Ensam eller själv?
Bon Jovi sjunger, "Tonight i wont be alone, but you know that dont mean im not lonely"
Jag har under en lång period, flera år faktiskt, frågat människor vad de menar när de säger att de är ensamma. Mest för att ifrågasätta ordvalet men också för att särställa de två olika orden.
Att vara ensam, det är inte samma sak som att vara själv, och är man själv behöver man absolut inte vara ensam.
Jag antar att det handlar om hur man upplever det. Upplever man det som att man är ensam i världen. Man kanske inte har någon att vända sig till, någon som skulle komma med filmjölk om man blev sjuk, eller någon som skulle vända om ifall det krävdes. Då är man i ordets bemärkelse ensam, och det är något jag absolut inte skulle kunna tänka mig att vara. Jag skulle gå under på ett par timmar i ensamhet.
Så är du egentligen ensam, eller är du bara själv?
Just nu är jag själv hemma, barnen sover visserligen. Men jag skulle kunna varit ensam här fastän hela huset är fullt i folk, och det är det som är skillnaden.
Två andra ord som jag också tänkt på, förresten tycker jag att vilka ord man använder är viktigt, jag tror att om man använder vissa ord tillräckligt mycket kan viss sanning komma ur dem. Att sakna någon. Jämfört med att längta efter någon.
Det är många som säger "Jag saknar min familj" och då undrar jag om det är rätt ordval. Att sakna sin familj torde vara att inte ens ha en familj, om vi återgår till skillnaden mellan ensam eller själv igen, så kanske "jag längtar efter min familj" är ett bättre språk.
Förstå mig rätt, det handlar inte om att det är grammatiskt rätt. Men att säga "Jag är så ensam, jag saknar min fru"
jämfört med att säga "Jag är själv, och jag längtar efter min fru" är totalt två olika saker. Det sänder två helt olika budskap och det finns en mycket mer negativ klang i ett av uttrycken.
Jag är helt säker på att ordet har en viss makt, så var försiktig med det tycker jag!
Nu ska jag krypa till kojs
Själv!
Jag har under en lång period, flera år faktiskt, frågat människor vad de menar när de säger att de är ensamma. Mest för att ifrågasätta ordvalet men också för att särställa de två olika orden.
Att vara ensam, det är inte samma sak som att vara själv, och är man själv behöver man absolut inte vara ensam.
Jag antar att det handlar om hur man upplever det. Upplever man det som att man är ensam i världen. Man kanske inte har någon att vända sig till, någon som skulle komma med filmjölk om man blev sjuk, eller någon som skulle vända om ifall det krävdes. Då är man i ordets bemärkelse ensam, och det är något jag absolut inte skulle kunna tänka mig att vara. Jag skulle gå under på ett par timmar i ensamhet.
Så är du egentligen ensam, eller är du bara själv?
Just nu är jag själv hemma, barnen sover visserligen. Men jag skulle kunna varit ensam här fastän hela huset är fullt i folk, och det är det som är skillnaden.
Två andra ord som jag också tänkt på, förresten tycker jag att vilka ord man använder är viktigt, jag tror att om man använder vissa ord tillräckligt mycket kan viss sanning komma ur dem. Att sakna någon. Jämfört med att längta efter någon.
Det är många som säger "Jag saknar min familj" och då undrar jag om det är rätt ordval. Att sakna sin familj torde vara att inte ens ha en familj, om vi återgår till skillnaden mellan ensam eller själv igen, så kanske "jag längtar efter min familj" är ett bättre språk.
Förstå mig rätt, det handlar inte om att det är grammatiskt rätt. Men att säga "Jag är så ensam, jag saknar min fru"
jämfört med att säga "Jag är själv, och jag längtar efter min fru" är totalt två olika saker. Det sänder två helt olika budskap och det finns en mycket mer negativ klang i ett av uttrycken.
Jag är helt säker på att ordet har en viss makt, så var försiktig med det tycker jag!
Nu ska jag krypa till kojs
Själv!
Kommentarer
Trackback
