pappakim

Jag har sen ett par dagar tillbaka varit på jakt efter en volymknapp till min yngsta unge. Mila har kommit på det som Lave aldrig kom på - säkert också för att han inte behövde.
Hon skriker. Inte hysteriskt, inte heller av att hon är ledsen. Hon skriker bara hysteriskt högt. Precis den tonen som krävs för att få allas uppmärksamhet (vare sig man vill eller inte).

Lave han var först. Han delade uppmärksamheten med idol under den tiden på året, i övrigt hade inte han någonting eller någon annan person att oroa sig för skulle stjäla hans show. Det blev tydligt.
Nu ska vi göra samma med andra barnet. Jag älskar människor som säger att de uppfostrat barnen på samma sätt.
Det är omöjligt. Det ena barnet var centrum i världen. Mila hon är centrum med vissa undantag. T.ex sin storebror, och också idol förstås. Sen måste man förvärvsarbeta ibland också för att ha råd att finansiera hushållet. Ja ni förstår.

Mila har dessutom insett vikten av att utmärka sig redan, så hon kan säga pappa. Japp, jag vet. Jag är totalt i underläge. Hur jobbigt det än är så kan hon säga "Da-Da" när jag ber henne säga pappa. Och säger jag "Var e lampan då Milis" så säger hon "Dah" och tittar på lampan. Fantastiska varelse.

Jag blir förbannad ibland när hon skriker. Jag har t.ex testat att skrika tillbaka med varierande resultat (läs utan resultat) men ingenting tycks tysta henne. Då kollar jag på henne igen.
En liten liten tjej med jätteknubb och regält mörkt hår, bruna smarta ögon. Och ingenting tycks tysta henne.
Så leker jag med tanken litegrand. En tjej som inte går att tysta. Jag tror att det är precis en sån som jag önskat mig.
I'll keep her that way!

(En diskant hade dock inte varit fel, bara för att minska smärtan)