pappakim

När jag har diskussionsgrupper angående balansen i våra 2000-tals

förhållanden, vi kan kalla det jämställdhet, så märks det hur

starkt den här frågan faktiskt påverkar oss allihoppa. Det väcker mycket

känslor.

En av mina grundpelare, eller en av de grundpelare som jag _tror_ man

behöver genomgå för att skapa en förändring är att erkänna hur

situationen är just nu. Ungefär som i AA. Första steget är att förstå att

man behöver hjälp eller nått.

Jag brukar ta fram arketyperna av män och kvinnor, men det har hänt något

ganska fantastiskt när man gör det. Folk vill inte kännas vid

arketyperna. Ingen vill säga att männen tjänar pengar och att kvinnorna

ammar. "Det måste faktiskt inte vara så" Jag håller förvisso med, men att

inte ens vilja kännas vid arketyperna torde generera bättre statistik än

att 27procent av alla föräldradagar tas ut av männen, och att

det inte finns någon del av livet som männen jobbar så mycket som när

barnen är små.

Det är inte bara arketyper eller fördomar. Det är faktiskt fakta också.

Det är jättebra om det inte gäller er - men om det nu inte gäller er då

borde det inte vara så svårt att prata om, eller?

Efter ett visst lirkande, och efter att jag sagt att jag inte tycker att

arketyperna är speciellt bra, kan jag däremot få fram urtyperna för

kvinnorna och samma för männen. Utifrån det kan vi förändra.

Vill vi inte att gubben ska vara borta hela veckorna och komma hem på

helgen och då kanske vara helt slutkörd, medans mamman är hemma hela

veckorna och blir lika slutkörd. Vill vi inte att mamma är den enda som

kan tolka nyanserna i gråt, eller pappan den enda som vet vad som händer

utanför dörren. Vill vi inte ha det så? Okej. Erkänn hur ni har det till

att börja med, sen är det dags för förändring.

"Det är ju lätt att säga, men Håkan han jobbar på banken så det är inte

så bara att lägga ner det, och jag har ju ändå inget arbete och jag vet

inte om jag törs ge mig ut i arbetslivet"

Vafan är det för konstig relation vi har till våra arbeten? Jag menar jag

älskar mitt arbete, jag älskar båda mina arbeten, men inte fan älskar jag

dem mer än vad jag älskar mina barn. Sätt det i lite perspektiv, kanske

är fattigdom något som bara handlar om pengar, medans att få vara med

sina barn gör dig till en riktigt rik person.

Jag äcklas ibland av hur vi pratar om våra arbeten som om det är arbetena

som gör oss till de personer vi är idag. Alltså. "Hej, vem är du?" "Kim,

pappagruppsledare och behandlingsassistent"

Det är ju det jag är när jag inte är Kim i mitt yttersta. Att jag har två

skitsnygga ungar, en pingla till fru, att jag skiter länge, att jag

börjar och slutar dagen med en prilla, att jag älskar att dansa i

kalsongerna, att jag hatar kläder. Det torde vara en mycket mer

intressant och relevant beskrivning av mig än att beskriva mig som om jag

vore en förlängning av mitt arbete.

Nej, jag tänker släppa det. Jag är Kim, Och Kim kanske har ett arbete,

men jag ÄR inte mitt arbete. Jag är så mycket mer.

Och alla ni som inte ens vill PRATA om att män jobbar och kvinnor är

hemma. Tror ni att man startar en förändring med att ljuga? Glöm det,

lägg det åt sidan totalt. Förstå att vi fortfarande lever i ett samhälle

som inte alls är jämställt på många plan - men ta inte till er den

informationen av bitterhet, förstå det bara.

Sen kan vi förändra hemma i våra familjer - om vi vill.

När jag har diskussionsgrupper angående balansen i våra 2000-tals förhållanden, vi kan kalla det jämställdhet, så märks det hur starkt den här frågan faktiskt påverkar oss allihoppa. Det väcker mycket känslor.

En av mina grundpelare, eller en av de grundpelare som jag _tror_ man behöver genomgå för att skapa en förändring är att erkänna hur situationen är just nu. Ungefär som i AA. Första steget är att förstå att man behöver hjälp eller nått.

Jag brukar ta fram arketyperna av män och kvinnor, men det har hänt något ganska fantastiskt när man gör det. Folk vill inte kännas vid arketyperna. Ingen vill säga att männen tjänar pengar och att kvinnorna ammar. "Det måste faktiskt inte vara så" Jag håller förvisso med, men att inte ens vilja kännas vid arketyperna torde generera bättre statistik än att 27procent av alla föräldradagar tas ut av männen, och att det inte finns någon del av livet som männen jobbar så mycket som när barnen är små.

Det är inte bara arketyper eller fördomar. Det är faktiskt fakta också. Det är jättebra om det inte gäller er - men om det nu inte gäller er då borde det inte vara så svårt att prata om, eller?

Efter ett visst lirkande, och efter att jag sagt att jag inte tycker att arketyperna är speciellt bra, kan jag däremot få fram urtyperna för kvinnorna och samma för männen. Utifrån det kan vi förändra. Vill vi inte att gubben ska vara borta hela veckorna och komma hem på helgen och då kanske vara helt slutkörd, medans mamman är hemma hela veckorna och blir lika slutkörd. Vill vi inte att mamma är den enda som kan tolka nyanserna i gråt, eller pappan den enda som vet vad som händer utanför dörren. Vill vi inte ha det så? Okej. Erkänn hur ni har det till

att börja med, sen är det dags för förändring.

"Det är ju lätt att säga, men Håkan han jobbar på banken så det är inte så bara att lägga ner det, och jag har ju ändå inget arbete och jag vet inte om jag törs ge mig ut i arbetslivet" Vafan är det för konstig relation vi har till våra arbeten? Jag menar jag älskar mitt arbete, jag älskar båda mina arbeten, men inte fan älskar jag dem mer än vad jag älskar mina barn. Sätt det i lite perspektiv, kanske är fattigdom något som bara handlar om pengar, medans att få vara med sina barn gör dig till en riktigt rik person.

Jag äcklas ibland av hur vi pratar om våra arbeten som om det är arbetena som gör oss till de personer vi är idag. Alltså. "Hej, vem är du?" "Kim, pappagruppsledare och behandlingsassistent" Det är ju det jag är när jag inte är Kim i mitt yttersta. Att jag har två skitsnygga ungar, en pingla till fru, att jag skiter länge, att jag börjar och slutar dagen med en prilla, att jag älskar att dansa i kalsongerna, att jag hatar kläder. Det torde vara en mycket mer

intressant och relevant beskrivning av mig än att beskriva mig som om jag vore en förlängning av mitt arbete.

Nej, jag tänker släppa det. Jag är Kim, Och Kim kanske har ett arbete, men jag ÄR inte mitt arbete.

Jag är så mycket mer.

Och alla ni som inte ens vill PRATA om att män jobbar och kvinnor är hemma. Tror ni att man startar en förändring med att ljuga? Glöm det, lägg det åt sidan totalt. Förstå att vi fortfarande lever i ett samhälle

som inte alls är jämställt på många plan - men ta inte till er den informationen av bitterhet, förstå det bara.

Sen kan vi förändra hemma i våra familjer - om vi vill.