Arketypernas varande
När jag har diskussionsgrupper angående balansen i våra 2000-tals
förhållanden, vi kan kalla det jämställdhet, så märks det hur
starkt den här frågan faktiskt påverkar oss allihoppa. Det väcker mycket
känslor.
En av mina grundpelare, eller en av de grundpelare som jag _tror_ man
behöver genomgå för att skapa en förändring är att erkänna hur
situationen är just nu. Ungefär som i AA. Första steget är att förstå att
man behöver hjälp eller nått.
Jag brukar ta fram arketyperna av män och kvinnor, men det har hänt något
ganska fantastiskt när man gör det. Folk vill inte kännas vid
arketyperna. Ingen vill säga att männen tjänar pengar och att kvinnorna
ammar. "Det måste faktiskt inte vara så" Jag håller förvisso med, men att
inte ens vilja kännas vid arketyperna torde generera bättre statistik än
att 27procent av alla föräldradagar tas ut av männen, och att
det inte finns någon del av livet som männen jobbar så mycket som när
barnen är små.
Det är inte bara arketyper eller fördomar. Det är faktiskt fakta också.
Det är jättebra om det inte gäller er - men om det nu inte gäller er då
borde det inte vara så svårt att prata om, eller?
Efter ett visst lirkande, och efter att jag sagt att jag inte tycker att
arketyperna är speciellt bra, kan jag däremot få fram urtyperna för
kvinnorna och samma för männen. Utifrån det kan vi förändra.
Vill vi inte att gubben ska vara borta hela veckorna och komma hem på
helgen och då kanske vara helt slutkörd, medans mamman är hemma hela
veckorna och blir lika slutkörd. Vill vi inte att mamma är den enda som
kan tolka nyanserna i gråt, eller pappan den enda som vet vad som händer
utanför dörren. Vill vi inte ha det så? Okej. Erkänn hur ni har det till
att börja med, sen är det dags för förändring.
"Det är ju lätt att säga, men Håkan han jobbar på banken så det är inte
så bara att lägga ner det, och jag har ju ändå inget arbete och jag vet
inte om jag törs ge mig ut i arbetslivet"
Vafan är det för konstig relation vi har till våra arbeten? Jag menar jag
älskar mitt arbete, jag älskar båda mina arbeten, men inte fan älskar jag
dem mer än vad jag älskar mina barn. Sätt det i lite perspektiv, kanske
är fattigdom något som bara handlar om pengar, medans att få vara med
sina barn gör dig till en riktigt rik person.
Jag äcklas ibland av hur vi pratar om våra arbeten som om det är arbetena
som gör oss till de personer vi är idag. Alltså. "Hej, vem är du?" "Kim,
pappagruppsledare och behandlingsassistent"
Det är ju det jag är när jag inte är Kim i mitt yttersta. Att jag har två
skitsnygga ungar, en pingla till fru, att jag skiter länge, att jag
börjar och slutar dagen med en prilla, att jag älskar att dansa i
kalsongerna, att jag hatar kläder. Det torde vara en mycket mer
intressant och relevant beskrivning av mig än att beskriva mig som om jag
vore en förlängning av mitt arbete.
Nej, jag tänker släppa det. Jag är Kim, Och Kim kanske har ett arbete,
men jag ÄR inte mitt arbete. Jag är så mycket mer.
Och alla ni som inte ens vill PRATA om att män jobbar och kvinnor är
hemma. Tror ni att man startar en förändring med att ljuga? Glöm det,
lägg det åt sidan totalt. Förstå att vi fortfarande lever i ett samhälle
som inte alls är jämställt på många plan - men ta inte till er den
informationen av bitterhet, förstå det bara.
Sen kan vi förändra hemma i våra familjer - om vi vill.
När jag har diskussionsgrupper angående balansen i våra 2000-tals förhållanden, vi kan kalla det jämställdhet, så märks det hur starkt den här frågan faktiskt påverkar oss allihoppa. Det väcker mycket känslor.
En av mina grundpelare, eller en av de grundpelare som jag _tror_ man behöver genomgå för att skapa en förändring är att erkänna hur situationen är just nu. Ungefär som i AA. Första steget är att förstå att man behöver hjälp eller nått.
Jag brukar ta fram arketyperna av män och kvinnor, men det har hänt något ganska fantastiskt när man gör det. Folk vill inte kännas vid arketyperna. Ingen vill säga att männen tjänar pengar och att kvinnorna ammar. "Det måste faktiskt inte vara så" Jag håller förvisso med, men att inte ens vilja kännas vid arketyperna torde generera bättre statistik än att 27procent av alla föräldradagar tas ut av männen, och att det inte finns någon del av livet som männen jobbar så mycket som när barnen är små.
Det är inte bara arketyper eller fördomar. Det är faktiskt fakta också. Det är jättebra om det inte gäller er - men om det nu inte gäller er då borde det inte vara så svårt att prata om, eller?
Efter ett visst lirkande, och efter att jag sagt att jag inte tycker att arketyperna är speciellt bra, kan jag däremot få fram urtyperna för kvinnorna och samma för männen. Utifrån det kan vi förändra. Vill vi inte att gubben ska vara borta hela veckorna och komma hem på helgen och då kanske vara helt slutkörd, medans mamman är hemma hela veckorna och blir lika slutkörd. Vill vi inte att mamma är den enda som kan tolka nyanserna i gråt, eller pappan den enda som vet vad som händer utanför dörren. Vill vi inte ha det så? Okej. Erkänn hur ni har det till
att börja med, sen är det dags för förändring.
"Det är ju lätt att säga, men Håkan han jobbar på banken så det är inte så bara att lägga ner det, och jag har ju ändå inget arbete och jag vet inte om jag törs ge mig ut i arbetslivet" Vafan är det för konstig relation vi har till våra arbeten? Jag menar jag älskar mitt arbete, jag älskar båda mina arbeten, men inte fan älskar jag dem mer än vad jag älskar mina barn. Sätt det i lite perspektiv, kanske är fattigdom något som bara handlar om pengar, medans att få vara med sina barn gör dig till en riktigt rik person.
Jag äcklas ibland av hur vi pratar om våra arbeten som om det är arbetena som gör oss till de personer vi är idag. Alltså. "Hej, vem är du?" "Kim, pappagruppsledare och behandlingsassistent" Det är ju det jag är när jag inte är Kim i mitt yttersta. Att jag har två skitsnygga ungar, en pingla till fru, att jag skiter länge, att jag börjar och slutar dagen med en prilla, att jag älskar att dansa i kalsongerna, att jag hatar kläder. Det torde vara en mycket mer
intressant och relevant beskrivning av mig än att beskriva mig som om jag vore en förlängning av mitt arbete.
Nej, jag tänker släppa det. Jag är Kim, Och Kim kanske har ett arbete, men jag ÄR inte mitt arbete.
Jag är så mycket mer.
Och alla ni som inte ens vill PRATA om att män jobbar och kvinnor är hemma. Tror ni att man startar en förändring med att ljuga? Glöm det, lägg det åt sidan totalt. Förstå att vi fortfarande lever i ett samhälle
som inte alls är jämställt på många plan - men ta inte till er den informationen av bitterhet, förstå det bara.
Sen kan vi förändra hemma i våra familjer - om vi vill.
Mekaniskt föräldraskap
Jag är inne på det här ämnet igen. Vi lever i ett fantastiskt informationssamhälle. Vi kan googla oss fram till vad som helst, och är det något vi vill lära oss kan vi göra det på ett par minuter.
Med barnen lär vi oss smittovägar till magsjuka, hur man kan massera kolikmagar, vilka maträtter som är effektivast som smakportioner, om barnen ska ligga i egen säng, metoder för att att sova hela natten.
Man kan göra mycket olika saker, det viktigaste tycks vara att man har en kunskapsgrund i det man gör.
Varför sover era barn i egen säng - På såna frågor svarar vi informellt och med kunskapsbaserade argument. Sen känner vi oss nöjda med vårat föräldraskap. "När lillen grinade, då vyschade vi honom såsåom man gjorde på medeltiden, har du läst medeltidsbloggen? Det fungerade tror vi, Barnen behöver ju komma back till basics"
Det är bara ett exempel på hur det kan låta, annars har vi lärt barnen att sova i egna sängar med olika metoder, eller hur man ska få dem att sluta med napp.
