pappakim

Jag kommer just från en föräldragrupp. Träffar pappor och mammor som just ska bli förstagångsföräldrar. Det är ett otroligt stimulerande arbete och jag är evigt tacksam för att få delta, men efteråt får jag alltid ett par tre funderingar. Den här gången tänker jag på tiden just när bebisen har kommit och hur viktig den är. Många pappor planerar att vara hemma efter ett år, eller kanske efter två år eller att använda sin tid för att vid ett senare skede i livet ta ut den. Det viktigaste är att få vara med sin pappa, och jag tycker det är toppen om man väljer att vara med sina barn, men jag tror att den första tiden är mycket viktigare än man kan ana. Just den här krångeltiden, att få delta i allting. Blöjbyte, bebisbad, grinande ungar om nätterna och nöjda bebisar på golvet.
Jag ser det som en investering, kanske en möjlighet att få kliva rakt in i den relationen som man ska ha och vårda i många decennium framöver. När man inte kliver in från start så blir man snart frånåkt - Om man har en mamma som är hemma hela tiden så är det hon som kommer att förstå bebisens behov, bebisens rop och bebisens önskan. Hon kommer vara den som kan trösta bebisen och den som kan byta blöjor snabbt, känna rätt temperatur på vällingen eller veta hur mycket mat som behövs för att man ska bli mätt. Helt plötsligt står man där, och vet eller förstår ingenting.
 Då blir det genast mycket tuffare att komma tillbaka, att få en chans igen får man självklart, och det är aldrig för sent att börja, men jag tänker att om man redan från start spenderar sin tid, så är man med i matchen från scratch, och då blir det helt annorlunda!