Dopet

Så nu var det avklarat; Dopet. En av de finaste kristna traditionerna.
Även om kyrkan fortfarande har djupt föråldrade syner på livet mellan varven så är slutnotan någonting som är jättefint.
Vi valde att göra vissa förändringar. Inte tryggare kan ingen vara och vi skrev om tacksägelsebönen. Eller jag gjorde det.
Människosynen är den viktiga, inte att allting ligger i Guds händer som bibeln pratar om. Det blir lite väl naivt.

Allting avslutades med mat och fika, vi var bara de närmaste men det blev en fin tillställning.
Så Mila är nu inskriven i Guds bok, och han har lovat att finnas där för henne resten av hennes liv. Det låter underbart för mig.

Vi är så rädda här i vårat land att ha en tro, eller säga att vi tror. Samtidigt som de flesta av oss gör det.

-Är du troende?
-Nej, asså. NÅTT tror man väl på.

Jag som har två friska vackra barn har förstått att det är klart att livet är större än mig. Det är klart att jag omöjligt har skapat de här miraklerna helt själv tillsammans med min hustru. Det är självklart.
Om jag är troende? Ne asså, NÅTT tror jag väl på.




Kommentarer
Postat av: Malin Levin

Jag tror! Och jag känner mig nöjd för det, inom behandlingsarbetet blir man mer och mer varse om vad det kan betyda för en människa att tro, det kan vara räddningen faktiskt.

2009-05-03 @ 00:58:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0