Jag tycker inte att varken forskningsrelatade eller kunskapsbaserade argument är speciellt starka när det gäller barn, förståss ska vi lyssna på läkarkåren, de har ju många gånger information som gör att vi kan bli bättre föräldrar och inte utsätta våra barn för diverse faror, t.ex i matvaror eller andra saker som man lärt sig med åren.
Men att använda ett kunskapsargument för att berätta varför ett barn ska sova mellan föräldrarna - eller i egen säng- det är ingenting som fungerar på mig. Återigen behöver vi använda oss av våran egna känsla, för barn är olika, de är egna individer med egna behov och känsloregister.
"Vi har vårat barn i sängen för jag har läst att barn behöver närhet och trygghet, och bla bla" istället för att gå till sin egen känsla. "Vi har vårat barn i sängen för det känns bäst". Starkaste argumentet i världshistorien.
"Vi har vårat barn i sägen för att vi vill det". I dom argumenten finns det kraft.
Alltså, det fantastiska med föräldraskap är att man inte behöver någon vetenskaplig grund för att göra det man gör sålänge som man vill väl och älskar sina barn. Sen gör man en hel del fel på vägen, men att göra fel pga att man följt magkänslan är inte sämre än att göra fel pga att man följt tipsen från föräldratidningen.
Ha också i åtanke hur många tips som funnits där genom tiderna som i efterhand blivit totalratade.
Egentligen gäller den här typen av argumentation allting. Om min Marit börjar prata om att hon vill köpa någonting, låt oss säga i klädväg, för det där klädesplagget är så otroligt kylbeständigt eller vindtätt eller sitter så bra i halsen. Klart det är bra med en bra vetenskaplig grund när man ska presentera sina önskemål. Men att hon verkligen vill ha det där klädesplagget är fortfarande det starkaste argumentet för mig! Precis samma sak med barnen, att man verkligen vill ha barnen i sängen, eller att det verkligen känns bäst att dom har napp.
Det slår högst!
Med barnen lär vi oss smittovägar till magsjuka, hur man kan massera kolikmagar, vilka maträtter som är effektivast som smakportioner, om barnen ska ligga i egen säng, metoder för att att sova hela natten.
Man kan göra mycket olika saker, det viktigaste tycks vara att man har en kunskapsgrund i det man gör.
Varför sover era barn i egen säng - På såna frågor svarar vi informellt och med kunskapsbaserade argument. Sen känner vi oss nöjda med vårat föräldraskap. "När lillen grinade, då vyschade vi honom såsåom man gjorde på medeltiden, har du läst medeltidsbloggen? Det fungerade tror vi, Barnen behöver ju komma back till basics"
Det är bara ett exempel på hur det kan låta, annars har vi lärt barnen att sova i egna sängar med olika metoder, eller hur man ska få dem att sluta med napp.
Jag tycker inte att varken forskningsrelatade eller kunskapsbaserade argument är speciellt starka när det gäller barn, förståss ska vi lyssna på läkarkåren, de har ju många gånger information som gör att vi kan bli bättre föräldrar och inte utsätta våra barn för diverse faror, t.ex i matvaror eller andra saker som man lärt sig med åren.
Men att använda ett kunskapsargument för att berätta varför ett barn ska sova mellan föräldrarna - eller i egen säng- det är ingenting som fungerar på mig. Återigen behöver vi använda oss av våran egna känsla, för barn är olika, de är egna individer med egna behov och känsloregister.
"Vi har vårat barn i sängen för jag har läst att barn behöver närhet och trygghet, och bla bla" istället för att gå till sin egen känsla. "Vi har vårat barn i sängen för det känns bäst". Starkaste argumentet i världshistorien.
"Vi har vårat barn i sägen för att vi vill det". I dom argumenten finns det kraft.
Alltså, det fantastiska med föräldraskap är att man inte behöver någon vetenskaplig grund för att göra det man gör sålänge som man vill väl och älskar sina barn. Sen gör man en hel del fel på vägen, men att göra fel pga att man följt magkänslan är inte sämre än att göra fel pga att man följt tipsen från föräldratidningen.
Ha också i åtanke hur många tips som funnits där genom tiderna som i efterhand blivit totalratade.
Egentligen gäller den här typen av argumentation allting. Om min Marit börjar prata om att hon vill köpa någonting, låt oss säga i klädväg, för det där klädesplagget är så otroligt kylbeständigt eller vindtätt eller sitter så bra i halsen. Klart det är bra med en bra vetenskaplig grund när man ska presentera sina önskemål. Men att hon verkligen vill ha det där klädesplagget är fortfarande det starkaste argumentet för mig! Precis samma sak med barnen, att man verkligen vill ha barnen i sängen, eller att det verkligen känns bäst att dom har napp.
Det slår högst!
ALLO!
Gud vad trögt det går med uppdaterandet här. Jag får skärpa mig.
Börjar få en liten idé om hur det här året ser ut med föräldragruppande, tack för era förslag. Blir ett spännande år.
Idag har jag lyssnat lite på mammor, mammor som berättar om småbarnstiden. Tydligen är ett vanligt fenomen att båda föräldrarna går upp om natten, låter mysigt tycker jag, men argumentet bakom det är tydligen inte att det ska vara mysigt. Utan för rättvisans skull. Varför ska pappa sova om mamma inte får sova verkar vara ett stående argument.
Ärligt talat, det är sorgligt. Återigen ett exempel på att man eftersträva millimeterrättvisa istället för att eftersträva jämlikhet. Har vi fortfarande inte förstått vad som är skillnaden, och till vilket pris vi ska jobba för förändring?
Att tömma tuttarna på mjölk, och lägga det i flaskor så att pappan ska kunna ge barnet mjölk, det är okey. Det kanske är så att man ska ut en kväll och behöver en standin, då är det självklart att man löser det på det sättet. Men att göra det för att "pappan ska bli lika deltagande" och dessutom göra det dagligen är inte ok. Det är idiotiskt. Det finns ingen mening med det.
Deltagande och engagemang är förvisso kopplat till hur mycket tid man spenderar med sina barn, men inte VAD man gör med dom. Man måste inte flaskmata sitt barn för att få kontakt - det är inte ens säkert ATT man får kontakt av att flaskmata.
Kontakt kommer inifrån. Det är något som skapas av att man genuint är med sina barn, tar på dom, skrattar med dom, tittar dom i ögonen.
När man sen har två föräldrar som har likvärdig kontakt med sitt barn, då kan man börja dela upp saker och göra det mer "balanserat". Men ett barn är en levande organism. Man kan påverka den med rutiner och scheman, men den största möjligheten att påverka ett barn kommer via kontakt, och det kommer inifrån; Det är helt oberoende av praktiska faktorer.
Frädag!
Först och främst måste jag ta tillfället i akt och tacka gammelmormor för dessa fantastiska sockor som jag fått av henne, de kommer snart nötas ut för jag har de på hela tiden. Helt underbara!
Veckan som gått har varit ganska innehållsrik. Boxning förstås. Alltså är ni medvetna om hur underbart det är med fysisk aktivitet för kroppen? För min i alla fall, om jag mådde såsom jag mådde precis efter att boxningen är slut jämt skulle jag vara världens lyckligaste människa - och ändå är jag det.
I alla fall, gårdagen bjöd på lekland i borlänge. Det är ett rätt nice ställe faktiskt, värt att besöka. Men den här gången bestämde jag mig för att gå ALL-in och verkligen leka i samma tempo som ungarna. Det blev en hel del frivolter på golvet och endel hoppande, fyfan va roligt. Orkade dock inte mer än kanske 1.5 timme. Vi käkade där åså också.
Idag har jag varit på föräldragruppsstartup-möte, eller vad vi ska kalla det för. Drar igång årets föräldragrupper ganska snart, tänkte be om eran hjälp lite. Ni är väldigt dåliga på att kommentera här endå, men vem vet jag kanske har tur. Förslag på ämnen relaterade till föräldraskap som behöver diskuteras. Skriv gärna om ni har någon idé!
Livet som singelförälder?
Jag skulle inte vilja vara en ensam pappa. Satan vad det tär på. Det är lätt ett par timmar, det är OK en dag. Men när det blir flera dagar och man lixom inte kan vila i det att någon annan kan komma att ta över, då är det faktiskt riktigt tufft.
