Kvällspoesi!
maten blir 20 procent dyrare, så det är kanske dags att låta udda vara jämt och lägga 20 procent mindre på tallriken?
jag tror det jämnar ut sig.
kronan blir svagare, räntorna faller fortfarande fast huspriserna är påväg neråt, och sommaren är pågång. den kommer en dag, sen påminns vi om vårat geografiska läge med ungefär tolv dagar frost/snöblandat/hellregn.
man får lixom inte bara gå runt och tro att våren eller sommaren är redan här. nejnej. tok! det var bättre förr.
...å gråa dagar skyndar aldrig på.
jag förvärvsarbetade under helgen, och en av kvällarna steg jag ut i natten. jag hade ett ärende med några sopor, och efter jag lämnat påsen så stannade jag upp, och det var då jag upptäckte det. det doftar sommarkväll.
det är en sån ohygglig förväntan i luften, kärlek blandad med ren jävla skräck och man väntar sig att närsomhelst kommer man att höra ett A-moll i horisonten och någon halvfull och halvkär tjej häver ur sig "Staten höjer hyrorna å kapitalet bostadsbidragen"
Fast det hände inte den här kvällen. Men jag stannade ute i känslan, jag andades in den ett par gånger till.
Jag tänker halv fyra efter en tisdagskväll på Dansveckan.
Jag tänker nisskiosken är stängd och det ligger skräp överallt. Men det finns fortfarande förhoppning.
Det är inte bara vinet som värmer i bröstkorgen, och inte heller bara det som gör en till viss del knäsvag.
Jag vaknar på morgonen, visserligen efter endast fem timmars riktig sömn, och visserigen inte i min egen säng, utan på jobbet. Jag vaknar och jag känner solen stråla rakt över min extremt stora kroppshydda. Då kommer känslan igen.
Förväntningarna.
Värmen i bröstet.
Det är inte alls en ovan känsla, bara att den kommer helt spontant där jag ligger.
Utan min dotter brevid.
Utan min son brevid.
Utan min fru brevid.
Det är kärlek - och jag vet att solen har stigit upp just för att påminna mig om vilket fantastiskt liv jag kan leva.
Och Lever.
