pappakim

Under mina sessioner i föräldragrupper har jag flertalet gånger försökt att slå hål på vissa myter angående gravida kvinnor. Jag har inget forskningsstöd, men allt eftersom tycks mina teser också bevisas rent forskningsmässigt. Jag skiter i vilket dock ska framhållas. För när det gäller myter eller förväntningar på vad det än är, så tycker jag att om förväntningarna ter sig negativa så ska man snabbt ifrågasätta dem. Jag tänkte gå igenom några.

Gravida kvinnor är känsligare, argare, och gladare än icke-gravida kvinnor.
Hormonerna påverkar humöret. Känsligare och gladare låter som något man kan ta fasta på.  Fast varför argare?
Jag tror att det är viktigt att inte ge för mycket plats för icke-motiverad ilska i ett förhållande. Speciellt om ilskan är riktad till den personen som man ska leva med och som ska hjälpa en att ta hand om ett barn. Bestäm redan innan graviditeten börjar att felriktad eller omotiverad ilska ska tas bort. Jag har svårare att se "omotiverad glädje" som någonting negativt sålänge som man inte blir apgalen.
Det är ganska många kvinnor som använder gravidideten som ett forum för att få ur sig flera års buren ilska, något som jag ratar helt!

Samlivet blir sämre efter att man fått sitt första barn. Ingenting blir som förut.
Det här är återigen en så otroligt tråkig tes som man får till sig som blivande föräldrar. Att samlivet blir förändrat, "Det är ingenting ni ska oroa er för, det blir sämre när man är en till" Säger barnmorskorna och många gånger, eller de flesta gångerna menar man väl.
Fast saken är den att många tar fasta på detta utan att riktigt kolla om det gäller dem själva. När första samlaget eller samlivsperioden ter sig misslyckat så köper de trenden, och sen är de ett av alla de par som har det riktigt illa i sängen.
Inga krav ställs på varken bebis eller föräldrar för att samlivet ska fungera vidare, utan istället förstår man att "det blir sämre". Jag har förvisso förståelse för att vissa förändringar och försämringar tillfälligt eller under längre perioder kan ske, men målsättningen eller tesen borde vara att ens samliv alltid ska utvecklas och inte gå bakåt.

Gravida kvinnor äter onyttigt och lägger på sig 10kg per barn ungefär.
Det är också många som påstår att det är hormonellt betingat. Det är som att kvinnorna hållt igen hela livet och sen ska det ätas kopiösa mängder när man väl har "rätt till det"
En gravid kvinna behöver ungefär 150kcal mer än en icke-gravid kvinna. Man ska äta näringsrikt och ofta och man behöver absolut inte falla offer för någonslags hetsätning där man efter första barnet både ser ut och känner sig som en flodhäst.
Ändå vågar ingen säga att så är sanningen. Att vara överviktig när man föder barn ökar risken för komplikationer och det ökar också tiden det tar att återhämta sig efteråt. Jag menar inte att man ska hålla diét eller banta eller överdrivet träna för att hålla nere risken för övervikt. Klart att man lägger på sig lite. Men jag menar att vi ska förstå att önskan är att våra kvinnor håller sig hälsosamma och friska. Sen att graviditeteten ger andra slängar av bristningar och liknande ser jag bara som ett bevis på att man har en kvinna hos sig som varit med i matchen. Men att överdrivet äta daim-strutar är absolut inte nödvändigt.
Man behöver inte lägga på sig ett enda kilo, fast jag vette fan om jag hade klarat det. Min fru klarade det! ;)

Poängen är absolut inte att nedvärdera eller att påstå att graviditeten är en enkel match. Jag hade aldrig klarat av varken graviditet eller förlossning. Poängen är snarare att vi ska sluta accetera alla dåliga teser om allting som sker med våra liv. Vi ska ställa oss upp och säga "Jag vill inte att det här ska gälla oss, så vi tar tag i det" snarare än att i smyg småskämta om hur "torrt" det blev efter förlossningen eller hur "elak man kan bli" när man föder barn.
Ställ krav på livet så blir det bättre - även om man är gravid!




        4 veckor innan Mila kom!