pappakim

Vi hamnade på ämnet i senaste föräldragruppen. Samtal om hur många resonerar kring barnafödande. "Man kan inte veta säkert, det bästa är att inte köpa någonting. För det blir så jobbigt om barnet inte skulle komma" Alla har inte det resonemanget, men det finns där någonstans inom oss alla. Man ska inte tro för mycket, inte hoppas för mycket. Det är riskabelt.

När jag tänker på hur vi resonerar, ta inte ut segern i förskott, så blir jag lite frustrerad. För när väl segern kommer vågar vi inte heller jubla. Vi har lärt oss att man ska hålla låg profil. Inte tro för mycket. Sen om grannarna har en fejd eller om ett företag går ikull eller om grannfrun pippar med någon hon inte borde, då vågar vi prata. Då har vi åsikter. Då tar vi ut förlusten långt i förväg.

Jag tror det gör oss till lite mer låga, lite mer ledsna, lite mer bedrövade människor än vad vi skulle kunna vara.
Tänk er att ni börjar på gymet. Ni säger "Jag hoppas att jag går ner 10kg, men bara jag inte går upp vikt är jag väl glad"
Vågat!
Men häv ur er något i stil med, "Jag kommer gå ner 10kg, sen tror jag att jag byter kärring för jag är så trött på henne" Efter det vet jag inte, då kanske ni tränare har nått förslag?"
Det finns inte på kartan. Man får inte anta att man kommer att lyckas, man får hoppas bara man är införstådd med att det faktiskt troligen kan misslyckas då också.

Vi hade ett utbildningsvarsel på jobbet. Det var hemskt för de inblandade, men poängen var att de med "sämst" utbildning kontra tid anställd skulle gå först. På pappret visste jag att jag var säker. Ändå spenderade jag säkerligen fyra veckor planerande vad jag skulle göra när jag fick sparken, och hur jag skulle hantera det rent känslomässigt.
"Det kallas självbevarelsedrift" finns det någon där ute som skulle säga.

Det kallas självbedrövelsedrift säger jag.
Dags att ta ut segern i förskott!