pappakim

Idag hade jag en fantastisk föräldragrupp. Det är med stor tacksamhet som jag möter de människorna som jag får möta. Just påväg in i föräldrarollen. Förlossnigen, Att bli Mamma och Pappa. Helt fantastiskt.

Ídag vill jag prata om Astrid Lindgren. Jag brukar använda mig av ett av hennes citat när jag avslutar mina föräldraträffar. Hon sa; "Dränk barnen i kärlek så kommer folkvettet av sig själv" Jag brukar alltid ge det till mina grupper. Just för att det är så fantastiskt vackert. Helt sagolikt. Sanningen är kanske med viss modifikation, om man inte som jag tycker att gränser är kärlek.

Det finns de föräldrar som tror att man genom att gränssätta sina barn, tar av dem deras frihet. Vilket jag fullständigt motsätter mig. Jag vet inte säkert varför jag tänkt mycket på det här med gränser. Kanske beror det på mitt arbete, där vi arbetar mycket med gränssättning till barnen, eller så beror det på mitt liv. Hursomhelst måste jag prata lite mer om det.

När man säger till ett barn, "Du får inte gå längre än till vägkanten" kommer ungen att ifrågasätta andledningen. Man kan ge den också, men själva föräldrarbetet kommer kanske inte riktigt förrän den dagen ungen tar sitt första steg förbi gränsen, med en fot trevande över vägkanten. När man då som vuxen eller förälder gårefter sitt barn, och säger återigen "Du får inte gå över vägkanten" så är det huvudsakliga man gör inte att begränsa barnens frihet utan skapar ett förtroende. Barn kan inte bestämma över sig själva, och barn förtjänar vuxna männikor i deras närhet som säger stop där det ska vara stop.

Vissa fighter kanske man inte orkar hantera eller ta just för stunden, men då kan man inte heller säga "Gå inte längre än till vägkanten". För det viktigaste av allt är att barnen känner att när de är påväg att kliva över en gräns. När de är påväg at göra någonting som inte är juste eller lämpligt för dem.
Då kommer vi vuxna in, och vi säger stop. För barn förtjänar vuxna i sin närhet som säger stop där det ska vara stop.