Jag älskar mina barn, å det hjälper jättemycket. Jag är så tacksam för dom, men jag är också tacksam för min hustru. Inte bara för att hon är vacker och lagar god mat, och kan byta blöjor och dammsuga och titta schyssta videos med mig. Utan framförallt för att hon är där. Gud va härligt.
Idag va vi på kyrkis. Först vill jag tacka gud för att han ger mig runt-nollan-grader. för alltså ärligt talat, att klä på 2 barn för -30 och sen dra iväg med bilen på ett kyrkis i ett par timmar fungerar inte för mig, motivation kontra arbetsmängd stämmer inte och då skiter jag hellre i det.
nåväl, vi kom dit. som vanligt var det inga män där, eller det har hänt att det varit någon man där, men idag var det inte ens några pappor.
beror det på att kyrkan avskräcker män? kanske
beror det på att leka-och-träffa-andra-föräldrar avskräcker män? kanske
störst anledning är nog att inga män är hemma med sina barn, skitstövlar. jag menar för min skull.
å andra sidan har jag ingenting emot att vara tillsammans med kvinnor, men att åka på kyrkis är mest för att vara med mina barn.
det är skönt att komma hemifrån, för hemma finns alltid datorn, eller teven eller gitarren. jag är brevid mina barn, men inte alltid med dom. på kyrkis kan man krypa ner och leka ZOO eller nått annat, ungarna älskar det. jag tycker också det är roligt men framförallt känner jag mig nöjd med mig själv, det är trivsamt att umgås med barnen.
eftermiddagen blev gymet. Lave hänger ju alltid på dit numera, barnpassningen är fantastisk. sen en banan och rätt ner i sängen när man kommer hem.
nu är jag så trött att jag ser trippelt, ska försöka äta någonting ändå.
godkväll!
Ensam eller själv?
Bon Jovi sjunger, "Tonight i wont be alone, but you know that dont mean im not lonely"
Jag har under en lång period, flera år faktiskt, frågat människor vad de menar när de säger att de är ensamma. Mest för att ifrågasätta ordvalet men också för att särställa de två olika orden.
Att vara ensam, det är inte samma sak som att vara själv, och är man själv behöver man absolut inte vara ensam.
Jag antar att det handlar om hur man upplever det. Upplever man det som att man är ensam i världen. Man kanske inte har någon att vända sig till, någon som skulle komma med filmjölk om man blev sjuk, eller någon som skulle vända om ifall det krävdes. Då är man i ordets bemärkelse ensam, och det är något jag absolut inte skulle kunna tänka mig att vara. Jag skulle gå under på ett par timmar i ensamhet.
Så är du egentligen ensam, eller är du bara själv?
Just nu är jag själv hemma, barnen sover visserligen. Men jag skulle kunna varit ensam här fastän hela huset är fullt i folk, och det är det som är skillnaden.
Två andra ord som jag också tänkt på, förresten tycker jag att vilka ord man använder är viktigt, jag tror att om man använder vissa ord tillräckligt mycket kan viss sanning komma ur dem. Att sakna någon. Jämfört med att längta efter någon.
Det är många som säger "Jag saknar min familj" och då undrar jag om det är rätt ordval. Att sakna sin familj torde vara att inte ens ha en familj, om vi återgår till skillnaden mellan ensam eller själv igen, så kanske "jag längtar efter min familj" är ett bättre språk.
Förstå mig rätt, det handlar inte om att det är grammatiskt rätt. Men att säga "Jag är så ensam, jag saknar min fru"
jämfört med att säga "Jag är själv, och jag längtar efter min fru" är totalt två olika saker. Det sänder två helt olika budskap och det finns en mycket mer negativ klang i ett av uttrycken.
Jag är helt säker på att ordet har en viss makt, så var försiktig med det tycker jag!
Nu ska jag krypa till kojs
Själv!
Jag har under en lång period, flera år faktiskt, frågat människor vad de menar när de säger att de är ensamma. Mest för att ifrågasätta ordvalet men också för att särställa de två olika orden.
Att vara ensam, det är inte samma sak som att vara själv, och är man själv behöver man absolut inte vara ensam.
Jag antar att det handlar om hur man upplever det. Upplever man det som att man är ensam i världen. Man kanske inte har någon att vända sig till, någon som skulle komma med filmjölk om man blev sjuk, eller någon som skulle vända om ifall det krävdes. Då är man i ordets bemärkelse ensam, och det är något jag absolut inte skulle kunna tänka mig att vara. Jag skulle gå under på ett par timmar i ensamhet.
Så är du egentligen ensam, eller är du bara själv?
Just nu är jag själv hemma, barnen sover visserligen. Men jag skulle kunna varit ensam här fastän hela huset är fullt i folk, och det är det som är skillnaden.
Två andra ord som jag också tänkt på, förresten tycker jag att vilka ord man använder är viktigt, jag tror att om man använder vissa ord tillräckligt mycket kan viss sanning komma ur dem. Att sakna någon. Jämfört med att längta efter någon.
Det är många som säger "Jag saknar min familj" och då undrar jag om det är rätt ordval. Att sakna sin familj torde vara att inte ens ha en familj, om vi återgår till skillnaden mellan ensam eller själv igen, så kanske "jag längtar efter min familj" är ett bättre språk.
Förstå mig rätt, det handlar inte om att det är grammatiskt rätt. Men att säga "Jag är så ensam, jag saknar min fru"
jämfört med att säga "Jag är själv, och jag längtar efter min fru" är totalt två olika saker. Det sänder två helt olika budskap och det finns en mycket mer negativ klang i ett av uttrycken.
Jag är helt säker på att ordet har en viss makt, så var försiktig med det tycker jag!
Nu ska jag krypa till kojs
Själv!
Hur andetagen känns
Levnadsstandard. Smaka på det ordet. För en människa från ett fattigt land handlar den termen om mat för dagen, kanske om man har en toalett att gå till. Behöver man oroa sig för ett tillslag? Får barnen utbildning i skolan.
Jag tror den termen. Levnadsstandard. Är gjord för såna människor. För det finns de människor som har en så pass låg levnadsstandard att det påverkar deras hälsa, hemskt.
Om vi flyttar ordet till sverige. Levnadsstandard. Då handlar det inte om att överleva. Då handlar det om vilken lägenhet man bor i, eller vilket hus. Vad har man för bil? Har man två? Hur stor teve kan man skaffa, vilka intressen har man. Vilka specialskolor kan vi sätta våra barn i?
Ordet har tappat sitt värde. Det handlar bara om att nå upp dit till duglig levnadsstandard. Det räcker sen. Det finns ingenting mer än att ha en duglig levnadsstandard, allting ovanför godkänt är bara lyx. Det finns däremot ett ständigt sökande efter att ha det bättre.
Att ha fler bilar.
Att ha större hus.
Att vara mer finansiellt stabila.
Till vilken nytta?
Jag satt och tänkte på det häromdagen. Vad är det igentligen som spelar någon roll. Vad är det som verkligen räknas.
Det finns ett uttryck som säger "Man ångrar bara det man INTE har gjort". Är det resor och bilar man ska akta sig för att ångra. Eller är det våra relationer, både med andra men också med oss själva.
Jag tänker att få vakna upp en måndagsmorgon och kunna ta ett djupt andetag, som går ända ner i magen. Känna att man är tillfreds. Att inte krampakigt undvika relationerna man har nära sig. Det vill jag ha med mig till min ålderdom
Jag vill inte ha med mig resor, eller bilar, eller teveapparater (Gärna en liten LAPTOP dock).
Jag vill möta människor i min vardag och i mitt jobb, jag vill möta mina barn, och jag vill möta mig själv. Jag vill bli gammal med en känsla av att tillvaron rent pengamässigt fungerade, rena kläder och lite mat. Men jag vill inte ångra att jag missat livet. Det är ju det som pågår hela tiden. Det går inte att mäta. Det är ju vardagen och stunderna just nu som är livet. Och hur det känns att andas precis just nu.
Har en del att jobba på där.
Men jag tänker fortsätta vara på rätt väg.
Jag tror den termen. Levnadsstandard. Är gjord för såna människor. För det finns de människor som har en så pass låg levnadsstandard att det påverkar deras hälsa, hemskt.
