Enligt en brittisk studie: Barn som får sagor lästa för sig blir smartare än andra barn. Det går inte att ersätta med teve eller att spela en ljudbok, det är interaktionen mellan sagoläsandet och barnet som skapar intelligensen. Man kan få barn som är flera månader före i utvecklingen redan vid fem års ålder genom att läsa för dom.
Nu kommer flertalet att börja läsa för sina barn (igen) eller börja läsa överhuvudtaget. Men jag ser studien som en lögn men också som helt jävla ointressant.
Vem fan vill ha smarta barn? Är smarta barn lyckligare? Jag vill bara ha lyckliga barn. Barn som tycker om sig själva, och barn som tycker om att få leva. Det är det enda jag önskar mina barn. Vill dom bli brandmän, sticka tubsockor, vika ut sig i playboy, dansa samba, gifta sig med nån av samma kön, flytta till england(vore iofs lite jobbigt) men det var fullständigt skitsamma. Bara dom mår OK och tycker att livet är ett schysst ställe att spendera sin tid på.
Att vara ointelligent spelar heller ingen roll. Det är den känslomässiga intelligensen som ändå spelar någon roll i slutändan. DET ÄR INGEN KLYSCHA att det är på insidan vi människor blir människor och det är på insidan som vi verkligen avgör hur bra vårat liv är. Det är fakta.
Sen tror jag säkerligen att man blir smartare av att ha föräldrar som tycker om att umgås med en jämfört med att ha föräldrar som inte har tid med det. För mig blir det en självklarhet. Klart vi ska vara med våra barn, jag läser dock inga sagor alls. Jag berättar istället. Vi har en historia som handlar om Torsten. "Långt upp i berget, bakom skogen, i ett rött hus med vita knutar, där bor en man, som heter Torsten"
Sen handlar sagorna om allting från råttätna elskåp till plogbilsreparationer. Undrar om Lave blir smart av det?
Sluta att motivera föräldraskap och vuxenskap, även om det också kan vara trevligt så ska den riktiga motivationen komma från hjärtat.
Varför berättar du sagor för dina barn?
Det känns så bra.
