pappakim

Nu tänkte jag återöppna och börja blogga igen. Under sommaren har jag inte orkat hållt på - egentligen slutade jag mest för att jag inte ville ha en ouppdaterad.

Nåväl. Arbetet har börjat igen. Det tog mig 7-8 timmar innan jag fattade att jag var på jobbet igen, och jag är nöjd med det. Fan det kan ta folk veckor innan man finner sig själv på nått sätt redo för arbetet igen, men jag är ok nu.

Bröllopet blev sagolikt. Jag och Marit hade föreställt oss att det skulle bli bra - men det blev mycket mycket bättre.
Människor bjöd till och det blev så fantastiskt ärligt i kyrkan, ett toppevent för mitt liv utan tvekan.


Så i övrigt håller jag igång träningen. Tappade bort den helt och hållet där när Lave föddes för ca: 4 år sedan. Vrickade foten i ungefär samma veva, och då var det nog med undanflykter för att sluta träna. Nu när jag hittade tillbaka till gymet så frågade jag mig själv direkt hur jag kunde sluta. Hur kan man ens leva utan att träna - jag syftar mestadels på själva psykiska mååendet som blir tusen gånger bättre om man tränar - sen det fysiska on top of that.

Jag läser om de här människorna som har sökt hjälp för sin övervikt i tidningen - men de har inte fått hjälp i tid.
Det handlar om bypasskirurgi framförallt. Jag vet inte riktigt om jag tycker att det är en lösning. Folk vill inte gå ner i vikt, vissa har inte möjligheten rent mentalt att göra det, det är få som lider av kroppsliga fel som gör att de måste ha en övervikt. Jag skulle säga att det är inga. Sen sätter de sig ner och skyller samhället för sina problem - man håller inte vårdgarantin. Det borde finnas en vårdgaranti jämtemot sig själv också. Där man efter en viss tid blir tvingad att åtminstone försöka ta hand om sig själv - men det gör det inte.
Kan man inte ta sitt egna ansvar i de här frågorna? Jag tror det. Ska inte säga nått mer om det nu.

Ni ska få ett par foton från bröllopet också