Om vi flyttar ordet till sverige. Levnadsstandard. Då handlar det inte om att överleva. Då handlar det om vilken lägenhet man bor i, eller vilket hus. Vad har man för bil? Har man två? Hur stor teve kan man skaffa, vilka intressen har man. Vilka specialskolor kan vi sätta våra barn i?
Ordet har tappat sitt värde. Det handlar bara om att nå upp dit till duglig levnadsstandard. Det räcker sen. Det finns ingenting mer än att ha en duglig levnadsstandard, allting ovanför godkänt är bara lyx. Det finns däremot ett ständigt sökande efter att ha det bättre.
Att ha fler bilar.
Att ha större hus.
Att vara mer finansiellt stabila.
Till vilken nytta?
Jag satt och tänkte på det häromdagen. Vad är det igentligen som spelar någon roll. Vad är det som verkligen räknas.
Det finns ett uttryck som säger "Man ångrar bara det man INTE har gjort". Är det resor och bilar man ska akta sig för att ångra. Eller är det våra relationer, både med andra men också med oss själva.
Jag tänker att få vakna upp en måndagsmorgon och kunna ta ett djupt andetag, som går ända ner i magen. Känna att man är tillfreds. Att inte krampakigt undvika relationerna man har nära sig. Det vill jag ha med mig till min ålderdom
Jag vill inte ha med mig resor, eller bilar, eller teveapparater (Gärna en liten LAPTOP dock).
Jag vill möta människor i min vardag och i mitt jobb, jag vill möta mina barn, och jag vill möta mig själv. Jag vill bli gammal med en känsla av att tillvaron rent pengamässigt fungerade, rena kläder och lite mat. Men jag vill inte ångra att jag missat livet. Det är ju det som pågår hela tiden. Det går inte att mäta. Det är ju vardagen och stunderna just nu som är livet. Och hur det känns att andas precis just nu.
Har en del att jobba på där.
Men jag tänker fortsätta vara på rätt väg.
svinkallt!
Elementet i köket var iskallt när Marit kom hem igår, 'någon' hade slagit av det.
Så imorse öppnade jag diskussionen med Lave. "Det här elementet var avslaget när mamma kom hem igår"
Lave svarar; "Det kanske var Mamma?"
Jag svarar "Nej, det var inte mamma och det var inte jag. Mila når inte upp"
Lave svarar; "Vem kan det då vara"
tystnad
Lave svarar;"Ja titta inte på mig i alla fall, jag har inte slagit av nått element"
Titta inte på mig?
Å herrejesus
efter en liten stunds tystnad efteråt är hela diskussionen glömd, och Lave påpekar: "Det är nästan så att jag får lite halsbränna av det här teet"
Vafan har vi skapat för monster???
uppdatering
Lave och hans kompis Isak äter mat. I påpekar att han inte tänker äta köttfärssåsen, Lave instämmer.
Marit kliver in i diskussionen och säger "Lave, ja vet att du tycker om den här såsen, du har ätit den jättemånga gånger"
Lave tittar på Marit, svarar: "Mamma e du jag eller? <Pekar på sig själv>"
Hahahah, jag brast ut i totalt gapskratt.
Så imorse öppnade jag diskussionen med Lave. "Det här elementet var avslaget när mamma kom hem igår"
Lave svarar; "Det kanske var Mamma?"
Jag svarar "Nej, det var inte mamma och det var inte jag. Mila når inte upp"
Lave svarar; "Vem kan det då vara"
tystnad
Lave svarar;"Ja titta inte på mig i alla fall, jag har inte slagit av nått element"
Titta inte på mig?
Å herrejesus
efter en liten stunds tystnad efteråt är hela diskussionen glömd, och Lave påpekar: "Det är nästan så att jag får lite halsbränna av det här teet"
Vafan har vi skapat för monster???
uppdatering
Lave och hans kompis Isak äter mat. I påpekar att han inte tänker äta köttfärssåsen, Lave instämmer.
Marit kliver in i diskussionen och säger "Lave, ja vet att du tycker om den här såsen, du har ätit den jättemånga gånger"
Lave tittar på Marit, svarar: "Mamma e du jag eller? <Pekar på sig själv>"
Hahahah, jag brast ut i totalt gapskratt.
Sätta tonen i minus 10
Solen skiner starkt. Det är riktigt mycket snö, och reflexerna gör att det är lika ljust som en sommardag. Det ryker ur munnarna, röda kinder, påväg mot backen.
Ungarnas näsor rinner förvisso, och nån unge är ledsen för dom måste vara ute. Men jag tycker ändå det är idylliskt.
Det är lockande att stanna inne vid teven eller datorn, men att få komma in ett par timmar senare beroende på hur kallt det är lockar ännu mer.
Vi åker pulka. Men Mila är inte så sugen på att sitta i vagnen, så jag får springa mellan pulkabacken och vagnen. Sätter ner flickstackarn lite på backen också, men hon har så dåliga kläder! Tillslut åker jag och Mila en vända. Hon fattar ingenting. Tittar på mig somom ingenting hänt efter vi åkt skitfort ner för kullen.
Efter ett timme går vi hem.
Lave och hans kompis Alice dricker varm oboy vid bordet, Mila ligger på golvet å dricker samma sak ur nappflaskan. Det blir gött tomt på energi efteråt. Nödvändigt tror jag. Tror man blir lite friskare, lite gladare.
Mila sover nu. Lave dealar om TV-spel. Jag är o-deal-bar, för ikväll är det gymmet så då får han sitta å TV-spela när vi kommer dit, på barnpassningen!
Maggan kommer hem nu, ska slänga på lite middag!
Kim
Ungarnas näsor rinner förvisso, och nån unge är ledsen för dom måste vara ute. Men jag tycker ändå det är idylliskt.
Det är lockande att stanna inne vid teven eller datorn, men att få komma in ett par timmar senare beroende på hur kallt det är lockar ännu mer.
Vi åker pulka. Men Mila är inte så sugen på att sitta i vagnen, så jag får springa mellan pulkabacken och vagnen. Sätter ner flickstackarn lite på backen också, men hon har så dåliga kläder! Tillslut åker jag och Mila en vända. Hon fattar ingenting. Tittar på mig somom ingenting hänt efter vi åkt skitfort ner för kullen.
Efter ett timme går vi hem.
Lave och hans kompis Alice dricker varm oboy vid bordet, Mila ligger på golvet å dricker samma sak ur nappflaskan. Det blir gött tomt på energi efteråt. Nödvändigt tror jag. Tror man blir lite friskare, lite gladare.
Mila sover nu. Lave dealar om TV-spel. Jag är o-deal-bar, för ikväll är det gymmet så då får han sitta å TV-spela när vi kommer dit, på barnpassningen!
Maggan kommer hem nu, ska slänga på lite middag!
Kim
nytt år, nya visoner?
Snart bankar det nya året in, Jag tänker inte börja fundera på vilka nya målsättningar jag ska ha för nästa år.
eller om jag ska lova något. oftast lovar man andra någonting, gå ner i vikt eller sluta röka eller så.
i år tycker jag vi ska lova oss själv något, och vi ska inte berätta för nån alls vad det gäller. det ska vara våran egna göra det själv grej, utvecklingsgrej.
kanske att börja våga prata mer, eller mindre. jogga mer eller mindre. Dansa? Börja uppskatta ungarna mer, jga vet inte. Men ett löfte till sig själv kan man väl ha, det tycker jag. Det är trots sig själv man är skyldig att upprätthålla en god livskvalite. Ingen annan än sig själv.
Nu är det nya året här. 2010. Varför jag skriver in det nya året? Vi har redan festat klart för ikväll, imorgon ska marit arbeta och vi är hemma å har sett lite fyrverkerier i alla fall. En jättetrevlig kväll i goda vänners lag.
Så, inte nog med att vi har lovat oss själva något nu kanske, vi kanske har bestämt oss för en viss förändring. En förbättring. Men vi måste ta vara på möjligheten att lära oss något av det året som passerat.
Blev vi mer friskare för att vi oroade oss för svininfluensan? Blev vi mer sjuka av det?
Våran drottning var en stor förebild, valde sin partner med hjärtat och nu ska de t.om gifta sig. De tycker jag var viktigt.
Finanskrisen, hur många har förlorat sina arbeten, hur många har sina kvar.
Det har hänt mycket.
