pappakim

Att be en annan människa om hjälp, eller stöd. Att önska att någonannan ska kliva in och vara till hjälp för ett litet litet slag. Att våga be och ta emot stöd. Jättesvårt? Det verkar så. Jag pratar mycket om den historiska biten av vårat sociala liv. Det var inte så längesen vi hade stora familjer, alla bodde tillsammans, kanske flera generationer och det var en självklarhet att man hjälpte varandra. Tog över där de andra inte orkade. Vi var familjer, Familjerna var våran enhet. Våran grund.

Det är långt ifrån så idag. Att inte klara allting själv är mer eller mindre ett misslyckande. Om man behöver be om hjälp så har man inte planerat saker och ting riktigt, för tänk om den här personen som hjälpte dig inte kunnat, då hade det inte gått bra, alltså är du alldeles för positiv i din planerning.
Vi är individualister.
Det går också. Sålänge som vi inte gör några stora förändringar klarar vi oss helt själva - vilket egentligen är ganska tråkigt. Men behöver vi flytta, bygga, kanske skaffar vi barn, kanske en avancerad hobby, då behöver vi vara fler!

Jag skulle nog önska att vi tog mer hand om varandra, att det inte svider om man skottar tre decimeter över till grannens tomt - för man vet att han skottar tillbaka. Att man inte känner sig helt ensam när man är hemma med ungarna och behöver gå å skita. Jag tror att det är en lång väg dit, men jag är helt säker på att vi måste sluta tänka så otroligt invididuellt. Vi är ju en del av guds stora familj, som dom sjunger i "We are the world". Det kanske låter fånigt för er.
För mig låter det jävligt mysigt.



Mila tar stöd!