbete. Å andra sidan gills inte det jobb jag har som riktigt arbete heller, så det kommer nog att gå jättebra.

Så vem ska luncha och fika och bada och leka och promenera med mig i vinter?