Jag har fått en fru, en dotter, ett nytt jobb, en ny bil, blivit rikskändis för mina pappagrupper, haft en jävla massa ångest, gått ner i vikt, börjat boxats, skaffat skägg. Listan kan göras längre.
Vad ska jag lära mig av det gångna året? Vad ska jag lova mig själv?
Jag väljer att gå in i det nya året med en förhoppning och ett krav på att tillvaron ska bli lite enklare, eller inte enklare. Den ska bara bli lite mindre svart.
Jag hoppas på ett år med mycket fysiska aktiviteter, mycket sex, mycket musik och mycket vänner. Jag hoppas på ett år med värme, glädje och ett år där jag får gråta mina tårar utan att det ska låsa sig allt för mycket.
Jag hoppas på ett år där jag får träffa mina goda yttermalungsvänner mer än detta år.
Jag hoppas på en volleybollmatch på dansveckan.
Jag hoppas på god hälsa för mig själv och min familj.
Jag hoppas att ni som läser får det liv ni behöver i år, för att utvecklas och bli bättre. Jag hoppas ni slipper föråldras, eller förbittras.
Livet går vidare, 2010 välkommen!
eller om jag ska lova något. oftast lovar man andra någonting, gå ner i vikt eller sluta röka eller så.
i år tycker jag vi ska lova oss själv något, och vi ska inte berätta för nån alls vad det gäller. det ska vara våran egna göra det själv grej, utvecklingsgrej.
kanske att börja våga prata mer, eller mindre. jogga mer eller mindre. Dansa? Börja uppskatta ungarna mer, jga vet inte. Men ett löfte till sig själv kan man väl ha, det tycker jag. Det är trots sig själv man är skyldig att upprätthålla en god livskvalite. Ingen annan än sig själv.
Nu är det nya året här. 2010. Varför jag skriver in det nya året? Vi har redan festat klart för ikväll, imorgon ska marit arbeta och vi är hemma å har sett lite fyrverkerier i alla fall. En jättetrevlig kväll i goda vänners lag.
Så, inte nog med att vi har lovat oss själva något nu kanske, vi kanske har bestämt oss för en viss förändring. En förbättring. Men vi måste ta vara på möjligheten att lära oss något av det året som passerat.
Blev vi mer friskare för att vi oroade oss för svininfluensan? Blev vi mer sjuka av det?
Våran drottning var en stor förebild, valde sin partner med hjärtat och nu ska de t.om gifta sig. De tycker jag var viktigt.
Finanskrisen, hur många har förlorat sina arbeten, hur många har sina kvar.
Det har hänt mycket.
Jag har fått en fru, en dotter, ett nytt jobb, en ny bil, blivit rikskändis för mina pappagrupper, haft en jävla massa ångest, gått ner i vikt, börjat boxats, skaffat skägg. Listan kan göras längre.
Vad ska jag lära mig av det gångna året? Vad ska jag lova mig själv?
Jag väljer att gå in i det nya året med en förhoppning och ett krav på att tillvaron ska bli lite enklare, eller inte enklare. Den ska bara bli lite mindre svart.
Jag hoppas på ett år med mycket fysiska aktiviteter, mycket sex, mycket musik och mycket vänner. Jag hoppas på ett år med värme, glädje och ett år där jag får gråta mina tårar utan att det ska låsa sig allt för mycket.
Jag hoppas på ett år där jag får träffa mina goda yttermalungsvänner mer än detta år.
Jag hoppas på en volleybollmatch på dansveckan.
Jag hoppas på god hälsa för mig själv och min familj.
Jag hoppas att ni som läser får det liv ni behöver i år, för att utvecklas och bli bättre. Jag hoppas ni slipper föråldras, eller förbittras.
Livet går vidare, 2010 välkommen!
Julen avklarad
Jag hatar inte julen, men jag har svårt för den. Det handlar bara om mig, ingenting om någonting annat. Det spelar ingen roll om det är stressigt, det är bara en känsla som julen medför. I 8 år har jag varit medveten om detta, har kommit litet närmare att uppskatta julen i alla fall. Även om jag inte älskar den så avskyr jag den inte längre. Så det är väldigt positivt.
Den här julen var följdaktligen den bästa julen hittills i mitt liv, vi var hemma. Svärföräldrarna kom hit och Maggans brorsa. Väldigt simpelt. Jag fick flertalet julklappar, både hårda och genomtänkta så jag är mycket tacksam. Maten, alltså julmaten är ju egentligen ingenting speciellt. Man måste lära sig sina favoriter och sen låta dem återkomma. I år blev det laxen och revbensspjällen, givetvis med den årligt återkommande favvisen röbetssallad. Så matvrakat har jag inte gjort, inte så farligt i alla fall. Däremot är jag svag för godiset. Som intogs i regäla portioner, även om min fru ortuinerat nog köpte en RÖD Alladin. GUL är A-O när det gäller godisaskar ska det vara paradis.
På juldagen åkte vi hemöver till Malung, fortfarande en ganska dålig känsla över allt jippo. Men jag bestämde mig för att ta emot det som gavs mig och göra det till ett positivt evenemang. Det blev det. Jag mötte många av mina gamla vänner, och jag fick så mycket kärlek av dem, helt fantastiskt var det. Jag var helt fylld av energi när jag åkte från orrskogen och hem igen mot det karga yttermalungslandskapet.
Hemma hos mor var; Nicke, Johanna, Jag, Marit, Nikolina, Martin, Mamma (7 vuxna) Lave, Smilla, Mila, Sven (4 barn)
Selma, Vännen, Kompis (1 Rottweiler, 2 dampkatter(no-joke))
Tillslut delades huset in i sektioner med grindar som särhöll olika folkgrupper från varandra, speciellt djuren och barnen. Man kunde knappt gå utan att behöva klättra på stolar eller människor, och på annandagen hade vi över flertalet bekanta också, var så trångt. Som bäddat för att avsky varandra, men det var god stämning. Det var väldigt mysigt faktiskt.
Lite utomhusaktivitet och snöskottning för att hålla förbränningen igång, riktigt tappert kämpade jag mot snöfallet som riktigt ballade ur där under 26:e-27:e.
Jag tänker på alla andra människor som firar jul. Vi hade några bekanta här som mer eller mindre tvingades träffa vissa släktingar som de inte hade något gemensamt med osv. Jag har i alla fall bestämt mig för att vägra.
Jag kommer aldrig någonsin låta någons dåliga mående, någons dryckesvanor eller någons kassa attityd göra min eller mina barns jul förstörd. Någonsin.
Nu är det bara för mig att säga god fortsättning. Kommer lite bilder under.
Mila är inte kompis med snön än. Hon får sitta i den här påsen för hennes skor är så kalla!!
Till er som tror att ni har kondis, testa att brottas lite i snön! :)
Nästan alla samlade. Marit fattas!!
Den här julen var följdaktligen den bästa julen hittills i mitt liv, vi var hemma. Svärföräldrarna kom hit och Maggans brorsa. Väldigt simpelt. Jag fick flertalet julklappar, både hårda och genomtänkta så jag är mycket tacksam. Maten, alltså julmaten är ju egentligen ingenting speciellt. Man måste lära sig sina favoriter och sen låta dem återkomma. I år blev det laxen och revbensspjällen, givetvis med den årligt återkommande favvisen röbetssallad. Så matvrakat har jag inte gjort, inte så farligt i alla fall. Däremot är jag svag för godiset. Som intogs i regäla portioner, även om min fru ortuinerat nog köpte en RÖD Alladin. GUL är A-O när det gäller godisaskar ska det vara paradis.
På juldagen åkte vi hemöver till Malung, fortfarande en ganska dålig känsla över allt jippo. Men jag bestämde mig för att ta emot det som gavs mig och göra det till ett positivt evenemang. Det blev det. Jag mötte många av mina gamla vänner, och jag fick så mycket kärlek av dem, helt fantastiskt var det. Jag var helt fylld av energi när jag åkte från orrskogen och hem igen mot det karga yttermalungslandskapet.
