Förlåtandet
Mila har ont i tänderna, eller, det är våran analys, vi har ingen aning, Men hon vaknar och hon tjurkar och hon blir nöjd om hon får aktivera sig. Det känns som att hon är frustrerad. Lixom, behöver göra nått kan inte bara ligga där och jävlas. Jag tror det är tänderna, hon har fem stycken, varav två är godkända "fullt utkomna" tänder.
Jag tänkte på det nu när jag var påväg till sängs. Vilken annan relation har man i livet när man är så genuint förlåtande?
Om ens sambo eller flickvän skulle krångla, förstöra en halv film, grina utan att säga varför, och halvstöra även efter filmen. Skulle det vara lugnt då? "Äsch släpper det utan diskussion".
Aldrig.
Jag menar, relationen man har till sina egna barn gör en också förbannad. Eller jag kan bara prata för mig själv, men jag blir så förbannad att jag överväger diverse aktiviteter som att t.ex kasta mig själv ut för fönstret av frustration ibland, men det gör jag förstås inte. Sen kommer det ett litet leende, en liten minigrej, som att Mila förstår att jag tycker hon är knasig, eller att hon ger mig hennes napp, eller nått sånt.
Då är det helt glömt allt annat jobbiga bökiga knökiga. ALLT. Det är inte sådär glömt som när man bråkat med någon vuxen medmänniska som verkligen gjort en förbannad, sen säger man "nej nu lägger vi det här åt sidan" och innerst inne tänker man att man aldrig ska bjuda den där jäveln på något mer. Det är glömt på riktigt. Det upphör att existera.
Allt det goda däremot, det kan man frodas i, återberätta tusentalsgånger och skryta om, skriva på facebook, berätta för alla släktingar.
Det är bara att inse att barn tar fram det bästa ur oss om vi bara vågar ta det till oss.
Jag älskar barn!
