pappakim

jag skulle precis kasta mig i sängen när jag av någon andledning kom att läsa artikeln i DN "Ni män borde skratta åt oss kvinnor" där Nour El-Refei ivrigt beskriver offerskapet i att ha fötts till att vara en flicka, kvinna, tjej eller vad helst vi vill kalla det för.

Jag är en man, jag har svårt att sätta mig in i att vara kvinna; Självklart. Men jag kan göra mig ett försök.
Jag ser dom tydliga skillnaderna i löneskillnader, jag ser hur föräldraledigheten påverkar kvinnans chans att slå igenom i arbetslivet, listan kan göras milslång. Det är absolut ingenting som vi kan förbise, det finns en orättvisa mellan könen, en orättvisa som vi behöver gå runt.

Jag tittar på scenariot från en mans ögon, och Nour El-Refai tittar på det utifrån att hon själv är kvinna. Hon är komiker, och menar att när hon går upp på scenen så går hon inte upp på scenen som komiker utan som kvinna. Hon menar att i många samband där hon deltar kan hon inte bara vara den som "käftar emot" och inte den som kommer med smarta kommentarer som folk i allmänhet ska lyssna på.

För att förstå scenariot måste man ha varit ett kön i ett "andra könet-dominerande" yrke. Jag jobbar mycket med människor, och även om jag nu är på en arbetsplats där fördelningen är lika så kommer jag från ställen där jag varit den enda pojken/mannen/spolingen. Ta dagis som ett exempel. Det händer någonting intressant när man som man jobbar på dagis, precis som Nour beskriver det tar man ställningen som "mannen" istället för som "kvinnan". En man är ingen som käftar emot, en man är istället en som "inte förstår" eller som "aldrig riktigt kunnat satt sig in i ämnet" eller "som tänker för praktiskt" när det gäller kvinnodominerande yrken. På tidigare arbetsplatser har vi lagat mat, och varje gång eller ofta tas det för givet att kvinnan i arbetsparet ska laga mat - oavsett om jag sagt att jag har intresse för det eller inte.

När Nour kommer till slutklämmen i sin berättelse säger hon att "Ni som har makt, det är ni som måste bli förbannade" och menar att problemlösningen finns i toppen. Jag är helt säker på att det är tvärtom. Lösningen finns ingenannanstans än i oss själva - yes nu blir det klychor. Men sanningen är den att jämlikheten och "möjligheten att vara en individ utanför sitt kön" och debatten kring dessa ämnen har lagts upp som att kvinnorna är stora förlorare och män är stora vinnare. Det är absolut sant i många frågor, men det finns få som vågar ta i dom frågorna som kanske i grund och botten gör oss män till förlorare, och det finns otalet frågeställningar där kvinnorna håller på sitt för att på nått sätt ha någonting att vara bättre på.
Jag menar ska vi gå in i en jämnlikhetskamp - då finns det inga vinnare. Det är samma princip som när två syskon ska kunna få det rättvist - Det GÅR inte. Det kommer alltid vara någon som känner sig orättvist behandlad. Det enda vi kan göra är att öka förståelsen mellan ungarna och förstå att båda ungarna får vad dom behöver och inte i relation till den andra.
Vi blir för individualiserade, och det är därför som 'orättvisorna' blir mer påtagliga; Jag kan ta mitt egna förhållande som ett exempel. Min sambo kommer att vara hemma mer med den andra ungen som kommer nu i februari. Anledningen är att jag har ett fast jobb, och att vi istället kan vara hemma tillsammans när jag är ledig (jag jobbar få men långa pass).
Detta kommer att innebära att hennes chanser att få ett 'lika bra' arbete som mig är mindre. Hon är beroende av mig.
Men det kommer också innebära att mina timmar tillsammans med den nyfödde blir mindre, och jag förlorar jättemycket på det. Pengar är väl ingenting att tävla om, men relationsfriheten till sitt eget barn det är verkligen någonting man går miste om, och jag är beroende av min sambo och mina barn.

Alltså, vi ska absolut inte sluta eftersträva ett jämnlikt samhälle, det är skitviktigt. Men det finns saker och ting som vi aldrig kommer att kunna förändra av olika anledningar. Löneskillnader borde ju gå att förändra i många yrkesklasser, men i andra kanske skillnaderna skulle vara ännu större om det skulle vara 'rättvist'.

Ärligt talat, vi kommer från enorma familjer som numera slagits i bitar och vi lever på sin höjd som sambos. Man tjänar sina egna pengar, lagar sin egen mat, har sina egna intressen osv. Vad vi behöver är istället att vända oss mot varandra och ta hjälp på pyttemänniska nivån. Vi behöver någon som ställer sig upp på konferencen på arbetet och säger att "det här är inte schysst mot tjejerna, fixa det". Vi behöver att när granngubben ger sig på sin kärring, så går man över å slår in rutan och tar inte den skiten. Vi behöver uppmuntra våra småtjejer att lära känna sig själva och sina kroppar och uppskatta dom. Vi behöver säga ifrån precis här där vi är nu. Hemma i våran miljö. Vi behöver män som står upp för sina kvinnor och systrar, vi behöver kvinnor som står upp för sig själva. Det här är absolut ingen valfråga, det här är en fråga om något som pågått så länge utifrån ett historiskt perspektiv att vi måste lära mänskligheten hur det igentligen är.

Dessutom behöver vi utnyttja dom sakerna som vi fått, även om de är historiskt betingade och ingenting vi av naturen är födda till. Är någon starkare eller gladare eller händigare eller bättre på att dansa så tycker jag att den människan ska nyttja dom krafterna, även om de är också typiska "kvinna och man" saker. Det har på något sätt blivit negativt att vara en "typisk man" eller en "typisk kvinna"

Jag minns så väl en kväll, jag jobbade då på ett boende för ensamkommande invandrarbarn, och det blev bråk. Jag tog isär två killar och brottade bort dom från varandra - för det är jag rätt lagom byggd för. Och efteråt kom min kollega som då var en kvinna och lagade varm mjölk och pysslade om den killen som var ledsen. Efter den kvällen kände jag bara vilket otroligt team vi utgjorde den kvällen, och det är det jag menar, vi är ingenting själva, kvinnor är ingenting och män är ingenting det är fanemej när vi börjar samarbeta som dom intressanta sakerna händer


G'natt!