Hemma hos mor var; Nicke, Johanna, Jag, Marit, Nikolina, Martin, Mamma (7 vuxna) Lave, Smilla, Mila, Sven (4 barn)
Selma, Vännen, Kompis (1 Rottweiler, 2 dampkatter(no-joke))
Tillslut delades huset in i sektioner med grindar som särhöll olika folkgrupper från varandra, speciellt djuren och barnen. Man kunde knappt gå utan att behöva klättra på stolar eller människor, och på annandagen hade vi över flertalet bekanta också, var så trångt. Som bäddat för att avsky varandra, men det var god stämning. Det var väldigt mysigt faktiskt.
Lite utomhusaktivitet och snöskottning för att hålla förbränningen igång, riktigt tappert kämpade jag mot snöfallet som riktigt ballade ur där under 26:e-27:e.
Jag tänker på alla andra människor som firar jul. Vi hade några bekanta här som mer eller mindre tvingades träffa vissa släktingar som de inte hade något gemensamt med osv. Jag har i alla fall bestämt mig för att vägra.
Jag kommer aldrig någonsin låta någons dåliga mående, någons dryckesvanor eller någons kassa attityd göra min eller mina barns jul förstörd. Någonsin.
Nu är det bara för mig att säga god fortsättning. Kommer lite bilder under.
Mila är inte kompis med snön än. Hon får sitta i den här påsen för hennes skor är så kalla!!
Till er som tror att ni har kondis, testa att brottas lite i snön! :)
Nästan alla samlade. Marit fattas!!
Hemmapappa!
Är hemma med barnen idag. Marit arbetar. Lave vaknade 07.40. Mila vaknade 07.45. Jag avskrev dem från alla typer av arvegods när jag insåg att jag inte har något att ärva efter mig.
Var uppe inatt å jävlades med mila. Så var sliten. Gick upp till Mila, gav flaska. Somnade sittandes i stolen.
Lave kollade på "CARTOON NETWORK" ett jättebra program om man vill ha galna barn utan att göra dem illa själv.
Mila somnade om.
Jag somnade om.
Lave kollade på CARTOON NETWORK (CN)
Vi gick upp först 10
I dagens CN program var det en sjörövare som hittade ett par ben i vattnet. Inte dino-ben eller så, utan två jättestora vanliga ben med kött å blod. Sjörövaren muckade gräl med en val. Fick 3 slag i ansiktet. Svimmade.
Sjörövaren tog sen av sig sina egna ben, och ersatte dem med dessa modell 19 storlekar för stora ben. Sprang runt i en stad och sparkade sönder hus å stal godis. Sen kom ägaren av benen. Men sjörövaren ville inte lämna tillbaka benen till ägaren som var 19 gånger så stor som honom, och dessutom hade en form exakt format som ett rövhål och lät som en person som ivrigt försöker tömma sin tarm.
Sjörövaren och monstret kunde inte komma överens. Så de ställde benen mellan varandra och lockade på dem. Benen gick såklart till sin monsterkropp. Monstret snyftade och lät som han ivrigt försökte tömma sin tarm.
Sjörövaren jagade då efter en pannkaksgubbe, som såg ut som en pannkaka med sirap på. Eftersom sjörövaren vägrade äta upp pannkakan blev pannkakan jätteglad och beslutade sig för att resten av livet bara tillverka lönnsirap.
Jag hade kramp efteråt.
Mila går med sin gåvagn och hon kan säga pappa. Så allt det jobbiga med tidig morgon och CN försvann helt.
Vi åt frukost tesammans och nu leker dom och jag skriver.
Fridens!!!
Var uppe inatt å jävlades med mila. Så var sliten. Gick upp till Mila, gav flaska. Somnade sittandes i stolen.
Lave kollade på "CARTOON NETWORK" ett jättebra program om man vill ha galna barn utan att göra dem illa själv.
Mila somnade om.
Jag somnade om.
Lave kollade på CARTOON NETWORK (CN)
Vi gick upp först 10
I dagens CN program var det en sjörövare som hittade ett par ben i vattnet. Inte dino-ben eller så, utan två jättestora vanliga ben med kött å blod. Sjörövaren muckade gräl med en val. Fick 3 slag i ansiktet. Svimmade.
Sjörövaren tog sen av sig sina egna ben, och ersatte dem med dessa modell 19 storlekar för stora ben. Sprang runt i en stad och sparkade sönder hus å stal godis. Sen kom ägaren av benen. Men sjörövaren ville inte lämna tillbaka benen till ägaren som var 19 gånger så stor som honom, och dessutom hade en form exakt format som ett rövhål och lät som en person som ivrigt försöker tömma sin tarm.
Sjörövaren och monstret kunde inte komma överens. Så de ställde benen mellan varandra och lockade på dem. Benen gick såklart till sin monsterkropp. Monstret snyftade och lät som han ivrigt försökte tömma sin tarm.
Sjörövaren jagade då efter en pannkaksgubbe, som såg ut som en pannkaka med sirap på. Eftersom sjörövaren vägrade äta upp pannkakan blev pannkakan jätteglad och beslutade sig för att resten av livet bara tillverka lönnsirap.
Jag hade kramp efteråt.
Mila går med sin gåvagn och hon kan säga pappa. Så allt det jobbiga med tidig morgon och CN försvann helt.
Vi åt frukost tesammans och nu leker dom och jag skriver.
Fridens!!!
Iskallt!
Fyfan vad det är kallt ute. Idag toppade det nog på -15 eller så. Det är skönt. För idag kunde vi vara inomhus utan att skämmas för mycket.
Vi fotade ungarna idag också. Tillsammans med brorsans barn. Totalt kaos. Ungar som inte ville, som grinade, som önskade att de var någonannanstans. :) Våra två skötte sig faktiskt riktigt bra, men endå skallen blir trött.
Dagen bestod i simpla moment. Som att sova till 10. Då vaknade inte Mila iofs, men Lave ville ha frukost efter att ha "bompat" klart på morgonen. På morgonen är det fri bompa hos oss, bara av själviska anledningar. Så man får sova.
Under dagarna försöker vi begränsa det lite. En känslig fråga som har många olika sidor. Jag tycker att teven blir för överstimulerande, som när jag sätter mig vid datorn, glömmer tiden, det är nog så dumt det. Lave behöver leka också, jag och han är inte överens om det men det får vara så endå.
Var sjunde sekund får barnen stimulans av att titta på barnprogram, var sjunde sekund. Undrar hur ofta barnen fick stimulans för 100 år sen. Utan blinkande leksaker och teveapparater och tevespel. Det kanske är svårt att vara nöjd med det lilla då.
Hur tycker ni? Ska man köra fria tevetider?
Hursomhelst, imorgon är det Smillas 4årskalas. Det kommer bli trevligt, hoppas inte att det är för kallt så att vi kan vara ute!
Vi fotade ungarna idag också. Tillsammans med brorsans barn. Totalt kaos. Ungar som inte ville, som grinade, som önskade att de var någonannanstans. :) Våra två skötte sig faktiskt riktigt bra, men endå skallen blir trött.
Dagen bestod i simpla moment. Som att sova till 10. Då vaknade inte Mila iofs, men Lave ville ha frukost efter att ha "bompat" klart på morgonen. På morgonen är det fri bompa hos oss, bara av själviska anledningar. Så man får sova.
Under dagarna försöker vi begränsa det lite. En känslig fråga som har många olika sidor. Jag tycker att teven blir för överstimulerande, som när jag sätter mig vid datorn, glömmer tiden, det är nog så dumt det. Lave behöver leka också, jag och han är inte överens om det men det får vara så endå.
Var sjunde sekund får barnen stimulans av att titta på barnprogram, var sjunde sekund. Undrar hur ofta barnen fick stimulans för 100 år sen. Utan blinkande leksaker och teveapparater och tevespel. Det kanske är svårt att vara nöjd med det lilla då.
Hur tycker ni? Ska man köra fria tevetider?
Hursomhelst, imorgon är det Smillas 4årskalas. Det kommer bli trevligt, hoppas inte att det är för kallt så att vi kan vara ute!
Par-sex-party!
Vi hade par-sex-party i helgen. Det var roligt, riktigt roligt. God mat, god efterätt, genomgång av massor med produkter och ett par pilsner.
Men varför är en lösvagina så mycket mera ocoolt än en löspenis? Den diskussionen kom vi in på efter ett slag, några av männen tyckte att det var orättvist, jag vet inte, på ett sätt kanske det är det men samtidigt så kan det väl vara orättvist åt det hållet engång.
