Livrädd för löskuk
Av en händelse har ett sexparty utspelat sig både hemma här, och dessutom hos två andra bekanta under en kort period.
Först vill jag påpeka att namnet sexparty måste ändras, det låter förjävla pensionerat. Men det handlar om kvinnor (också ibland numera par) som träffas och låter en försäljare gå igenom diverse hjälpmedel för paret eller kvinnan. Det är den sista delen av den sexuella frigörelsen och den välkomnas med bravur från min sida.
Så vad vill jag ta upp, Jo; jag vänder mig till de människor som står brevid, de som förlöjligar, eller fördummar. De rädda människorna. Det är de som jag blir nyfiken på. "Vi har det så bra i sängen så vi behöver ingenting" eller "Vafan ska ni fruntimmer ha PLASTGREJER FÖR ni har aldrig träffat en man SOM MIG, MED KÖTTOBELISK SOM HAR ÅDROR SOM BRANDSLANGAR"
eller kanske t.om "höhö när ni träffat en riktig man som kan knulla eran fitta ur led, höhö, ja då, höhö, då tror jag ni slipper lägga era pengar på duracell, höhö" sistnämda är till 96% oskulder.
Vad är det som oroar er så mycket? Visst är ordet "hjälpmedel" med en viss negativ klang. Det kan vara en rullstolsramp, eller en tenablöja man tänker på då. Eller kanske en sån där särskild osthyvel som man har om musklerna är trasiga i armen, så man ska orka. Ifall det är den klangen som skrämmer er så get over it. Hjälp har en sån klang faktiskt. "Du behöver hjälp" säger man ju till folk med missbruksproblem, eller såna som är sjuka i huvudet.
Men när det gäller sexuella hjälpmedel så är det lite på ett annat sätt. Så oroa er inte. Eftersom sexuell kontakt och sexuell upplevelse faktiskt bottnar i att man är två människor som tillsammans och genom att hjälpa varandra genomgår en resa mot extas men där också resan är själva målet.
Jag tror det är det man glömmer bort i samlivet. Att resan är målet. Kan man få det att gå för kärringen då har man lyckats, då är man en bra älskare och då behöver man fan inga plastsaker. Och det är just den här attityden som är så tråkig.
Tänk vad man måste gå miste om ifall det känns så. Det är så resultatorienterat på så många andra ställen endå. Man mäter lön, tidsresultat på löpningen, hur många liter drar bilen, hur många centimeter har ungen växt. I samlivet kan man inte mäta så.
I samlivet måste man stanna upp och känna efter hur det känns - sen i dialog med sin partner komma fram till vad som kanske saknades och vad som var bra. Det är det som är det fina med just samlivet.
Det enda som är mätbart är picken
- och ja - det kan man väl hålla på med då.
Först vill jag påpeka att namnet sexparty måste ändras, det låter förjävla pensionerat. Men det handlar om kvinnor (också ibland numera par) som träffas och låter en försäljare gå igenom diverse hjälpmedel för paret eller kvinnan. Det är den sista delen av den sexuella frigörelsen och den välkomnas med bravur från min sida.
Så vad vill jag ta upp, Jo; jag vänder mig till de människor som står brevid, de som förlöjligar, eller fördummar. De rädda människorna. Det är de som jag blir nyfiken på. "Vi har det så bra i sängen så vi behöver ingenting" eller "Vafan ska ni fruntimmer ha PLASTGREJER FÖR ni har aldrig träffat en man SOM MIG, MED KÖTTOBELISK SOM HAR ÅDROR SOM BRANDSLANGAR"
eller kanske t.om "höhö när ni träffat en riktig man som kan knulla eran fitta ur led, höhö, ja då, höhö, då tror jag ni slipper lägga era pengar på duracell, höhö" sistnämda är till 96% oskulder.
Vad är det som oroar er så mycket? Visst är ordet "hjälpmedel" med en viss negativ klang. Det kan vara en rullstolsramp, eller en tenablöja man tänker på då. Eller kanske en sån där särskild osthyvel som man har om musklerna är trasiga i armen, så man ska orka. Ifall det är den klangen som skrämmer er så get over it. Hjälp har en sån klang faktiskt. "Du behöver hjälp" säger man ju till folk med missbruksproblem, eller såna som är sjuka i huvudet.
Men när det gäller sexuella hjälpmedel så är det lite på ett annat sätt. Så oroa er inte. Eftersom sexuell kontakt och sexuell upplevelse faktiskt bottnar i att man är två människor som tillsammans och genom att hjälpa varandra genomgår en resa mot extas men där också resan är själva målet.
Jag tror det är det man glömmer bort i samlivet. Att resan är målet. Kan man få det att gå för kärringen då har man lyckats, då är man en bra älskare och då behöver man fan inga plastsaker. Och det är just den här attityden som är så tråkig.
Tänk vad man måste gå miste om ifall det känns så. Det är så resultatorienterat på så många andra ställen endå. Man mäter lön, tidsresultat på löpningen, hur många liter drar bilen, hur många centimeter har ungen växt. I samlivet kan man inte mäta så.
I samlivet måste man stanna upp och känna efter hur det känns - sen i dialog med sin partner komma fram till vad som kanske saknades och vad som var bra. Det är det som är det fina med just samlivet.
Det enda som är mätbart är picken
- och ja - det kan man väl hålla på med då.
Kommentarer
Trackback
