pappakim

Blä. En intramuskulär kombinationsspruta i högra låret, och en till för lunginflammation i vänstra låret.

Fast barnmorskan och sjuksöterskan samarbetade så de stack samtidigt, det var ju schysst. Men det gjorde förjävligt ont.
Det sved, det kved. Det blev svårt att andas. Ja för mig alltså.

Mila klarade väl sig relativt bra men jag tror att det numera finns en anledning till varför man ska vara rädd för sjukhus. Kanske att sprutorna skulle tas utomhus istället, för vad man än sammankopplar med två sprutor blir ju eländigt.
Nåväl, Jag höll Mila och Marit höll för ögonen. Jag trodde att det skulle vara en såndär spruta som bara tas lite under skinnet, men jag hade fel. Rakt in i benet. Det ser jävligt sjukt ut att de sticker så långt in.

Sen sa barnmorskan, stanna i närheten av sjukhuset i en kvart, ifall hon får en allergisk reaktion. Kul.

Fast allting gick ok, hon har lite feber nu å är lite gnälig. Men vaccinationerna är livsviktiga, jag har otroligt lite förståelse för de människor som väljer bort det. Det där lilla sticket, den lilla febern, det är ingenting i jämförelse med de sjukdomar som barnen slipper, eller åtminstonde får förstärkt skydd emot.

Mja, kanske att mamma och pappa borde fått en tapperhetsmedalj, För det är någonting särskilt att medvetet utsätta sina små barn för smärta. Even if its for a greater cause.