En löspenis känns på något sätt mycket coolare. Det är också mera motiverat och en kvinna som vågar ha en sådan, eller snarare stå för att hon har en sådan har blivit något man kan se upp till.
Jag vet inte om det har att göra med att vi ser upp till kvinnor som står för sin sexualitet. Männen står väl redan för den, kanske t.om många gånger i överdriven grad. Så kanske är det så att en lösvagina bara sammankopplas med enorm ensamhet. Kan det vara så?
Något annat som är förbannat roligt är att tänka sig hur andra pars sexrelationer ser ut, jag vet att det kanske är lite tabu att prata om det så, men det är ändå skitroligt. Vissa kan jag inte ens i min vildaste fantasi förstå hur dom får till det.
:D
Här kommer lite fotografier. Usch!
Men varför är en lösvagina så mycket mera ocoolt än en löspenis? Den diskussionen kom vi in på efter ett slag, några av männen tyckte att det var orättvist, jag vet inte, på ett sätt kanske det är det men samtidigt så kan det väl vara orättvist åt det hållet engång.
En löspenis känns på något sätt mycket coolare. Det är också mera motiverat och en kvinna som vågar ha en sådan, eller snarare stå för att hon har en sådan har blivit något man kan se upp till.
Jag vet inte om det har att göra med att vi ser upp till kvinnor som står för sin sexualitet. Männen står väl redan för den, kanske t.om många gånger i överdriven grad. Så kanske är det så att en lösvagina bara sammankopplas med enorm ensamhet. Kan det vara så?
Något annat som är förbannat roligt är att tänka sig hur andra pars sexrelationer ser ut, jag vet att det kanske är lite tabu att prata om det så, men det är ändå skitroligt. Vissa kan jag inte ens i min vildaste fantasi förstå hur dom får till det.
:D
Här kommer lite fotografier. Usch!
Frisknar till...
... varit döende sen måndagsboxen. först trodde jag det var dagsformen, men tisdagen försvann helt. förbannat sliten, kanske nån förkylning eller nått.
mkt bättre idag, äter gröt å multivitamin, siktar på träning ikväll igen.
skriver mer senare! men ni vet varför jag varit försvunnen ett tag!
mkt bättre idag, äter gröt å multivitamin, siktar på träning ikväll igen.
skriver mer senare! men ni vet varför jag varit försvunnen ett tag!
En vit jul
Nu har herren gud eller vem det nu är som anordnar vädertypen gjort sitt för en vit jul. Vad ska du göra för att skapa en fullstädigt vit jul för dina nära och kära och framförallt barnen?
Mellan 10 och 15 procent av alla familjer har en dysfunktionalitet mot alkohol, kanske är vissa alkoholister, kanske är det bara så att ungarna och sambon mår lite smådåligt när dom dricker. Men ett mätbart problem är det i så pass många familjer.
Är du den som dricker? Försök inte att ställa frågor såsom "Inte dricker väl jag för mycket heller?" Eller "Det spelar väl ingen roll om man tar en snaps till julmiddagen", för du kommer inte få ärliga svar. Glöm det.
Låt bli att dricka istället. Skit i snapsen i år, och den tiden som du vanligtvis tar din julesup oavsett vilken form det är, lägger du dig ner på golvet istället. Sen säger du till dig själv, idag har jag valt barnen framför min sup.
Det behöver inte handla om att du är alkis, det här är något som alla kan göra. Det finns ingenting med sprit som har att göra med barn eller familjer. Sprit är bara negativt. Det är den hårda sanningen, och om du när du läser den tänker att jag överdriver, eller att jag låter jävligt trist så har du säkerligen nånting med din relation till flaskan som du behöver fixa.
Jag kommer i alla fall vara hemma i år, kanske resten av livet? Jag hatar att åka bort på jul, fan är vi t.om köpt oss ett hus ska vi väl se till att julen får infinna sig här i gården istället för att åka iväg.
Alla är välkomna hit. Alla som inte med sin drickning påverkar någon i våran familj negativt i alla fall.
Gu va skönt med snö förresten.
Mila verkar frisk också, hon äter mat och har sovit hela natten.Nu inväntar jag Winnerbäck ikväll, sååå mysigt!.
I kast med uppkast
Igår hade jag en teori angående Milas matvägrande, hon hade tidigare ont i tänderna och det är klart att de inte vill äta. välling går ju bra.
dessutom fick hon lite lös mage osv, som man kan få av att tänderna kryper fram.
efter att jag lämnat henne hos lillsyrran mellan 18-20, boxats lite och sen återkommit ändrade jag dock uppfattning.
hon spydde också!
men idag var hon pigg, kunde det varit någon dålig mat eller nått hon petat i sig? föräldragruppen skulle gå av stapeln 15, jag planerad att ta med Mila eftersom hon både var frisk och kry. Lave hade också fått hängt på.
Men efter att vi kört Maggan te jobbet spyddes det dock igen, fulla bilstolsfanskapet, torkade upp det med ett par lovikavantar, och nu är vi här. inlåsta!
folk tror man har pesten när någon i familjen drabbats av magsjuka, Laves kompisar vill inte leka med honom osv, eller ja det är väl föräldrarna. just magsjuka skrämmer skiten ur alla (bokstavligen!) jag kan försvisso hålla med, men jag tror i min enfald att jag är så rädd för magsjuka att jag inte kan få den. hoppas jag har rätt.
mila kryper runt på golvet nu, slår huvudet i stolen, jag tar upp henne klappar, sätter ner, stolen igen osv. bara att hålla ut till sju så får hon tamejfasiken gå å sova. hoppas förövtig hon är frisk imorgon, annars blire inge winnerbäck för oss. vore förbenat trist.
dessutom fick hon lite lös mage osv, som man kan få av att tänderna kryper fram.
efter att jag lämnat henne hos lillsyrran mellan 18-20, boxats lite och sen återkommit ändrade jag dock uppfattning.
hon spydde också!
men idag var hon pigg, kunde det varit någon dålig mat eller nått hon petat i sig? föräldragruppen skulle gå av stapeln 15, jag planerad att ta med Mila eftersom hon både var frisk och kry. Lave hade också fått hängt på.
Men efter att vi kört Maggan te jobbet spyddes det dock igen, fulla bilstolsfanskapet, torkade upp det med ett par lovikavantar, och nu är vi här. inlåsta!
folk tror man har pesten när någon i familjen drabbats av magsjuka, Laves kompisar vill inte leka med honom osv, eller ja det är väl föräldrarna. just magsjuka skrämmer skiten ur alla (bokstavligen!) jag kan försvisso hålla med, men jag tror i min enfald att jag är så rädd för magsjuka att jag inte kan få den. hoppas jag har rätt.
mila kryper runt på golvet nu, slår huvudet i stolen, jag tar upp henne klappar, sätter ner, stolen igen osv. bara att hålla ut till sju så får hon tamejfasiken gå å sova. hoppas förövtig hon är frisk imorgon, annars blire inge winnerbäck för oss. vore förbenat trist.
Varulvsnätter&Pappadagar
Jävla fucking fullmåne. Ingenting kan göra mig så klarvaken som en fullmåne. Spelar ingen roll att jag hade en langoschockad kropp och att jag låg på min spikmatta och kände mig i fullständig avslappning.
Månen lixom väcker någonting i mig. Jag vet att den är uppe utan att se den, det känns i kroppen.
Första dagen på föräldraledigheten. Var ju eg. 1 dec igår men marit arbetade inte igår, så kan inte jämföras.
Nåväl, ser ju ut att gå ganska bra. Hade en överenskommelse med Marit om att det inte skulle vara dagis idag, hon skulle meddela. Denna överenskommelse visade sig dock i ett senare skede vara i drömform. Jag har drömt att vi kommit fram till det. Nåväl, inte hela världen.
Mila äter ingenting, för hon har så ont i sina tänder. Har haft både feber och lös mage. Och slemmet i näsan fastnar nu ihop med allt dreggel hon har ur sig, så det ser ut som att hennes hela underdel av ansiktet bara är en endaste stor klump, slemblobb.
Välling gick ner litegrand iallafall. En liten seger.
Så var vi ute, kallt och friskt. Mila somnade i vagnen, men jag mjäkade loss totalt eftersom det var -5 grader ute.
"Kan hon verkligen sova i vagnen"
Scenario uppspelat i huvudet : Barnmorskan rekommenderar att inga barn alls sover ute första året, jag tycker det är skitlöjligt, men å andra sidan kan jag ju faktiskt inte garantera att hon inte fryser där ute. Kim du skojar va? Det är klart som fan du kan, hon har tre par sockfanskap och en overall och dessutom en sovpåse. Slappna av människa. Jag kan iofs gå ut och känna på henne"
Går ut.
Hennes KINDER är kalla. Vems kinder är inte kalla på vintern? Det är knappast ett tecken på förfrusning. Men, glöm det. Körde in henne i hallen, hon vaknade. Min makaronilåda blev klar å vi åt. Ja alla utom Mila då. Hon ser ut som idol-Kalle när han sjunger höga toner när hon får mat i munnen. Haha.
Nu ligger jag lite på soffan, Mila åker gåstol. Lave på övervåningen med en kompis. Lite lugnt iallafall. Å grannen handlar mjölk åt mig för hon hade vägarna förbi.
Vem kom på ordet föräldraledig förresten? Jag föreställer mig någon som åker en vecka på mallis å känner sig såhär, lite halvtrött, halvtaskig kontroll. Folk runt omkring är gnälliga.
Man fick kräva pengarna tillbaka, och det är kanske just det som föräldrapenningen är!
Nejdå, jag tycker faktiskt det är riktigt mysigt. Men det är en HEL DEL att få koll på.
Hä orn säg!
(Förresten finns det en liten liten länk där det står "PAPPABLOGG" uppe i vänstra hörnet av sidan, och nere i högra hörnet av länkarlistan. Varför inte trycka där å rösta på min blogg!)
"Ut med papporna från förlossningen"
Michel Odent, Fransk gynekolog, tycker att man ska förbjuda papporna att delta under förlossningar. Det som vore bäst enl fransmannen är en tyst tillbakadragen barnmorska. Han refererar till kvinnans utsöndring av hormonet oxytocin, och att det försvåras om man t.ex har en nervös man brevid sig.
En medicinsk lösning, på ett medicinskt problem? Jag ser inte förlossning och havandeskap som något helt medicinskt. Jag ser det mycket större än så. Man kan inte mäta variablar och sen efteråt säga hur förlossningen ska skötas. Processen kring en förlossning är mycket större än att man föder ett barn. Man skapar en familj. Man skapar föräldrar. Man skapar ett nytt liv.
Att säga att en nervös pappa är negativt för förlossningen; visst. Det behöver man väl inte mäta? Å andra sidan tror jag helt garanterat att en pappa som deltar, hur nervös han än är, gör hela processen mycket ljuvligare än en pappa som inte deltar. Garanterat kommer den pappan att påverka förlossningen mer, om det nu inte är en överenskommelse som man har. Vem vet, det kanske skulle vara dugligt då.
Jag hävdar återigen att man inte kan göra studier, och hitta mätbara resultat för såna här komplexa saker. Vi kan inte söka medicinska svar på problemställningar som går långt förbi medicinen. Vi kan inte anta att det ska vara så simpelt. Den medicinska biten är en del, det är ju t.ex väldigt betryggande att barnmorskorna har koll på hur mycket hjärtat ska slå på bebisen, och hur mycket öppen man är och om det är dags att trycka till.
Men den processen som pågår innanför alla medicinska begrepp, i mamman, barnet, och givetvis i den andra föräldern. Den processen går inte att mäta, den går att förändra och känna på med magkänslan men vi kan inte med yttre lösningar försöka komma åt den. Det är en process som började redan när föräldrarna visste att bebisen är pågång.
Jag tror att den processen är en process av föräldraskap, och att den börjar med lite oro låter väl jävligt sunt.
Så att ta ut papporna/den andra föräldern från förlossningen.
Att bryta loss dem från föräldraskapsprocessen.
Det låter väl jävligt dumt, herr Fransos!
En medicinsk lösning, på ett medicinskt problem? Jag ser inte förlossning och havandeskap som något helt medicinskt. Jag ser det mycket större än så. Man kan inte mäta variablar och sen efteråt säga hur förlossningen ska skötas. Processen kring en förlossning är mycket större än att man föder ett barn. Man skapar en familj. Man skapar föräldrar. Man skapar ett nytt liv.
Att säga att en nervös pappa är negativt för förlossningen; visst. Det behöver man väl inte mäta? Å andra sidan tror jag helt garanterat att en pappa som deltar, hur nervös han än är, gör hela processen mycket ljuvligare än en pappa som inte deltar. Garanterat kommer den pappan att påverka förlossningen mer, om det nu inte är en överenskommelse som man har. Vem vet, det kanske skulle vara dugligt då.
Jag hävdar återigen att man inte kan göra studier, och hitta mätbara resultat för såna här komplexa saker. Vi kan inte söka medicinska svar på problemställningar som går långt förbi medicinen. Vi kan inte anta att det ska vara så simpelt. Den medicinska biten är en del, det är ju t.ex väldigt betryggande att barnmorskorna har koll på hur mycket hjärtat ska slå på bebisen, och hur mycket öppen man är och om det är dags att trycka till.
Men den processen som pågår innanför alla medicinska begrepp, i mamman, barnet, och givetvis i den andra föräldern. Den processen går inte att mäta, den går att förändra och känna på med magkänslan men vi kan inte med yttre lösningar försöka komma åt den. Det är en process som började redan när föräldrarna visste att bebisen är pågång.
Jag tror att den processen är en process av föräldraskap, och att den börjar med lite oro låter väl jävligt sunt.
Så att ta ut papporna/den andra föräldern från förlossningen.
Att bryta loss dem från föräldraskapsprocessen.
Det låter väl jävligt dumt, herr Fransos!
Gråa dagar skyndar aldrig på
Så säger Winnerbäck i alla fall, och jag lär erkänna att han förbannat rätt. Nu är det segt. Novemberregn.
Träden är utan liv, t.om dom kämpar för att stå upprätt, att orka sig igenom mörkret, kylan.
Björnarna går kanske snart i ide. Folk håller sig inomhus. Det är inget drag på gården, förresten, det är ingen gård knappt. Inte ens barnen är ute.
Ibland dimper postbilen förbi, eller någon flyttfirmebil. Inte ens postgubben är glad, han jobbar på. Han sliter på.
För ungarnas skull kanske.
Mitt i alltihoppa ligger vardagen och allvaret. Att gå till affären en eftermiddag i november jämfört med att gå till affären runt lunch i Juni. Det är sinnessjukt. Skillnaden är enorm.
Men livet går vidare, vi kanske ska göra som björnarna. Nästan i alla fall. Vi håller oss undan. Vi fortsätter att äta nyttig mat, vi fortsätter att röra på oss. Vi ringer våra vänner. Vi ler när det är på sin plats att le. Vi håller undan mörkret med ett skratt, kanske ett avsnitt parlamentet. Vi väntar in snön, den kanske kommer med mer kyla men den kommer också med mer ljus. Vi håller ut. Vi håller ihop.
Kanske möter vi en vår igen, säger winnerbäck. Jag tror han återigen har förbannat rätt.
Träden är utan liv, t.om dom kämpar för att stå upprätt, att orka sig igenom mörkret, kylan.
Björnarna går kanske snart i ide. Folk håller sig inomhus. Det är inget drag på gården, förresten, det är ingen gård knappt. Inte ens barnen är ute.
Ibland dimper postbilen förbi, eller någon flyttfirmebil. Inte ens postgubben är glad, han jobbar på. Han sliter på.
För ungarnas skull kanske.
Mitt i alltihoppa ligger vardagen och allvaret. Att gå till affären en eftermiddag i november jämfört med att gå till affären runt lunch i Juni. Det är sinnessjukt. Skillnaden är enorm.
Men livet går vidare, vi kanske ska göra som björnarna. Nästan i alla fall. Vi håller oss undan. Vi fortsätter att äta nyttig mat, vi fortsätter att röra på oss. Vi ringer våra vänner. Vi ler när det är på sin plats att le. Vi håller undan mörkret med ett skratt, kanske ett avsnitt parlamentet. Vi väntar in snön, den kanske kommer med mer kyla men den kommer också med mer ljus. Vi håller ut. Vi håller ihop.
Kanske möter vi en vår igen, säger winnerbäck. Jag tror han återigen har förbannat rätt.
